Den där bitterheten

Jag kan bli så himla bitter på alla som har sin energi kvar, som inte har några psykiska problem och som mår bra.

Jag kan för fanken bli bitter på andra utbrända som inte har några barn/småbarn/krävande barn och som kan lägga upp sina liv som de behöver. Alltså de som kan välja sin vardag själva så att de kan återhämta sig.

Min psykolog säger att bitterhet inte är en av de äkta känslorna och att bästa medicinen är att känna och validera* känslan bakom.

Så istället för att vara bitter ska jag försöka känna ilskan eller sorgen över att jag är sjuk och inte har samma förutsättningar som andra. Och sen ska jag trösta mig själv genom att självvalidera (bekräfta mina egna känslor, t ex ”det är inte konstigt att jag är ledsen och avundsjuk eftersom det är så himla jobbigt att vara utmattad och aldrig kunna följa med på något roligt.”)

Ps. En annan tid i mitt liv med enorm bitterhet var när jag försökte bli gravid med Stella och fick tre missfall under 1,5 års tid. Var grymt avundsjuk på alla som blev gravida lätt och som hade flera barn. När jag väl blev gravid för femte gången hade jag en fruktansvärt plågsam graviditet med bröstkorgsinflammation, karpaltunnelsyndrom, illamående, trötthet, foglossning, halsbränna och slutligen fyra månader sängliggandes eftersom jag varken kunde stå, sitta eller gå pga bröstkorgen och foglossningen. Behöver jag säga att jag fortfarande blir avis och suckar när jag får höra om lätta graviditeter? :-/

Annonser

One Response to Den där bitterheten

  1. Barnboksbloggen skriver:

    Känner igen det där. Jag tror att jag mest känner sorg för att mitt liv just nu är så långt ifrån det liv jag vill leva. Kanske också för att andra, som inte själva har varit där, har så svårt att förstå hur det är. Men mest är det nog längtan/sorg över allt jag vill göra men inte kan/orkar.

    Liked by 1 person

%d bloggare gillar detta: