Den priviligerade medelklassen

Jag kommer från en blandad klassbakgrund men har som vuxen landat i medelklassen. Att vara medelklass i Sverige är att vara väldigt priviligerad. Att vara medelklass är norm. (Överklassen utgörs av omkring 1-3% av befolkningen och det är fint att vara överklass, men de gör allt för att särskilja sig från normen.)

Jag är oerhört tacksam över att tillhöra medelklassen för jag får mycket på köpet bara på grund av detta. Jag blir bättre behandlad i de flesta lägen. 

Jag följer kontot @klasshat på Instagram för att få insikt i hur arbetarklassen och underklassen har det och jag gråter med dem. 

Att inte utgöra normen innebär en ständig känsla av utanförskap. Det blir även en slags dubbelbestraffning, för om du stannar kvar i din klasstillhörighet (bliv vid din läst!) så blir du diskriminerad, men om du försöker göra en klassresa på eget bevåg så blir du också diskriminerad.

När jag pluggade på universitetet var det få i klassen som inte tillhörde medelklassen. Jag minns särskilt en kvinna som blev hånad av läraren ”ska DU gå b-kursen också?”. Som om en arbetarklasskvinna inte kunde utbilda sig och få ett jobb som informatör?

Men det klart. Precis som att t ex män och vita inte vill ha konkurrens om jobb, bostäder och andra privilegier vill medelklassen inte behöva tävla med arbetarklassen. Bäst att trycka ner dem så fort tillfälle ges…

Det värsta är nog att klasshatet inte erkänns utan osynliggörs. ”Det finns inga klasser i Sverige i dag.” Nä, så kanske det känns om man tillhör medelklassen, men jag tror inte de som står utanför normen håller med. (Samma sak gäller vita, män, cis-personer, heterosexuella osv. De märker ju oftast inte av diskrimineringen eftersom de inte själva drabbas!)

De som syns i medierna och reklamen är medelklass. Arbetarklassen har ständigt medelklassens förväntningar på sig. De blir ständigt jämförda och ”ska” känna sig sämre. (Så att medelklassen kan känna sig bättre. Medelklassen gör allt för att särskilja sig från arbetarklassen.)

Men det finns ett ställe där arbetarklassen får synas och kablas ut på bästa sändningstid – i realityprogrammen. Vi skrattar åt och våndas över arbetarklassfamiljerna som inte kan sköta sin ekonomi i Lyxfällan eller renovera sitt hem i Arga Snickaren. Medelklassen sitter och gottar sig och kan känna sig duktiga. ”Vi är i alla fall bättre än dem. Vi kan sköta oss. Vi behöver inte böla i TV.”

De som lyckas göra en klassresa in i medelklassen verkar ofta känna sig fejk. De är tvungna att lägga sig till med en roll för att passa in i medelklassen. Det blir ju som att förneka sin egen bakgrund och identitet (lite som transpersoner och homo/bisexuella som blir kvar i garderoben). 

Och det är väl ofta så det blir när man försöker passa in i normen. Invandrare skalar bort sin nationalitet för att passa in, psykiskt sjuka vågar inte vara ärliga med hur de mår pga rädsla för stigmatisering och transpersoner klär ut sig till den könsidentitet omgivningen förväntar sig och dör lite inombords varje gång någon använder fel pronomen.

Det strids för olika diskriminerade gruppers rättigheter (kvinnor, rasifierade, HBTQ-personer, funktionsnedsatta osv.) men det verkar fortfarande vara helt okej att håna de som inte tillhör medelklassen (överklassen kan vi håna, men det är att sparka uppåt). Trots att de är så många så förs knappt diskussionen ens. 

För det ”finns” ju inte ens några klasser längre, eller hur var det? 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: