Äntligen besked

Nu har vi äntligen fått till ett möte med läkaren, försäkringskassan (fsk) och min chef. 20e september blev det, fyra-fem veckor efter när det var planerat (eller när jag och fsk ville).

Träffade vårdcentralens läkare idag och han berättade att hans chef fått prata med min tidigare vårdgivares chef för att få dem att återta mig för detta möte. (Jag återremitterades till vårdcentralen i juni, men de borde tagit på sig detta möte också.)

Jaja. Nu har vi ett möte iaf. 

Sen tycker jag att det är svårt att uttrycka min glädje över att vara så pass frisk att arbetsträning kommer på tal. För om jag är för ivrig så tolkas det som att jag fortfarande är SJUK och måste stoppas. ”Ta det lugnt nu bara” säger alla. Och det ska jag ju.

För min del så handlar det inte om att jag älskar att pendla in till stan, sitta på ett kontor och göra halvt meningslösa uppgifter med lång deadline och sen gå hem före lunch. 

Nä, men att äntligen få börja träna på att   jobba är ett friskhetstecken för mig. En milstolpe. Något jag längtat till i snart två år! Om jag orkar arbetsträna så orkar jag snart göra roliga utflykter, träffa fler vänner, träna och leva ett fullvärdigt liv

Jag längtar tills jag är psykiskt stabil igen, har koll på stressen, kan sova utan sömntablett alla nätter och kan lita på att orken håller. Slippa lägga mig ner med jämna mellanrum, kunna göra flera saker varje dag, inte bli utmattad av krav och utflykter. 

Sen vill jag också tillägga att det inte var jobbet som brände ut mig. Mitt jobb var inte stressigt. Dock hade jag en stressig period när en kollega reste utomlands + blev sjuk och då jag var tvungen att göra hennes jobb. 

Detta samma sommar-höst som vi köpte hus, flyttade, skolade in barn på förskoleklass och ny förskola (föräldrakooperativ), hade dålig ekonomi och behövde fixa en massa med gamla hyresrätten och nya huset. 

Jag slutade vila dessa fyra månader. Jag körde på, för jag (trodde att jag inte) hade något val. 

Det finns två grundläggande tips för att undvika utmattning. En kan faktiskt klara ganska mycket stress om nedanstående fungerar:

  1. Sova tillräckligt
  2. Vila med jämna mellanrum

Jag hade ett aktivitetsarmband den hösten och det burrade varje gång jag suttit ner 30 minuter. Det burrade en enda gång vad jag minns den hösten. Jag körde slut på min energi.

Det där var den utlösande faktorn, men själva orsaken var andra bakomliggande faktorer som jag till stor del löst under psykoterapin det senaste året.

Jag förstår att folk som blivit utbrända på jobbet är rädda för att börja jobba. Men jag är inte den traditionella prestationsprinsessan med perfektionistiska drag. Och jag hoppas att jag har lärt mig ett och annat efter dessa snart tre år

18 dagar kvar.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: