Barfotaliv

Har ju funderat på det där med barfotaliv sedan det varma lajvet i somras då jag var tvungen att gå barfota i fem dagar (hade inga svala skor med mig). Det kändes ju oerhört naturligt på något vis. Älskade också känslan av att gå barfota i Maspalomasöknen på Gran Canaria för snart två år sedan (och igår). Kände mig lite som en kamel.

Lyssnar just nu på Born to Run-boken om en journalist med löparproblem som bland annat bestämmer sig för att ta reda på hur tarahumara-folket i Mexico kan springa flera dagar i rad utan problem endast iförd tunna lädersandaler.

Jag har inte lyssnat klart än men den teori de framfört hittills handlar om att skor med dämpning gör så att kroppen inte känner smärtsignalerna vilket gör att vi kan gå/springa vidare på ett skadligt sätt. Om vi istället springer i stort sett barfota så märker vi snabbt om det gör ont och reglerar stegen efter vad som är mer naturligt för våra kroppar.

Jag gick nyss barfota hem från stranden. Över grus, sand och småsten. Det var vasst men ändå skönt på något vis. Jag tvingades ta kortare steg och landa på den mjukaste delen av foten (trampdynan) istället för hälen. Har för mig att det ska vara en bättre gångstil.

Det finns ju barfotaskor med utrymme för alla tår men jag har aldrig provat dem. Har läst att många skadar sig och det kan jag tänka mig med tanke på att de flesta västerlänningar lärt sig springa på ett ”onaturligt” vis. Får ta och läsa på lite här tror jag.

Men jag önskar att jag kunde gå barfota mer. Det är skönt. Lite sådär klyschigt mindfult. Blir liksom så illa tvungen att stanna upp och känna efter. Gå långsamt och närvarande.

image

Synd att Sveriges klimat gör det omöjligt typ 8 av 12 månader… ;-P

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: