Kroppshets och identitetsuttryck

Vi vill inte normalisera kroppshets och utseendesfixering hemma eftersom barn tenderar att göra som sina föräldrar.

Vi har aldrig pratat om vikt, utseende, vem som är snygg eller ful eller vad som är fina eller fula kläder.

Jag sminkar mig inte och rakar mig inte. Jag gör inte mycket med mitt utseende mer än att ta bort vissa hårstrån i ansiktet samt borsta håret. Jag vill inte visa mina barn att en ”måste” göra om sig själv för att duga eller kunna visa sig ute. (Men folk får sminka sig om de vill så klart, är inställd på att båda barnen börjar med det sen. Men jag vill att det ska komma som ett intresse hos dem i så fall och inte som ett slags socialt tvång. Jag vill visa att det går utmärkt utan.) (Och det pga att jag delvis är en nörd och de brukar ofta vara ostylade och dels för att jag har mörka drag i ansiktet och liten kroppsbehåring, jag är priviligerad på det sättet.)

Molly har alltid varit ointresserad av kläder och utseende. Eller så här, hon hade samma pappersprinsesskrona i ett halvår när hon var fyra (vältejpad!) och nu vill hon gärna ha olika tuffa frisyrer.

Men det känns som ett intresse för att uttrycka sin identitet och inget hon gör för att hon skulle skämmas annars.

image

I nästan 8,5 år har jag valt hennes kläder, men nu har hon faktiskt börjat välja själv. Idag hängde hon upp morgondagens utstyrsel vid sängen (en luvtröja på det kanske? ^^).

För några veckor sedan pratade vi om könsidentitet vid matbordet. Vi frågade barnen vad de kände sig som (något alla bör fråga sina barn och egentligen alla de känner för att se till att rätt pronomen används!). Barnen sa att de kände sig som tjejer.

Sedan sa Molly något intressant, något som jag skrivit om här tidigare och som jag inte pratat om med henne. Hon sa att hon känner sig som en nörd. Som något som står utöver könen, en identitet ovan könen. Coolt att hon känner likadant som jag!

(Nu vill jag inte påstå att nörd är en könsidentitet, men att det kan finnas identiteter som är så grundläggande att de spänner ovanför könsidentiteten. Jag skrev ju tidigare att jag kan relatera mer till nördcismän (och nördkvinnor, icke-binära nördar m.m.) än ciskvinnor, för det känns som att jag främst är en nörd trots att jag är en ciskvinna.)

Molly gör också sitt bästa för att uttrycka sin nördighet genom kläder som hon tycker är coola, hennes Harry Potterintresse (kvicken-halsband) och Pokémonkorten som hon tar fram på rasterna.

Molly pratar vitt och brett om lajv (har fått ett antal förfrågningar från barn som vill följa med…ehhh), hon leker lika mycket med killar som tjejer och hon, liksom många andra moderna barn ur 00- och 10-generationen, står över det där med killgrejer och tjejgrejer. Skönt det. Hon har hittat sin identitet och uttrycker den genom sin stil.

Jag skulle sno ihop detta blogginlägg med att vi vill visa våra barn att utseende inte är något vi diskuterar och värderar, men att en kan använda det för att uttrycka sin identitet.

Tids nog kommer även Molly att snappa upp kroppshetsen från kompisar och medier, men jag vill att hemmet ska vara en frizon och att de ska se att det går utmärkt att leva så här. (Vill inte påstå att jag inte har komplex, men jag låter inte barnen få höra om dem.).

Ps. Dock vill jag inte ta åt mig hela äran, det skulle kunna vara helt pga Mollys personlighet. Vi får väl se när kontrollgruppen (Stella) kommer upp i samma ålder. 😛

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: