Mina tre spår

Jag har analyserat och funderat kring min utmattning och vad den beror på under flera månader (år) och har nu kommit fram till att jag måste följa tre parallella spår.

Utmattningen är alltså lite mer komplex än om jag ”bara” hade varit en perfektionist som stressat ihjäl mig på jobbet. (Inte för att på något vis förringa allvaret i dessa situationer, bara att det kan vara svårare att reda ut orsak och verkan när bakgrunden är rörigare.)

De tre spåren är:

  1. Min hjärnskada. Genom ständiga kortisol/stresspåslag under flera år och särskilt under de fyra månader före jag blev tvärbromsade framför väggen första gången (nov-2013), har jag fått skador i hjärnan, dvs. själva utmattningssyndromet. Skadorna läker ungefär som ett benbrott, dvs. det är bara att vänta ut tiden (och försöka att inte göra det värre).
  2. Mitt psykiska mående. Det verkar som att de flesta som blivit sjuka har en viss personlighet och vissa beteenden som gjort att de drivit sig själva in i väggen. Jag är ingen perfektionist, men jag har ändå vissa beteenden som kräver otroligt mycket energi och som sedan tonårstiden gjort mig extra sliten (jag har t ex aldrig orkat jobba heltid mer än några få veckor på raken). Det som hänt tidigare i mitt liv och hur jag reagerat på detta är något jag reder ut med min psykolog. Det kan gå snabbt eller ta jättelång tid, men när jag väl bearbetat mig igenom detta och lärt mig tillämpa radikal acceptans (typ ”sluta kämpa med det som inte går att förändra”) så ska lättnaden tydligen bli enorm. Jag jobbar alltså med att kränga av mig den tunga ryggsäcken jag bär på och hur snabbt det går beror på mig.
  3. Min krävande vardag. Det finns privata faktorer som gör att min vardag är väldigt dränerande. Trots att jag inte jobbar så får jag inte riktigt den återhämtning jag behöver hemma. Jag kommer inte gå in på orsakerna pga privat, men jag/vi jobbar med detta på flera plan och får även professionellt stöd utifrån. ”Problemet” kommer dock inte att gå över, utan även här handlar det om att göra det bästa av situationen och därefter tillämpa acceptans. Men det finns ändå en hel del förbättringar att göra, så det jobbar vi på här hemma.

Ibland känns det extra hopplöst, för även om jag löser nr 2 och väntar ut tiden för nr 1 så finns ändå nr 3 kvar. Det känns som att det aldrig kommer att bli bra. Men jag måste försöka tänka att nr 3 kommer att bli mycket enklare att hantera om nr 1 och 2 har gått över.

Vi pratade mycket om radikal acceptans idag, min psykolog och jag. Det är något jag verkligen måste ta till mig, för det kan nog vara lösningen på väldigt mycket inom nr 2, men även nr 1 och 3. Bitterheten, sorgen och ilskan jag känner över 1, 2 och 3 är otroligt dränerande i sig och lägger ju extra börda ovanpå alltihop.

Men det går ju att avhjälpa.

Jag fick faktiskt lite hopp idag när vi pratade om radikal acceptans. Hopp är ju något jag eftersökt ett tag. Eller ja, hopp har ju funnits eftersom jag inte gett upp, men det har ändå varit svårt att motivera mig själv när det känns som att räddningen är så otroligt långt borta. Men nu ser jag ljuset i tunneln …blä vad klyschigt. Men ni fattar vad jag menar.

Jag kan för övrigt verkligen rekommendera psykoterapi och KBT. Bra grejs.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: