Varför blir vi utbrända?

vägen vidareJag har läst en intressant bok av Fredrik Bengtsson (leg. psykolog, organisationskonsult och författare) som heter Vägen vidare – om utbrändhet som en möjlighet. Den är skriven 2003 men är fortfarande lika aktuell.

Det känns som att politiker försöker motverka de långa sjukskrivningarna som utmattningssyndrom oftast innebär genom att mixtra med sjukpenningnivåer och att många läkare mest är intresserade av att medicinera med antidepressiva. Det är ju billigt och bra för sjukvården. Ett tiotal besök hos vårdcentralens psykolog kan du kanske få, men många utbrända verkar i övrigt lämnas vind för våg tills det är dags för möte med chefen, läkaren och/eller Försäkringskassan. Är du lönsam lille vän? När kan du komma tillbaka? Återhämtningstiden för en som brakat in i väggen ordentligt ligger ofta på flera år och sedan väntar en långsam upptrappning av arbetstiden och ofta ett byte av arbetsplats.

Varför blir så många utbrända?
Många är de som undrar varför vi plötsligt har så många utbrända i Sverige och västvärlden. Fredrik Bengtsson har försökt reda ut vad det kan bero på. (Om vi går bortom det faktum att svenska folket i arbetsför ålder oftast är vansinnigt stressade och har höga krav på sig, vill säga.)

Utbrändhet är en sund reaktion på ett ovärdigt liv, ovärdigt i bemärkelsen att en människa som blir utbränd lever med en överanpassning till egna och andras krav och förväntningar på bekostnad av sina djupare behov. På så sätt är utbrändhet ett själens desperata försök att tvinga oss att stanna upp och söka oss tillbaka till ett sannare liv. Känslan av att ha en mening, en riktning och en uppgift med sitt liv är en av människans främsta, men paradoxalt nog mest underskattade, drivkrafter. /…/

Om vi blir utbrända, innebär det att vi av olika anledningar inte har lyssnat på och respekterat kroppens och själens signaler om att något är fel. Därför måste till slut hela vårt väsen reagera med utmattning och tvinga oss att bli sängliggande under långa perioder med obegränsat utrymme för reflektion och eftertanke. I en sådan situation får vi möjlighet att lära känna oss själva. (min fetning) /…/

Ju mer vi går emot oss själva och våra behov, desto mer av kroppens energiresurser går åt. Håller vi på så alltför länge, riskerar vi att hamna i ett utmattningstillstånd då kroppens energiförråd helt enkelt är uttömt. /…/

Utbrändhet tvingar människor in i en kris, vars budskap är att vi lever ett liv som inte är förenligt med de egna behoven och drivkrafterna. Uppmaningen är att det är dags att söka sig tillbaka till sig själv. (Bengtsson)

Utmattningen blir som en sista desperat utväg i ett liv som är ohållbart. Kroppen tvingar oss att stanna upp och söka i vårt inre. För min egen del har utmattningen gett mig tid och tvingat fram nya lösningar på de problem jag dragits med de senaste tio-femton åren. Jag har fått rannsaka hur jag vill leva mitt liv, vad jag mår bra av och vem jag egentligen är.

Jag har insett att jag större delen av mitt liv har dolt mitt sanna jag och spelar en roll inför bekanta (ej nära vänner). Jag har inte på djupet accepterat den jag är och dras med en negativ självbild och låg självkänsla. Jag har under hösten och vintern gjort upp med min bakgrund och protesterat mot de förväntningar som finns på mig. Från och med nu är det jag som bestämmer vad jag mår bra av och hur jag vill ha det. Jag har alltför länge levt med en falsk bild av mig själv, vilket varit otroligt dränerande. Jag, liksom alla andra, måste vara sanna mot oss själva.

Inre konflikter leder till utslagning bland de anställda inom vård, skola och omsorg 
Dagens samhälle med ständiga nerskärningar inom det offentliga innebär en svår konflikt för de som jobbar inom vård, skola och omsorg. Bengtsson skriver att ”en sjuksköterska som valt sitt yrke utifrån drivkraften att hjälpa människor som är sjuka och lider till att må bättre, hamnar ifrånkomligen i en svår inre konflikt då sjukhuset och vården alltför mycket styrs av ekonomi och effektivitet på bekostnad av god omvårdnad.” Otaliga är de tidningsinsändare och Facebookinlägg från sönderstressade sjuksköterskor/förskolelärare/socialsekreterare/psykologer m. fl som knappt hinner gå på toaletten eftersom de stressar för att hjälpa den aldrig sinande hopen av människor som allt färre anställda ska ta hand om.

Det är inte konstigt att just socialsekreterare, lärare, undersköterskor på äldreboenden, förskolelärare, barnmorskor och övrig vårdpersonal är bland de som drabbas mest. Nedskärningarna bidrar till att den anställde fjärmar sig från sitt inre, skyndar på och biter ihop tills kraschen är ett faktum.

”Alla vill vi känna att vårt liv är meningsfullt. Det är ett sätt att handskas med ångesten kring vetskapen om att vi alla en dag ska dö.” (Bengtsson)

IMG_3876

Några andra faktorer som ligger bakom många fall av utmattning

Uppväxtproblem
Jag har läst på andra ställen att utmattningssyndrom är en vanlig diagnos hos vuxna barn till missbrukare/psykiskt sjuka/svårt sjuka och dylikt. Dessa barn har ofta behövt växa upp för tidigt, de har blivit medberoende och många har behövt ta hand om sina föräldrar. Denna höga anspänning och press ökar risken för psykiska problem senare i livet, särskilt hos de barn som inte fått lära sig att hantera sina känslor. Det ska dessutom vara vanligt att utbrända mobbats och/eller har haft PTSD (posttraumatiskt stressyndrom) pga detta eller annat trauma. Eftersom hjärnan är plastisk så omformas och anpassar sig hjärnan kontinuerligt. Långvarig belastning under t ex barndomen eller ungdomstiden ger ofta besvär med ångest och utmattning.


Att inte få återhämtning på hemmaplan
En annan vanlig riskfaktor är att vara föräldrar till barn med speciella behov, t ex med olika typer av funktionsnedsättningar. Utmattningssyndrom är oerhört vanligt bland föräldrar till barn med npf-diagnoser (adhd, autism (asperger ingår i autismspektrat), tourettes, språkstörningar), detta på grund av den höga belastningen även på hemmaplan. Med ett eller flera barn med npf hemma (ärftligheten är hög och risken att även syskon föds med diagnosen är relativt stor) blir vardagen ett ständigt arbete med mindre chans till återhämtning i jämförelse med neurotypiska familjer. Omgivningens reaktioner är en annan utmattande faktor liksom allt stöd som behövs i skola, i kamratrelationer med mera.

Prestationsbaserad självkänsla
Om ens känsla av egenvärde ligger i prestationer är risken att jobba/kämpa på tills en går in i väggen stor. Prestationsprinsessor, perfektionister och arbetsnarkomaner får sin bekräftelse via att vara duktiga på jobbet, ha det trendigaste och renaste hemmet eller det perfekta utseendet. Självförtroendet kan vara högt, men självkänslan är oftast i botten. Dessa personer har kanske sedan barnsben fått lära sig att det är prestationen som räknas. Hela identiteten kan vara uppbyggd kring arbetet eller den perfekta ytan. Arbetslinjen som svenska politiker driver där ett jobb till alla till varje pris är ett självändamål, bidrar givetvis. Att bli arbetslös eller sjukskriven blir en dubbel sorg eftersom en även blir av med sin identitet. Många utbrända undrar ”vem är jag?”.

Många människor jag träffat som har varit sjukskrivna på grund av utbrändhet har lidit av en depression som har sin grund i en känsla av identitetsförlust, en upplevelse av att inte vara någon, eftersom de inte kan vara på jobbet. Mot denna bakgrund behöver vi fundera över den rådande människosynen i vårt samhälle och vad den får för konsekvenser.

För personer vars identitet och självkänsla bygger på att prestera, att orka och alltid ställa upp är det oerhört svårt att för sig själv och till andra säga att nu går det inte längre, att släppa taget och säga stopp. (Bengtsson)

Det finns en bra krönika som har rubriken ”ingen tackar dig när du blir sjukskriven”, men för de som är sjuka i stress kan det ändå vara svårt att ta till sig. I många yrken blir arbetsbelastning högre för kollegorna när en måste sjukskriva sig/vabba/trappa ner på tempot och det brukar inte vara populärt att sluta ta huvudansvaret hemma eftersom det ökar partnerns arbetsbörda.

Jag har kämpat otroligt för att sluta nyttja varje sekund av mitt liv och det tog ett år av heltidssjukskrivning innan jag kunde sluta känna mig som en dålig samhällsmedborgare pga att jag inte kunde jobba. Det tog två år för mig att acceptera att jag var sjuk på riktigt och först då kunde jag börja söka min identitet inom mig själv och baserad på mina personlighetsdrag istället för i min roll som tjänstekvinna/mamma/hushållsskötare/granne m.m.

u_1747_968819356839_metamorphosis.jpg

Krishantering efter identitetsförlust
Den identitetsförlust som kommer av att sjukskrivna utmattade förlorar sin roll som medarbetare och kanske inte längre kan uppfylla sina andra roller som god förälder, samhällsmedborgare, vän eller hushållsskötare innebär ofta en kris. Många utbrända är rädda för förändringen som identitetsförlusten innebär. ”Kriser är jobbiga och väcker svåra känslor som behöver bearbetas. De kan dock ibland vara nödvändiga och en källa till utveckling. Somliga människor som blivit utbrända har lyckats vända sin kris till en kreativ utveckling. De har fått lära sig att stanna upp och reflektera över sig själva och sitt liv, vilket har lett till nya insikter och en ny riktning i livet.” (Bengtsson) Många utbrända lägger om sitt liv och blir mer sanna mot sig själva.

Kulturella faktorer
Det finns enligt Bengtsson även rent kulturella faktorer som ökar risken för en utbränd befolkning. 

I mötet med icke-värsterländska kulturer slås den västerländska människan ofta av känslan i glädje, liv och gemenskap. Fattigdom och umbäranden till trots tycks människor där ha tid att umgås och bara vara. Omvänt upptäcker många från icke-västerländska kulturer på besök i västvärlden att tillvaron inte bara präglas av utan är styrd av tre ting: klockan, plånboken och almanackan. Kanske skulle vi kunna lägga till mobiltelefonen också. Dessa skillnader pekar på två fundamentalt olika samhällssystem, präglade av olika människosyn. (Människan i centrum vs. produktion och prestation i centrum (min anteckning)). /…/

Problemet uppstår då betoningen på prestation går till överdrift och människans identitet och självuppfattning uteslutande bygger på den funktion hon har i egenskap av medarbetare, chef, förälder eller någon annan roll. (Bengtsson) /…/

Enligt Bengtsson glömmer vi ibland bort värdet av att behöva och vara behövd. Som människoart behöver vi relatera till andra, vi kan inte leva som öar. Att bidra och få hjälp är dock inte samma sak som att vara osjälvständig. Svenskarna är mer ensamma än någonsin och det är en av människornas största skräcker, eftersom vår överlevnad evolutionärt sett hängt ihop med att vi samarbetar.

Sverige är ett sekulariserat land där många lever utan religiös tro och existensiell tillit. Men när svåra saker sker behöver de flesta en känsla av sammanhang (kasam). De som har en övertygelse om att även svåra händelser har en mening och att vi ingår i ett större sammahang där inget är meningslöst kan klara kriser bättre. Livskriser leder oftast till känslor av ensamhet, förvirring, tomhet, hopplöshet och brist på mål och riktning. Vi kanske har lagt all energi på jobbet men känner sig osedda, utbytbara och i brist på bekräftelse. Istället för att lägga sin identitet i arbetsrollen kan vi må bättre av att hitta ett livslångt förbund som inte upphör vid sjukskrivning/pensionering/arbetslöshet. Detta förbund kan bidra med en känsla av trygghet och gemenskap med andra.

Bengtsson beskriver en studie som jämfört amerikaner med israeler där israelerna trots oroligheter i hemlandet ändå känner en större känsla av sammanhang (kasam) än amerikanerna eftersom de lägger sin identitet i att vara israeler och att tillhöra en familj istället för i yrkesrollen. Jag tänker att kasam inte behöver handla om nationell identitet eller en religiös tro, men om vi kan hitta livets mening och vår egen identitet utanför något så rörligt som arbetslivet, så är vi bättre rustade livet igenom.

20151126_130556.jpg

Jag rekommenderar boken till er som vill fördjupa er, men om du är i en fas med kognitiva besvär och koncentrationssvårigheter pga utmattning, vänta hellre, för den är inte helt lättläst.

Detta inlägg har tagit mig många dagar/stunder att skriva eftersom jag inte är tillbaka kognitivt än …eller ska jag kanske säga framme? Jag tror nämligen inte längre att jag ska kunna ”komma tillbaka”. Nä, jag ska framåt, till något bättre, till en ny vardag, precis som boken föreslår. (Och jag måste hitta min kasam!)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: