Det där med att alla är sin egen lyckas smed

12 juli, 2016

Jag blir enormt provocerad av de som påstår att alla är sin egen lyckas smed och att alla som kämpar kan komma dit de vill. Hårt jobb lönar sig osv. De verkar nästan alltid prata om ekonomi, karriär och status. Och har de själva invandrat eller vuxit upp med en instabil familj och sedan lyckats, ja, då kan alla andra göra samma sak, eftersom de själva klarade det. 

Men alla startar inte på samma ställe. Det finns en känd trappa, Maslows behovstrappa, som lite förenklat förklarar det. 


Vi kan säga att medelvästerlänningen startar på tredje trappsteget: de har basbehoven mat och tak över huvudet, de har hälsan, tryggheten och gemenskapen. De letar upp en partner och kämpar sig upp till nästa trappsteg för att göra karriär. Det kan komma något hinder på vägen i form av t ex skilsmässa, ofrivillig barnlöshet, arbetslöshet eller någon närståendes sjukdom. Men kriserna kämpas igenom och västerlänningen kommer ut på andra sidan och fortsätter.

Om vi skulle förutsätta att alla västerlänningar alltid stod på trappsteg tre så kanske vi alla är vår egen lyckas smed. 

Men.

Det finns många i samhället som inte är där. Kroniskt sjuka/smärtpåverkade, psykiskt sjuka, missbrukare, hemlösa, flyktingar med posttraumatiskt stressyndrom osv. Ni vet de där som Försäkringskassan, Socialtjänsten och Arbetsförmedlingen skjuter emellan sig. De där halvt ”hopplösa fallen”. De på nivå ett och två i trappan. 

Men det handlar inte bara om en liten klick, där hamnar även de funktionsnedsatta som önskar sig ett jobb, de deprimerade, bipolära och de med borderline som önskar sig friska eller åtminstone trygga och någorlunda välfungerande i vardagen. 

Där hamnar de med stora oläkta sår från en otrygg/farlig barndom, de med kraftiga ångestsjukdomar, självskadebeteende, självmedicinering (alkohol, droger, mat) och de som bara kämpar varje dag för att överleva

Det är som att spotta dessa människor i ansiktet när folk (ofta liberaler) säger att alla kan komma vart de vill om de bara kämpar.

Ja, men vi kämpar ju redan. Varje dag! Vi kanske kämpar mer än du! Så vill de skrika. De som kämpar varje dag med att ta sig ur sängen, kanske överleva en dag på jobbet, kanske stridande mot myndigheter och för sina rättigheter.  

Vi har också gruppen som har en eller flera fotbojor som de måste släpa på. Det går helt enkelt inte lika snabbt och enkelt att kämpa sig framåt som tillhörande icke-normen i västvärlden: rasifierad, funktionsnedsatt, hbtq-person, kvinna, muslim osv. Det finns mängder med glastak att krossa och vissa får aldrig ens chansen. Smygrasism, fördomar, sexism och diskriminering förekommer överallt.

Jag vill inte påstå att vita heterosexuella män eller vita heterosexuella medelklasskvinnor inte kämpar, för det gör dem ju. Men de måste förstå att vi inte startar på samma ställe i loppet. 

Alla har vi vår egen kamp att utkämpa. Och vi har kanske inte ens samma mål. Vissa vill bara upp på en dräglig nivå (trappsteg tre!) medan andra vill ha status och makt. 

Kära nivå 3-5:are som utgår från dig själv när du säger att alla bara behöver kämpa lite mer: tänk på att vi har olika utgångslägen och förutsättningar (och att vi redan kämpar, kanske för att hålla oss vid liv!).

Annonser

Vad semestern gör med oss

12 juli, 2016

Vi har bara haft semester i tre dagar, men förändringen märks fort (samma för alla lov/ledigheter):

  • Fredrik får plötsligt åtta timmars sömn mot normala 5-6 och han ser betydligt piggare ut. (Han har svårt för att komma i säng i tid, nattmänniska/introvert.)
  • Molly får mycket bättre humör när hon slipper lägga alla krafter på skolarbete, det märktes redan för en månad sen när hon var på fritids istället. 
  • Jag får plötsligt ork och lust att ta promenader när jag inte längre behöver hämta/lämna på förskolan (1,5 km per dag). Samtidigt får jag inte lika mycket återhämtning i sängen, men jag blir å andra sidan inte lika understimulerad.
  • Stella blir socialt understimulerad och vill leka med kompisar. Men det har hon fått göra 2 av 3 dagar.

Det är skönt med ett avbrott från vardagen. Åtminstone två av oss blir ju lite mer sig själva dessa dagar.


%d bloggare gillar detta: