Saker folk får om bakfoten pga film m.m.

Graviditet = bebis
Kvinnan får ett plus på stickan och därmed blir det en bebis. Livet är antingen förstört eller komplett. Att det i själva verket blir missfall ca 20% av alla graviditeter är inget paret verkar ha en tanke på. Med dagens känsliga test kan par testa sig redan innan beräknad mens och då är risken ännu större att en blir besviken eftersom det bara är omkring 50% chans/risk att ett befruktat ägg fäster i livmodern och sedan inte spolas ut med mensen (visar t ex provrörsbefruktning). (Tycker att de flesta gravida verkar väl medvetna om missfallsrisken, men det märks sällan i populärkulturen.)
Exempel på undantag: Gynekologen i Askim där en kvinna faktiskt får missfall.

När äventyret/faran är över så är livet frid och fröjd
I själva verket är det ofta bara början för de som råkat ut för ett livsfarligt trauma i stil med kidnappning, väpnat rån, våldtäkt, krig, allvarliga olyckor och liknande. Posttraumatiskt stresssyndrom (PTSD) med medföljande mardrömmar, flashbacks, ångestattacker m.m. är mycket vanligt och kan vara i åratal efter en traumatisk händelse. 
Exempel på undantag: Hunger Games (bok/film 2 och 3)

När vattnet går så måste den gravida omedelbart till sjukhus för det är förlossningsdags
En av tio förlossningar startar med en störtflod. Det är bra att ringa/åka till sjukhuset för kontroll, men en kan behöva åka hem igen. Det är generellt sett regelbundna värkar som är den tydligaste signalen att förlossningen startat.

Hur vi reagerar vid chock
På film börjar folk ofta skrika och gråta direkt när något chockartat händer. I själva verket brukar varje chock inledas av en stunds förnekelse. ”Det kan inte vara sant” brukar vara en av de första tankarna och det kan dröja sekunder, minuter, timmar eller dagar innan fas två, reaktionsfasen, inträder. 

Böcker brukar vara bättre på det här. Jag antar att det beror antingen på brist på kunskap eller på att filmer/serier ska komprimeras ner tidsmässigt och inte ”har tid” att visa realistiska skildringar. (Samma fenomen att folk sällan säger hejdå i telefon på TV. Jag trodde att det var ett amerikanskt fenomen när jag var liten och kollade på Beverly Hills.)

Det finns för övrigt hur mycket som helst på ämnet, t ex hur hackares dataskärmar ser ut och hur förenklat vissa saker beskrivs inom fysik, kemi, medicin och allt möjligt. 

Men det är trist när skildringarna är så enahanda och felaktiga att folk tror att de är/reagerar mer onormalt än vad de borde. Jag är tacksam för att sociala medier sprider verkliga berättelser så att förenklad och tillspetsad fiktion inte ska vara vår enda källa till vad vi tror är verkligheten.

Annonser

2 Responses to Saker folk får om bakfoten pga film m.m.

  1. Helena Ferry skriver:

    Bra iakttagelser! Jag har också tänkt på det.

    Jag läste en bok nyligen som förvånade mig en smula… Ett femårigt barn kidnappades och alla var oroliga för att hon skulle ha utnyttjats sexuellt. Men genom en fysisk undersökning kunde man konstatera att barnet inte utsatts för vaginal penetration SÅ DÅ VAR ALLT OK! Alla andades ut. Inget ord om att kidnappningen i sig självt kunde innebära ett trauma, eller att sexuellt utnyttjande kan göras på sätt som inte lämnar fysiska spår…

    Gilla

%d bloggare gillar detta: