Kanarieöarna

15 april, 2016

Min kärlek till Kanarieöarna bara växer.

Kanarieöarna alltså. Det är väl lite som den töntiga farbrorn som drar ordvitsar och är så där mellanmjölkig och beige. Särskilt i jämförelse med färgsprakande heta moster Thailand eller sofistikerade trendiga svägerskan New York.

Men ändå. Kanarieöarna ligger bara 5,5 timmar med flyg bort och en tidzon bakåt. Där ligger temperaturen på cirka 20-23 året om (på sydsidan, temperaturen skiljer sig mycket mellan nord och syd) och du behöver inte oroa dig för solsting eller värmeböljor.

Kanarierna är snälla och lättsamma. Inte överdrivet sociala eller påflugna. De pratar spanska, som är ett språk som en del svenskar kan (snart denna med!) och den spanska kulturen skiljer sig inte så mycket och är lätt att förstå sig på.

De långa stränderna med mörk sand är döda och du behöver inte oroa dig för maneter/krabbor/tång/slem/krafs/äckelpäckel. Ute till havs simmar valar och delfiner och det är spännande att tänka på.

Det är inte konstigt att skandinaverna haft Kanarieöarna som sitt andra hem sedan 70-talet. Det passar ju oss bra med svensk sommartemperatur, inga kulturkrockar, samma priser och lågmälda kanarier. Ibland vill en bara komma iväg till ett varmare klimat, hoppa i vågorna, äta kanarisk salt potatis och få lite sol mitt i vintern. Inte så spännande kanske, men ibland vill en inte ha spännande.

Vi planerar att åka dit för fjärde vintern i rad nu. Jag (och Stella) tänker på Kanarieöarna jämt. Kanarieöarna kanske är den tråkiga farbrorn, men ibland vill en bara ha det bekvämt (t ex pga är en småbarnsfamilj, utmattningssjuk, pensionär) och då kan den tråkiga farbrorns ordvitsar vara alldeles lagom.

20160109_164707.jpg

 

IMG_2375IMG_20150202_160849

Ibland vill en bara sitta vid en klapperstensstrand och höra rasslet när vågorna drar sig tillbaka.

Då är Kanarieöarna perfekt.

Annonser

Stora förbättringar

15 april, 2016

På det psykiska planet mår jag mycket bättre nu. Det känns som att jag är ur en ett år lång kris som hade sitt crescendo under hösten och vintern.

Tack vare psykologen har jag rett ut det mesta av trasslet i huvudet som handlar om t ex självkänsla, självkritik, acceptans, kontrollbehov, bitterhet och känslohantering. Jag har lärt mig att självvalidera och jag har ändrat min självbild. Jag har äntligen lagt bort masken jag burit hela livet och kan nu stå för vem jag är och vilka behov jag har (inget nytt för er bloggläsare, men kanske för en del bekanta).

Jag känner mig lättare till sinnet och mer glad. Det känns som att jag kan acceptera min situation och det som inte går att förändra.

Jag inser ju hur mycket ryggsäcken med alla känslor och gamla beteenden har tyngt ner denna kropp i alla år. Det känns så skönt att kränga av sig den. (Och lite läskigt.)

Men det här är ju mitt liv, jag ska inte låta andras förväntningar styra över mig. Jag har nya framtidsdrömmar och en riktigt fin idé om hur jag vill leva mitt liv (inte stressigt hamsterhjul, snarare i enlighet med min introverta sida).

Så det känns bra nu.

Jag är fortfarande trött i kroppen, men jag känner att slitaget är lite mindre. Hjulen gnisslar mindre. Vardagen rullar på bättre.

Så vi hoppas på det. Nu vill jag läka mina hjärnskador så att jag sakta men säkert kan ta mig ut min vilosäng mot en fungerande vardag i arbetslivet. Jag vet inte hur lång tid hjärnan behöver, men jag väntar in den. (Jag kan ju ändå inte göra något mer än så.)

Prisa psykoterapi!


%d bloggare gillar detta: