Våga vägra film

Film som format har väl aldrig riktigt varit min grej. Det är väl lite som att säga att en inte gillar tårta eller inte vill ha julmat på julafton (och det är ju två andra grejer som gäller mig). Alla älskar ju film. Eller?

Men jag ska förklara varför ur ett historiskt perspektiv.

Först var det hyrfilmerna. Aldrig lyckades vi få se något i rätt ordning. Det var den tragiska animeserien Candy Candy avsnitt 2, 5, 3, 1 osv och så blir vi spoilade i förtid att drömkillen faller av en häst och dör (det enda jag minns). Samma sak med alla andra filmer. Vi valde liksom inte filmer vi ville se utan vad vi kunde tänka oss i det utplockade utbudet i filmaffären bredvid pendelstationen. Typiska filmer: animefilmer, amerikanska familjefilmer och Disneyfilmer.

Sen fick vi TV4 och började se lördags- och söndagsfilmen. Ofta hemska dramafilmer som vi fick sitta upp extra länge för att se eftersom de skulle bryta för 25 minuter nyheter, sport och reklam mitt i. Då var klockan 22 så jag och syrran satt uppe själva i mörkret i vardagsrummet sista timmarna eftersom föräldrarna tittade klart på TVn i deras sovrum. Typiska filmer: Mask (inte den med Jim Carrey, den tragiska!) och Mångalen (Cher var med i båda). Och vi såg inte filmerna för att de var bra utan för att vi inte hade så mycket annat för oss.

Köpfilm var näsa kapitel. Vi hade så få att jag nog kan räkna upp alla här (som jag minns): Fucking Åmål, Titanic, Jurassic Park 2, Svärdet i stenen och Den lilla sjöjungfrun. Vi hade en del bandat från TVn också och dessa filmer såg vi om och om igen. Pocahontas är den film jag sett allra mest av alla filmer. Och som ni förstår så tittade jag inte på film för att jag älskade filmen utan för att jag inte hade så mycket att göra.

Sen började filmkvällsperioden. Jag träffade Fredrik och plötsligt började mitt liv innehålla maratonfilmkvällar med kompisarna ungefär en gång i veckan. Vi nöjde oss inte med en film, nej, vi såg tre på raken. Ofta somnade jag halvvägs in. Detta var på bredbandets tid, men före Netflix tid, ja, det var faktiskt före det blev allmänt känt att folk laddade ner film från nätet (umgicks med datanördar, ja). Så filmerna var på engelska utan text (och i ganska dålig kvalitet). Men vi hade ju all tid i världen eftersom vi först bodde hemma och sen när vi flyttat hemifrån var barnfria några år.

Sen följde en period av kvällstristess då vi började samla ihop ett stort bibliotek med komedi/drama/action/äventysfilmer och så tittade vi på en varje helgkväll. Vi hade en lång lista att välja från det var alltid lite marigt att hitta en film som båda kunde tänka sig. Vi såg alla rullar med Ben Stiller, Owen Wilson, Jennifer Aniston osv väldigt många gånger.

Ja, och sen fick vi barn. Och filmtittandet minskade kraftigt. Det var ganska skönt.

Nu har det gått nio år sedan vi fick barn och vi har aldrig filmkvällar med folk längre. Tycker att det är enormt slöseri med tid. Om jag har folk hemma vill jag prata eller spela spel. 

Det sista kapitlet i denna filmhistoria (höhö) är det senaste året med utmattningssyndrom. Jag har varit väldigt emotionell och inte orkat med andras känslor och att ”behöva” känna in andra. Alltså har jag undvikit nyheter, film och dramatiska serier. Det mest dramatiska jag sett var En man som heter Ove typ. (Många utmattade har det så här.)

Den senaste månaden har det dock börjat lätta så jag har lyckats se följande filmer: Zootropolis, Hitta Doris, Minionerna, Paddington, Hercules, Hitta Nemo och hör och häpna: Star Wars 7!! 

Alla trodde väl att jag skulle gå och se den i julas när alla andra fans såg den, men nä, jag har inte varit det minsta sugen trots att alla tror att jag är ett stort Star Warsfan (men egentligen är det inte själva Star Wars som är grejen utan ROBOTARNA! Jag är ett stort robotfan!). 

Men den var ju bra!

I alla fall.

Genomgående i mitt liv så har film varit något ganska tråkigt som jag tagit till när jag haft tråkigt. Och nuförtiden har jag i egenskap av utmattad tvåbarnsmorsa aldrig tråkigt på det sättet. Därför tittar jag bara på filmer som jag verkligen vill se. Inget mer bläddra i filmkatalogen. 

Filmer är:

  1. Aplånga (dåligt tålamod, tappar fokus efter typ 40 minuter och vandrar iväg efter en timme. Det finns så många barnfilmer jag sett 75% av men som jag inte vet hur de slutar (kan ju inte pausa när barnen tittar)).
  2. Har ofta otydligt tal vilket är svårt med min hörselnedsättning (auditory processing disorder). Vill helst ha textat även på svenska, men stör ihjäl mig på när det inte står exakt samma sak i texten som de säger… (vilket är typ jämt).
  3. Är ofta lite för dramatiska för mig. Läser gärna dramatiska romaner och SF, men då byggs historien upp över tid så att jag hinner vänja mig. Blir lätt överstimulerad och knäckt av att få hela historien slängd i ansiktet på en och samma gång. Måste typ ha en bearbetande diskussionsworkshop med F efteråt om jag inte ska drömma om filmen hela natten. 
  4. Det är jobbigt med det visuella. Gillar inte att titta på naket, våld, blod osv. Det är lättare i böcker. Skulle t ex vilja ha en ”no gore”-version av Game of Thrones med pipljud och blurrat så att jag slipper se hemskheterna. För alla säger ju att den ska vara så bra. 

Tv-serier då? Jo, de går bra. De är ju så korta att de sällan har ovanstående problem. De brukar dessutom ha bättre ljud. 

Tyvärr är han jag är tillsammans med filmentusiast, men han har blivit van vid att titta på film själv. Kan tyvärr inte mana mig till att se mer dålig film nu efter alla dessa år. Min barnfria tid är alldeles för värdefull.

Annonser

One Response to Våga vägra film

  1. christerhansson skriver:

    Åh! Känner igen mig i mycket av din beskrivning av relationen till film 🙂

    Liked by 1 person

%d bloggare gillar detta: