Meningsfulla resp. kravfulla aktiviteter

Jag inser ju hur viktigt det är att ha något meningsfullt att göra på dagarna som sjukskrivning. 

Att som idag komma på att jag kan installera min nya regnvattentunna med slang till avloppet, kran och hål i locket, gjorde nog hela skillnaden för om jag skulle orka gå ur sängen, duscha och äta frukost eller om jag bara skulle ligga kvar tills hungern blev för stor.

Att ligga och surfa på mobilen känns inte som en meningsfull sysselsättning och de senaste två veckorna som bara inneburit regn har avskurit mig från trädgårdens meningsfulla sysslor. 

Tro mig, jag har försökt vara ute trots återkommande regnskurar men det är inte så kul att bli plaskvåt alterativt gå i fullt regnställ och klibba när det är 18 grader. 

Min hjärnstress med minnesproblem och osmarthet har gått över igen och jag känner mig piggare sedan några dagar. Försöker hålla igång fysiskt för jag märker att kroppen mår bra av det (när jag inte känner den förlamande tröttheten vill säga).

Jag tror att det kommer att bli bra i höst när jag ska börja arbetsträna och göra arbetsuppgifter 2×2h i veckan. Nu när jag varken har psykologbesök eller andra möten/stödinsatser varje vecka så finns ju faktiskt tid till både arbetsträning och vila. 

Något jag lärt mig den senaste månaden är hur mycket energi olika aktiviteter/utflykter/kalas/deadlines tar. Att jag blir otroligt utmattad av att bli spänd, stressad och ångestfylld. Jag försöker kontrollera trots att jag inte ”får”. Att driva runt den här familjen på olika aktiviteter är inte lätt och om jag inte gör det så är det lätt att det blir en massa stress, sista minuten-lösningar, att vi kommer precis i tid/för sent och annat oförutsägbart och jobbigt. F lever så, men jag mår jättedåligt av det. Vi är olika bara. (Läs om Diggilookvällarna.)

Men det är ju ”bara” juni och december som är sådär (+några helger i oktober pga barnens kalas som jag hoppas kunna fasa ut så småningom. Barnen måste ju inte ha barnkalas varenda år.). Så jag hoppas på att hitta ett sätt att överleva.

Krav är en annan sak jag blir otroligt trött av. När jag känner mig tvingad att delta/stanna kvar på en aktivitet så blir jag spänd och mår sämre. Det kan handla om att gå på ett kalas. Efter en-två timmar blir jag trött men familjen vill vara kvar längre. Valet blir då att gå undan och vila (och känna mig värdelös pga sjuk) eller att sätta mig på nån buss/spårvagn typ 50 minuter för att åka hem. Och då kan jag ju lika gärna vänta och åka hem med bilen. Kommer ju hem ungefär samtidigt.

Min psykolog har föreslagit att jag tar bilen och så kan familjen åka kollektivt hem. Men dels så har jag inte kört bil som utmattad förrän alldeles nyligen (pga känner mig hjärnstressad) och dels har F inte gillat det förslaget. Men det kanske får bli en förutsättning om jag ska kunna följa med? Bäst är förstås när vi är hos folk i stadsdelen så att jag har nära hem. Men våra släktingar bor lite olägligt till och i vissa fall innebär kollektivtrafiken en kvarts promenad till hållplatsen…

Att vara hemma hos oss innebär ofta både städning och att agera värdinna med matlagning och fix. Även om gästerna hjälper till så kommer ju frågor om vart skålar finns m.m. (Men jag är väldigt tacksam förstås!)

Att träffas ute är heller ingen bra idé eftersom jag i likhet med många andra utmattade blir hjärnstressad av caféer, restauranger, shoppingställen och platser med mycket folk. 

Det finns inte så många bra sätt att umgås helt enkelt.

Eller jo, det är väl när jag träffar mina vänner som lagar mat åt mig medan jag får sitta på en stol och så har de full förståelse för mig och förväntar sig att jag åker hem när jag blir trött. 

Eller när syskonen kommer över och tar med sig hämtmat och så bryr de sig inte om att det är rörigt. Sånt gillar jag. Då kan jag gå upp och vila när jag behöver det. 

Jag tror nog att den där känslan av krav och förväntningar bygger på att jag försöker vara någon jag inte är eller hålla uppe en fasad av att allt är bra. Att jag orkar sitta med tio personer och umgås mer än en timme. Att jag orkar kallprata med avlägsna gamla svärsläktingar med massa stoj runt omkring. Det handlar både om introversion och hjärnstress.

Förr kunde jag ha överseende med detta eftersom det bara handlade om att stå ut dessa timmar. Men nu blir jag trött i dagar efteråt och ett enda kalas kan förstöra fyra dagar för mig. 

Jag vet inte om det går att sänka min känsla av krav på mig eller om jag helt enkelt ska skita i dessa slags umgängen? (Inte ett alternativ säger F.) 

Ps. På senaste släktträffen satt vi cirka 20 personer i samma rum. Ljudnivån var hög. Efter fikat drog sig alla under 34 år in i ett annat rum och spelade tv-spel istället (sex av åtta var introverter). En efter en kom de äldre in i rummet och sa: ”jaså, är det här ni är? Ska ni inte komma ut till oss och umgås en stund?” och vi: ”ummm… nä!” och så fortsatte vi spela.

Ps2. Jag följer inte med på runt 80% av alla träffar, men ibland vill jag ju följa med. Jag skulle bara vilja kunna åka hem när jag behöver det. Vi ska väl inte behöva köpa två bilar bara för detta? :-/

Annonser

One Response to Meningsfulla resp. kravfulla aktiviteter

  1. Josef Boberg skriver:

    Krya på Dig – och tänk lite på att framförallt vara Din egen vän.

    Liked by 1 person

%d bloggare gillar detta: