Bostadssituationen (i Göteborg)

9 juli, 2016

På en fest för ett tag sen pratade jag med flera familjer om drömmen om ett hus, en dröm som är väldigt svår att uppfylla i Göteborg om du inte är väldigt tät.

Jag bor i en stadsdel med många små lägenheter (tvåor-treor) och många av föräldrarna i föräldrakooperativet bor trångt trots att de har ett eller flera barn.

Alternativet för många här blir att flytta till kranskommunerna och börja bilpendla in till stan. Några flyttar ännu längre ut. I Småland kan en tydligen få ett fint hus för en miljon och i Norrbotten räcker 200 000 till ett fint hus ute på landsbygden.

I Göteborg kostar de flesta husen från fyra miljoner och priserna ökar stadigt. Snittpriset i min stadsdel ligger nog på fem miljoner nu. Det finns dock billigare hus i de mindre populära stadsdelarna.

Nu när en bara kan låna upp till 85% och en oftast inte kan låna till lagfart och pantbrev (typ 50 000-150 000kr) så är det svårt för de flesta familjer i Göteborg att kunna köpa hus här. Om du inte har en riktigt bra lön och har kunnat spara i flera år eller har fått ett arv, gjort en riktigt bra vinst på bostadsförsäljning eller liknande så är det ju nästan en omöjlighet att skrapa ihop en halv till en miljon i insats för ett hus.

Alltså bor barnfamiljerna trångt tills de inte står ut längre och flyttar till kranskommunerna. Göteborg avfolkas på de som drar in stora skatteintäkter (30-50-åringar). I min stadsdel finns det väldigt många småbarnsavdelningar på förskolor men desto färre skolelever. Det är ganska standard att halva förskolegruppen bytts ut på 3-4 år genom flytt till Partille (närmsta kranskommunen). (11 barn har slutat i förtid på förskolan sen Stella började för tre år sedan, vad jag vet har alla utom två flyttat från stadsdelen pga bostadsbrist. (22 barn totalt på hennes förskola, så det blir rätt stor rotation om vi lägger till de tolv barn som slutat pga 6 år.))

Precis som många andra önskar jag att det byggs fler bostäder. Jag tror på flyttkedjor. Om vi bygger fler billiga bostäder samt pensionärsvänliga bostäder så kan fler välja bostad utifrån sitt behov. Skröpliga pensionärer som bor kvar i stora hus som de knappt kan använda kan flytta till enplanslägenheter i stan (gärna med gemenskapsrum!), singlar, par och små familjer kan flytta runt så att de får det antal rum de behöver och villor och stora lägenheter frigörs till barnfamiljer.

Det finns många regler som sätter käppar i hjulen för byggföretagen. En bekant vill bygga billiga lägenheter men det finns regler om standarder som gör att det knappt går. Planprocesser tar evigheter och byggen överklagas in absurdum av nimbysar (not in my backyard). Göteborg behöver förtätas. Glesheten här är utmärkande i jämförelse med andra städer i samma storlek. Det är dessutom inte konstigt att folk tar bilen med tanke på hur stan är uppbyggd.

Nåja.

Hur lyckades då jag och Fredrik knipa ett hus i en relativt fin stadsdel i Göteborg?

Jo, vi sparade alla inkomster vi fick över i elva år. Arv, försäkringspengar, bostadsvinster, skatteåterbäringar, löneökningar osv. Vi är ganska väldigt sparsamma av naturen och hade ända från 19 års ålder målet inställt på att kunna köpa ett hus så småningom.

När det väl var dags att gå på visningar så bestämde vi oss för att gå ner i storlek för att få råd. Det var antingen storleken, skicket eller läget som vi fick tumma på och då blev det ett radhus på 85 kvm med 35 kvm biyta i källarplan (ett inrätt hobbyrum och badrum om ca 20 resp. 6 kvm). Barnens rum är 5 resp 8 kvm. Men vi klarar oss.

Men för att sammanfatta. Alla snackar ju om bostadsbristen och det är plågsamt att se hur långsamt det går med byggandet. (En jag träffade på festen bor i en andrahandslägenhet, och det eller att bo i tredje-fjärde hand eller som inneboende är ju vardagsmat för unga människor i stan.)

Vill Göteborg ha barnfamiljer eller vill vi hellre ha bilpendlare från kranskommunerna? Hur många år ska unga behöva flytta runt innan de kan få ett förstahandskontrakt? Varför byggs inte fler trygghetsboenden för pensionärer och varför ska de beskattas så hårt om de vill lämna över sin stora villa med fyra gästrum (när jag var städerska städade jag ofta sådana hus. De gamla orkade inte ens gå uppför trapporna). Varför tar byggprocesserna en sådan evig tid? (En enorm tomt i närheten revs när Stella var bebis, den har stått tom i tre år nu.)

Så många frågor, så många som har behov av en annan bostad.

Annonser

Det bästa med barn

9 juli, 2016

Umgicks med min systerdotter Selma idag och påmindes om hur jäkla jobbigt det är med 8-20 månaders som river i allt, stoppar allt i munnen och trashar ens hem (inte för att S gjorde det idag alltså, men jag minns ju mina). (Selmis är bara jättegullig.)

Det kommer ju en del barngnäll ur min mun rätt ofta, men nu tänkte jag ägna mig åt topp 10 bästa med att ha barn. Kör!

  1. Lära känna en person. Vilka egenskaper har barnet? Följa en människa på (mer eller mindre) nära håll (förhoppningsvis) resten av livet.
  2. Sova tillsammans. Ligga sked med sin unge. ❤
  3. Återuppleva sin barndom. Den där menlösheten jag kände i åldern 15-24 försvann i ett kick när jag återigen fick fira jul med barn, gå på Liseberg med barn, leka med leksaker och göra roliga saker med mina barn. Jag är en ganska barnslig person och mitt blaséiga tonårsliv var ingen höjdare. 
  4. Ny input, ständig utveckling. Det händer saker jämt, en har alltid något att prata om. När det bara var jag och F i en lägenhet så var det enda som hände massmedia och det kändes så plastigt och oviktigt. Det blev bättre med katt, men med barn blev det riktig action (kanske lite väl mycket, men hellre det).
  5. Titta på barn som sover. Känna den där kärleken, ömheten. Beundra de små liven som kom ur min kropp. Den fantastiska känslan. Sötheten. 
  6. Stoltheten när de klarar nya saker. Ungen har lärt sig gå! Tappat en tand! Hen läser! Hen cyklar! Hen uppträder på Diggiloos scen! Hen går upp själv på morgonen. Även om hen gjorde det själv så är en bara sååå stolt.
  7. Närheten: bära i sjal, amma, gosa i soffan, rejäla kramar, mysa.
  8. Skratta. Barn är så jäkla roliga. Både med och utan mening. Jag gapflabbar med/åt dem flera gånger om dagen (försöker att inte skratta åt dem när de är med alltså).
  9. Lära dem allt jag kan. Lyckan när de börjar nörda samma saker som jag nördar. När vi kan göra roliga saker tillsammans på riktigt. När vi nördar dinosaurier/rymden/historia/hajar/människokroppen osv tillsammans (via böcker).
  10. Föräldraklubben. Det finns ju alltid något att diskutera med andra föräldrar. Föräldraskapet är som ett gigantiskt intresseområde som en kan nörda hur länge som helst. I och med barnens kompisar lär en känna andra föräldrar och eftersom barn växer så blir en aldrig fullärd. Numera försöker jag lära mig tweenielivet hemma med en som har mobil, kollar på tweenieserier, går hem själv från skolan och som följer med ut på våra löpturer. 

Jag gnäller väl en del ibland, men är samtidigt väldigt glad över att ha barn. Och nu när de snart är 5 och 9 år så känns föräldraskapet rätt soft. (Och det är bra att bli påmind om det ibland genom att träffa bebisar och småbarn.)


%d bloggare gillar detta: