Hajfeber

image

En sällsynt bra kombo just nu är att läsa Hajar av Sarah Sheppard och titta på Hajarnas Rike-dokumentärerna på Svt play (del 1 är tillgänglig 10 dagar till).

Jag och barnen har via boken lärt oss massor om de lite mindre kända men coola tofsgrenwobbegongerna (försök säga den snabbt!), håkäringarna, blåkäxorna och kakskärarhajarna vid sidan om de mer välkända vithajarna, valhajarna och hammarhajarna, så det var riktigt kul att se dem in action i naturfilmen (ska se del två i morgon).

Håkäringen alltså. Sån satans deprimerande stackare. Lever djupt ner i havet vid Arktis, är blind pga nån himla parasit som sätter sig i ögat på den, har superlångsam ämnesomsättning för att klara det nollgradiga vattnet och simmar ibland upp mot den istäckta ytan för att leta efter nån fisk eller nån isbjörn som trillat i vattnet. Oftast hittar den inget och då är det bara att vända om neråt i mörkret igen. Dessutom kan den bli uppemot 200 år! Tänk det ödet. Simma runt ensam i blindhet i ishavet i 200 år.

Nä, men hajar alltså. Mer än vithaj och valhaj. Otrolig mångfald. Har funnits sen dinosauriernas tid och knappt evolutionerat alls sen dess.

Inte lika coola som dinosaurier, men de börjar helt klart arta sig!

Så se och läs! (Mina ungar tyckte inte att den var läskig, men om du har känsliga ungar så är det varning för att vithajen fångar typ säl/sjölejon och de svartfenade hajarna äter stimfisk bland annat.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: