Symptomen återvänder

Vardagen har varit tuffare mot mig nu i oktober. Dumt egentligen att börja arbetsträna samtidigt som kalasmånaden, men jag hade väntat på arbetsstart i 1,5 månad och får jag en tid hos läkaren med chef och försäkringskassa, då tar jag den. 

Sen kan jag ju tyvärr inte stryka mina barns födelsedagar, deras liv kan ju inte stå på paus bara för min skull (i snart två år!). Däremot valde vi den lätta vägen så långt som möjligt (kalas hos svärmor som F arrangerade så att vi slapp städ och disk, outsourcat laserdomekalas för Molly, kalas på fik för min släkt och minikalas för 2-3 barn för Stella). 

Men det märks att jag blir pressad ändå. Spänner kroppen så att jag inte kan somna utan sömntablett (ibland knappt med ens). Har fått sanslöst kort stubin igen efter månader med normalt humör. Skriker på barnen. 😦 Ljudkänslig som attan.

Sover tio timmar istället för åtta-nio och är utmattad jämt. Magbesvär, stråk av yrsel, ångest. 

Känner igen alla symptomen från när det börjar bära utför.

Men samtidigt vet jag med mig att månaden varit tuff. Och nu blir det bättre. Det värsta är över. 

Jag tränar på att inte ta ansvar, inte arrangera och planera åt andra. Säga ifrån och delegera. Släppa kontrollen. Skitläskigt, jag vet, men ett måste. Jag kan inte göra allt själv.

I natt sov jag med sömntablett mellan cirka halv ett och sju. Höll på att inte komma upp, dessa propavan är ingen höjdare till skillnad från imovane som jag kört tidigare. Måste be om nytt recept. 

Efter lämning av barnen (kändes som att jag sov samtidigt. Nu har jag bevis nog för att propavan inte funkat för mig!) lade jag mig igen och sov fyra timmar. Vaknade alltså halv två… 

Så nu är det jag som drar mig tillbaka och sänker min ambitionsnivå. Skalar bort aktiviteter, press och krav till ett minimum. Förklara för barnen. Vila, sova, äta och röra på mig på kroppens nivå.

Vad mycket lättare det hade varit om jag bara haft mig själv att tänka på och ta hänsyn till. Hade blivit frisk snabbare då.

Men samtidigt håller familjen mig uppe och i nuet. Hade nog känt mer meningslöshet och deppighet kring livet utan Stella tätt intill mig på nätterna, fascinationen över Mollys förvandling från barn till tweenie och samarbetet med Fredrik i vardagen. 

Två steg fram, ett tillbaka. 

Drömde att jag skulle hålla ett nästan spontant föredrag om lajv inför hela gymnasieklassen och satt på övertid och försökte förbereda en powerpoint och lite stödord. Kände mig ruskigt oförberedd. Ungefär så känns livet. En massa press och nödlösningar. Brandsläckningar, krav, jobbiga situationer. (Jag gillar inte att stå på scen, men när jag förberett mig väl gör jag det ganska bra. Men förberedelsen var minimal i drömmen. Jag var inte redo.)

Ps. Om det inte funkar att arbetsträna även om några veckor när vardagen blivit stabil så får jag vänta med jobb. Men alla säger att en blir tröttare i början, så jag måste ju ge det en chans.

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: