Tredje typ-gräsänkedagen

Jahopp. Idag har jag lämnat barn, sovit, servat sjuk make, duschat, hämtat barn, varit på utvecklingssamtal i skolan, röjt lite och nattat barn.

L kom hit efter jobbet och sa: ”sätt mig i arbete! Säg vad jag ska göra!” Fattar ni hur mycket det är värt? Nu har L på två timmar gjort typ vad jag orkar med på en hel vecka. Sanslöst effektivt det där med energi! Tusen tack L! Känns som en dyrbar present!

F låg och skakade av frossa när jag hittade honom i källaren vid halv åtta. Slängde på honom fyra filtar. Skojar inte.

När barnen sov vid nio hade han 40 graders feber och ingen tröja. Men han piggnade till gradvis efter vatten, mat, medicin och lite godis. Muskelvärken är värst säger han.

3-5 dagar varar influensor sägs det. Hoppas han blir frisk/feberfri i morgon (fjärde dagen). Jag ligger på gränsen för vad jag klarar av. I morgon måste jag både hämta och lämna för tredje dagen i rad. Men Molly ska iaf till en kompis så jag slipper tänka på middag åt henne.

Får mer och mer känna på det där livet som ensamstående. (Minus energin.) Det verkar vara otroligt tufft. Kan särskilt tänka mig hur svårt det blir när en blir sjuk. Fredrik har knappt kunnat röra sig på hela dagen.

Men det är tur att det är övergående.

Annonser

4 Responses to Tredje typ-gräsänkedagen

  1. Kronärtskocka skriver:

    Den stora mardrömmen är att bli allvarligt sjuk som ensamstående. Din verklighet påminner om att göra vad en kan för att inte bli utbränd. En magsjuka eller influensa vore nog, långvarig utmattning något ännu tuffare…

    Gilla

    • hippiemamman skriver:

      Ja, kan tänka mig det! Jag skulle ju behöva stöd från en fosterfamilj eller dylikt om jag inte hade Fredrik. Hade ju inte känts kul… 😦

      Gilla

  2. Barnboksbloggen skriver:

    För två år sedan hade jag precis fått min utmattningsdiagnos samtidigt som jag var ensamstående till tre barn på 6 månader, 1,5 år och 6 år. Dessutom låg jag i vårdnadstvist med en man som soc dömde ut dom totalt olämplig förälder. Hade noll avlastning. Inte ens en eftermiddag i månaden kunde jag få hjälp. Jag sökte stödfamilj, men inga familjer finns att tillgå. Har fortfarande inte fått någon familj nu två år senare. Det var en tillvaro jag inte önskar någon. Det fanns verkligen inget utrymme alls för mig själv, för återhämtning eller tillfrisknande.

    Gilla

    • hippiemamman skriver:

      Åh vad jobbigt det låter! Att vara ensamstående förälder verkar ju vara tungt nog utan en utmattning utanpå också. 😦 Illa att de inte lyckas hitta någon stödfamilj heller! Hoppas att det blivit lite bättre eller blir det framöver! ❤

      Gilla

%d bloggare gillar detta: