Att vara närvarande i livet

Något som har varit positivt i allt det negativa med utmattningen är att jag verkligen lärt mig att slappna av, göra ingenting och vara sådär mindful.

Jag håller inte på med meditation (längre), men jag kan ligga och titta på molnen eller följa bladen som fladdrar i vinden en lång stund.

Jag sa till min psykolog att detta är något som många andra skulle behöva lära sig. Förr stressade jag vart jag än skulle och hade inte ro att stanna till och titta på vitsipporna eller nötveckan som hoppade upp och ner längs trädstammen. Men nu har jag har tid att stanna och titta på sniglar med barnen. (Inte bara för att jag är sjukskriven men just för att jag inte är så uppvarvad hela tiden.)

Idag på vägen hem från förskolan såg Stella en katt. Hon satte sig på huk, sträckte fram handen och sa kss kss kss precis som jag lärt henne. Och katten kom. Stella blev så glad.

image

image

image

Vi stannade en lång stund och klappade katten. Den var så lik min gamla Pandis.
Stella tyckte att den var rolig när den pussade henne och jag berättade att den blandade lukter med oss för att vi ska lukta likadant.

Det är sånt här som jag vill uppleva i livet. Ett barns möte med en katt. Jag vill inte ständigt skynda vidare till nästa syssla. Jag vill inte missa mina barns uppväxt. (Jag har ju varit där, men har jag varit närvarande tidigare?)

Evolutionärt är människan anpassad för att ”arbeta” (samla mat, göra hushållssysslor) tre-fyra timmar per dag. Resten av tiden sitter vi och pysslar och pratar med varandra runt lägerelden.

Jag tror inte på detta kapitalistiska stressade konsumtionssamhälle. Det måste finnas ett annat sätt. Dela på jobben, få mer tid över, minska konsumtionen (så att andra kan öka sin (dvs de som lever fattigt idag)). Hinna leva istället för jobba och stressa tills vi blir sjuka och dör. Men det är inte lätt, det är det inte. Särskilt inte eftersom människan som art strävar efter mer, mer, mer och ständig utveckling. Det är svårt att inte jämföra sig med andra.

Men jag ska iaf försöka fortsätta ta mig tid och ro till att titta på humlorna och klappa katter med mitt barn. Livet är ju dagarna som går.

Ps. Frågade Stella om hon föredrar katter eller hundar och hon svarade katter. Hon är en av oss!! (Molly svarar både och, men jag tror att hon är en hundmänniska för hon är mer hårdhänt och energisk (och valhänt med katter!) och hon har älskat hundar sen hon var ett år och låtsasskällde varje gång hon såg en hund ute.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: