Fyra dagar kvar

Det är bara fyra dagar kvar på semestern och jag fattar inte hur snabbt denna månad gått?

Men vi har ju gjort väldigt många saker och då går ju tiden fortare. Jag har ju det senaste 1,5 året mest legat hemma i min säng och då är det klart att tiden går fort när det plötsligt händer en massa saker.

Lite nyheter/uppdateringar då:

  • Var hos sjukgymnasten igen igår. Det känns lite bättre i svanskotan, men det värker fortfarande i ryggen när jag rör mig på vissa sätt. Ska fortsätta med kobraövningen varannan timme (med viss modifikation). Återbesök om två veckor. Denna gång höll jag inte på att svimma.
  • Mår bättre än på länge rent fysiskt. Har orkat göra flera roliga utflykter och kan vissa dagar vara igång flera timmar utan att vila. Men försöker göra varannan dag till en vilodag.
  • Längtar efter att få komma igång med arbetsträningen. Försäkringskassan ska återkomma när de bokat möte med min chef och läkare. I början av september kanske?
  • Har lite mild vinterångest på g. Fasar inför mörkret som kommer. Men ska försöka tänka positivt. I okt-dec är det så mycket annat med barnens födelsedagar och jul. I januari som är värst åker vi till Kanarieöarna och redan i februari brukar det lätta när solen börjar komma tillbaka och jag kan förodla och titta på snödroppar. Så det är mest 1-21e januari som jag behöver stå ut. Och nu har jag en ljusterapilampa som jag hoppas på.
  • Står/går och ligger mest hela dagarna och försöker undvika att sitta. Märker att jag mår bättre av all motion som blir. (Men jag saknar yogan. Får vänta tills ryggen blir bättre.)

Det är för övrigt knappt så att jag vågar tänka på allt fantastiskt kul som jag kommer att kunna göra när jag är frisk(are). På lördag ska jag t ex äntligen få gå till Botaniska när det är bröllop där. Om det inte regnar åker jag dit tidigare och promenerar runt. Roligare nu när jag är trädgårdsintresserad (ett sånt där omöjligt ställe som utbränd pga enormt stort).

Jag längtar också efter att få hänga med mitt syskonbarn mer så att hon lär känna mig. Vi har träffats några gånger nu de senaste veckorna men hon är i sin 10-11-månadersfas då hon är lite rädd för folk. Men snart hoppas jag att vi kan ses lite mer spontant och att vi kan barnvakta. (Sa till syrran att jag kunde komma över och hänga med dem när hon var föräldraledig. Hehe, vilket skämt! Orkade ju knappt med min egen vardag…)

Det finns så mycket jag vill göra och snart finns det nog inom räckhåll. Jag är definitivt ute ur den där mörka tunneln, även om jag förstås har en del kvar. Min största uppgift blir att inte få ett återfall. Det är som att jag är beroende av adrenalin eller att jag är allergisk mot stress. Måste nog ha pli på mig själv resten av livet. (Men hellre de än att fortsätta stressa och inte ”leva” resten av livet.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: