Det är i alla fall inte jag som bromsar

En trodde ju att Försäkringskassan och landstinget skulle vilja skyffla tillbaka en in i arbetslivet igen så fort det bara går.

Men jag har hamnat mellan stolarna. I juli pratade jag med min kontaktperson på Fsk och kom överens om att ha ett möte så snart som möjligt efter semestrarna så att jag kunde få komma igång.

Han ringde min chef som var ledig fram till vecka 32 och jag tog reda på vem min nya läkare skulle bli på vårdcentralen.

Sen ringde läkaren Fsk och lämnade ett meddelande om att han inte skulle vara min läkare utan att min förra vårdgivare ska göra det. De som alltså återremitterade mig till vårdcentralen i juni.

Så nu ska Fsk ta reda på vem som är min läkare och så ska vi försöka boka ett möte.

Min chef är ledig 7-14e sep och Fsk-personen den 5-18e sep. Och känner jag läkare rätt så har de rätt mycket att göra. Summa summarum: kommer troligen inte få börja arbetsträna förrän nån gång i slutet av september (efter 18e). Gaaah!

Men jag får väl försöka se det positiva i en längre tid för återhämtning. 

Så trist bara när en förväntat sig att få börja jobba i mitten av augusti-början av september och alla undrar när det blir och jag ba ”mmm…så fort de bokat ett jäkla möte…”

Men skitsamma. Skönt att Fsk drar i alla kontakter i alla fall.

Ps. Vet att många har dålig efterhet av Försäkringskassan, särskilt i kombo med diagnosen utmattningssyndrom. Jag har dock haft tur och min kontaktperson är trevlig och bra att ha att göra med. (Men det ska väl inte krävas ”tur” i myndighetsutövning va?)

Ps2. Ska trappa upp försiktigt. Börja med 2 h/2 dagar i veckan och långsamt gå upp till 7,5h i veckan och vidare. 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: