Decemberutmaning dag 26: Din favorittid på året

26 december, 2015

Juli.

Sommar, semester, resor ut på landet, hängmattan, färska bär, ljus och naturen när den är som vackrast.

Ps. Nummer två är i mars-april när solen en dag börjar värma, ljuset kommer tillbaka och blommor börjar poppa upp överallt. Då känner jag alltid en enorm lättnad över att ha överlevt okt-feb. Vitsippor och droppande is som smälter i vårsolen. ❤

Annonser

Nu gör jag det

26 december, 2015

Jag är i en rejäl kris just nu, utan återvändo. Har väl krisat mer eller mindre sen i våras, men nu är sömnproblemen, aptitlösheten, magproblemen och viktnedgången ett faktum sedan några veckor.

För några dagar sedan bestämde jag och Fredrik oss för att ta steget och gå till botten med det här. Det kommer att bli tufft för oss båda, men om jag ska få en chans att bli frisk så måste vi göra så här (eller bli särbos).

Så nu har jag avsagt mig ansvar för allt utom mig själv i princip. Jag ska se till mitt eget välmående i alla situationer och så fort jag känner att jag är på väg att börja overrajda (köra över mig själv) så ska jag bryta.

Fredrik tar ansvar för och sköter alla konflikter med barnen, alla hushållssysslor som är stressande för mig och alla hämt/lämningar när jag känner mig utmattad (just nu är det jullov men vi får se hur det känns när vi ska tillbaka till vardagen igen efter resan och 15e januari).

Vi har förklarat allvaret i situationen för barnen (igen) och infört ordet Nero (som Molly valde). När jag säger Nero så är rinner energin av mig och då måste jag antingen gå därifrån eller så får barnet sluta med den dränerande aktiviteten (sjunga/bråka/tjata/kräva/dyl).

Jag har haft svårt att ge upp kontrollen och ansvaret tidigare eftersom det är svårt för en person att själv hantera detta hushåll och våra barn. Nu har jag helt enkelt fått släppa på min standard och mina krav. Det är kraftigt  ångestframkallande, men samtidigt lite av en lättnad. Det får bli som det blir.

När det blir för stökigt eller högljutt får jag helt enkelt fly till sovrummet som är ett avskalat rum där jag själv håller ordning. Här kan jag vila och andas ut.

På så sätt hoppas jag få behålla fler skedar och så småningom bli friskare.

Fredrik kommer att få skitmycket att göra och ansvara för, men förhoppningsvis vinner han lite energi i att slippa bli kontrollerad av mig och slippa behöva göra saker på mitt sätt. Det kommer nog att bli en lättnad för oss alla att slippa mig som frustrerad ”slavdrivare”.

Ni vet det där med ”familjens projektledare säger upp sig?” Så är det för mig nu. Jag och F har tidigare haft delat ansvar, men nu har jag sjukskrivit mig på heltid från allt. Och jag kommer inte lägga mig i heller. Det kommer att bli som att jag knappt bor här mer än att jag poppar in ibland och leker lite med barnen eller nattar/plockar undan lite när lusten faller på. När jag gör saker av ångest måste jag genast avbryta.

Detta borde jag ha gjort redan för ett år sedan, men ni ska veta att det har tagit jättelång tid att komma hit.

Dels pga att jag låtsats att jag inte varit sjuk för att jag inte kunde acceptera det, dels för att jag iom detta måste ändra hela min självbild eftersom den är uppbyggd kring att vara en duglig görare (vem är jag nu?), dels för att kontroll varit min ångestdämpare och vem vill gå runt och ha ångest? Men det får jag stå ut med nu.

Tack till min psykolog, Fredrik, samtalen med pappa och A, utbrändhetsgruppen på Facebook, Självkänsla på djupet-boken och Hanna som ifrågasätter mig i bloggkommentarer och får mig att förstå och fundera (ledsen att jag inte alltid orkar svara!)

image

Nu ska jag ut på andra sidan.

Vem är jag ens? Vad kommer att hända nu? Hur kommer livet att bli?

Det är läskigt att släppa kontrollen och ansvaret. Kommer barnen få med sig viktiga lappar? Matsäckar? Gympapåsar? Kommer det vara damm överallt? Kommer räkningarna betalas i tid?

Ja, antagligen. För min man kan också. Det kanske inte blir på mitt sätt, men det blir. Känslan av okontroll måste jag bara stå ut med.

Det är galet att vi försökt leva på som vanligt. Att vi skulle orka som vanligt trots jag var sjuk. Men eftersom jag inte sagt nej så har de andra inte förstått.

Nu har de förstått och tvingat mig att säga nej. Och till slut har jag förstått också. (Dålig sjukdomsinsikt hör tyvärr till detta tillstånd.)

Jag är rädd. Men jag måste.

Så nu hoppar jag av och gör min egen grej. Jag ska omforma mig själv, min hjärna, min självbild och mitt liv.

image

Hej, jag heter Sara och jag är sjuk i utmattningssyndrom.


%d bloggare gillar detta: