En febrig robothund

31 januari, 2017

Jag inser ju att vi hade ju väldigt tur med resan. Onsdag till och med avresedagens söndag var Stella sjuk i falsk krupp. Hon hade ansträngda luftrör, hosta och feber ons-fre och hosta lör-sön. Sen var barnen friska fem av sex heldagar på Kanarieöarna (men svåger M blev sjuk med feber och halsont i mitten av veckan).

I lördags fick Molly feber och ont i halsen. Men det gick ändå ganska bra med sista dagen och hemresan. Dagen efter fick hon dock falsk krupp-symptom med ansträngd andning och skällande metallisk robothundhosta.

Jag har varit hemma med henne två dagar nu och tagit tempen, satt henne vid ett öppet fönster vid behov och försökt truga i henne mat. Tempen ligger på cirka 38,5 när hon inte tagit medicin (som hon får om hon blir allmänpåverkad och slö).

Infektionen/inflammationen (?) har satt sig på stämbanden också, så Molly har nästan ingen röst. Vi har infört ett knacksystem så att hon kan nå mig när jag är i ett annat rum. Jag kan verkligen relatera eftersom jag tappar rösten själv ibland när jag är förkyld. Hatar när folk ska dra ur mig meningar ändå när jag inte kan prata. Så Molly slipper.

Men jäklarns vilken tur vi hade som fick de fem friska dagarna!

Hoppas på snabb tillfriskning nu. Falsk krupp är lite värre än vanlig förkylning eftersom barnen ofta blir rätt dåliga och man måste hålla koll på deras andning. (Stella var som värst nattetid, men dagarna är värre för Molly.) Tror det är andra eller tredje gången barnen får det.

Annonser

Vår mörka framtid

31 januari, 2017

Jag har inte läst nyheter på en vecka pga utlandsresan, men jag förstår att det har hänt mycket den senaste veckan. Här kommer några reflektioner över läget i Sverige och världen.

Det slår mig om och om igen hur kampen förs. De som historiskt sett och fortfarande i allra högsta grad blir diskriminerade, alltså kvinnor, transpersoner, icke-vita, icke-heteros, arbetarklassmänniskor, funktionsvarierade osv., kämpar på i motvind även om de vinner små kamper då och då. 

De priviligerade (män, heteros, medelklassen, vita, cis-personer, normfungerande osv.) gör allt för att minska ovanståendes rättigheter och inflytande. De startar populistiska partier, våldför sig, bedriver näthat och gör allt för att tysta de som kämpar för lika rättigheter för alla. För de priviligerade vill så klart inte bli av med sina privilegier. (Att de kämpar extra hårt numera visar att de känner sig extra hotade och det innebär framsteg för de diskriminerade.)

De diskriminerade håller tyvärr inte ihop, en kvinna som känner sig diskriminerad pga kön i ena sekunden kan agera transfobiskt eller funkofobiskt i nästa sekund. 

Ett exempel från gårdagen var en debattartikel mot användandet av begreppet icke-män. Hon ville inte bli kallad icke-man utan kvinna. Hon kände sig djupt förnärmad av att inte bli kallad rätt sak. Har hon någonsin föreställt sig hur det känns att bli kallad ”man” när en i själva verket är icke-binär eller ”kvinna” när en är en transman? Upprepade gånger om dagen? Hon kan inte vara så överseende att hon kan stå ut med att sorteras in under paraplybegreppet icke-man tillsammans med icke-binära, transmän (som inte har samma privilegier som cis-män), intersexuella m.fl. Så slipper vi skriva ut alla kategorierna varje gång?

Moderaterna vill samarbeta med SD. Vilken chock. Sverige är på intet sätt unikt eller annorlunda resten av västvärlden. Vi följer precis samma mönster, vi är bara lite efter. Men SD är å andra sidan ett av de mest radikala partierna bland alla de populistiska partierna i Europa. Jag ser ingen ljusning, SD kommer förr eller senare att (vara med och) styra i Sverige. (Läs gärna mer om utvecklingen i boken ”Vi säger vad ni tänker”). 

Folk trodde inte att Trump skulle vinna, folk trodde inte att Trump skulle genomdriva alla de saker han sagt i valkampanjen, men det gör han, folk sa att vi skulle vänta och se, att vi inte skulle oroa oss i onödan. Jag säger bullshit, we’re going down. Populister med makt gör vad de säger att de ska göra. Vi har en galen man på maktposition. Jag hoppas att alla världens länder tar avstånd från USA och stänger dem ute från handel och samarbete. Jag hoppas att världens ledare gör vad de kan för att motverka Trumps alla galenskaper.

Att Isabella Lövin vill öka stödet till abortorganisationer är ett bra första steg. 

Ser jag någon ände på allt detta?

Nej. 

För vi slåss alla om samma resurser och privilegier/rättigheter. Om de priviligerade inte vill dela med sig (ledtråd: det vill de inte!) så kommer det alltid att stå mellan de diskriminerade och de priviligerade. 

Snart tar robotarna över typ femtio procent av alla jobb och om vi inte gått över till andra slags skatter och något i stil med medborgarlön så kommer krisen att bli ännu katastrofal. 

Då om inte förr hoppas jag att de som fått det sämre (de vita (ofta arbetarklass) män) som tidigare alltid varit så priviligerade och som röstar på Trump och populistiska partier eftersom de blivit av med sina jobb och känner sig hotade av de diskriminerade) kan rikta blickarna åt den verkliga fienden: de rika företagarna och kapitalismen som system.

För det är inte invandrarna som tar våra skattepengar, det är inte de arbetslösas fel att det inte finns tillräckligt många jobb. Det är inte de långtidssjukskrivnas fel att de stressats sönder och samman i en allt mer slimmad organisation på arbetsplatsen. 

De stora bovarna är de rika storföretagarna som skattefifflar och låter pengarna rassla uppåt i företagen och ner i ägarnas fickor (istället för att sänka arbetstiden, anställa fler eller ge högre lön trots enorm tillväxt det senaste decennierna). De rika blir bara rikare och rikare och de lyckas med att tuta i folk att allt är invandrarnas/de sjukskrivnas/de arbetslösas fel. Att de själva roffar är det få som bryr sig om.

Men när robotarna tar över jobben kommer det inte gå obemärkt förbi. Jag hoppas på revolution.

Eller på en utomjordisk attack så att vi kan ena mänskigheten mot en gemensam fiende…typ.

Eller på en global katastrof. Fast den är ju på väg iofs i o m den globala uppvärmningen.

Avslutar detta upplyftande inlägg med valda delar av en lika upplyftande låttext som ganska exakt beskriver min känsla:

Ænema”

Some say the end is near.
Some say we’ll see Armageddon soon.
I certainly hope we will.
I sure could use a vacation from this



Here in this hopeless fucking hole we call L.A.
The only way to fix it is to flush it all away.
Any fucking time. Any fucking day.
Learn to swim, I’ll see you down in Arizona Bay.


Mom’s gonna fix it all soon.
Mom’s comin’ round to put it back the way it ought to be.

Learn to swim.

Cause I’m praying for rain
And I’m praying for tidal waves
I wanna see the ground give way.
I wanna watch it all go down.
Mom, please flush it all away.
I wanna see it go right in and down.
I wanna watch it go right in.
Watch you flush it all away.


Time to bring it down again.
Don’t just call me pessimist.
Try and read between the lines.

I can’t imagine why you wouldn’t
Welcome any change, my friend.

I wanna see it all come down.
Bring it down
Suck it down.
Flush it down.

Aenima av Tool.


Dags att dra hem

29 januari, 2017

Molly fick feber igår natt och idag har tempen gått upp och ner med medicinen. Skönt att det inte kom förrän sista dagen. (Svågern var sjuk med feber i början av veckan och fick hänga en del på rummet.) 

Fredrik har fått eksem på magen som han ofta får på semestrarna. Vet inte om det är solen, kloret eller kanske solkrämen? Inte så värst skönt i alla fall… 

Själv har jag varit rätt utmattad idag. Har vilat mest hela dagen bortsett från en promenad i Playa de las Américas. Det är så vackert med havet här i Fañabé/Torviscas Bajo/Duque-området. (Rekommenderar den nordvästra delen av Playa de las Américas.)

Men Stella är pigg och glad. 🙂

Hon vågade krama Lollo igår (!) (förra året gömde hon sig under bordet när maskotarna gick förbi) och idag flöt hon en minut. Hon kan ta några simtag också. Vi funderar på att åka till simhallen några gånger och se om vi kan skippa simskolan (pga bökigt och tidsödande. Molly lärde sig simma på Gran Canaria efter 1,5 termins tragglande på simskolan).

Selma älskar Lollo & Bernie. Hon kramar dem så fort hon får chansen. 

Selmas första möte med Atlanten (i början av veckan). Lavasanden är som klister, särskilt i kombination med solkräm. 


Hur jag tänker när jag reser

28 januari, 2017

Så här är det på alla mina utlandsresor som är omkring en vecka långa. (Dag 6-känslorna brukar komma när ungefär 80-85% av resan har passerat ifall resan är längre/kortare.)

Dag 1
”Kan inte förstå att jag är här! (Massiva overklighetskänslor.)

Dag 2
”Det är gott om tid kvar!” (Lycklig.)

Dag 3
”Det är fortfarande fyra dagar kvar.”

Dag 4
”Nu har redan halva veckan gått.” (Ångesten börjar mala.)

Dag 5
”Bara två dagar kvar efter denna, måste njuta nu!”

Dag 6
”Å nej, snart ska vi åka hem! Jag VILL INTE!” (Ångest, sur, grinig och blir lätt ovän med ressällskapet.) Efter några timmar börjar man fokusera på det som är positivt hemma och man börjar tänka på det som är jobbigt på resan (sand, solkräm eller t ex inget rinnande vatten på lajv). Börjar ibland längta hem så smått.

Dag 7
”Sista dagen tar vi tillvara.” (Glad igen. Ställer om mentalt, gör allt för sista gången.)

Dag 8
Först: ”jag vill inte hem” och sen när hemresan börjar ”jag vill hem!”

Någon som känner igen sig? Fredrik tänker inte alls så här. Själv har jag tänkt så sen jag var liten och inte en enda efterlängtad resa har jag sluppit. 

Ps. Egentligen är det väl samma tänk när det gäller allt tidsbegränsat roligt som t ex semesterveckorna.


Resdagen

27 januari, 2017

Resan till Teneriffa blev rätt seg. Jag lyckades bara sova en timme pga spänd samt var tvungen att gå upp vid 03.00! F fick 1,5h och barnen 5-6h. Var groggy hela dagen men kunde inte sova på planet. Blev däremot pigg när jag kom fram, men det kändes som att jag inte kunde tänka och använda hjärnan.

Flyget var en annan historia. Vi kom dit halv fem och fick reda på att planet gått sönder. De fixade två mindre plan från Tyskland resp. Belgien och delade upp resenärerna. Min familj hamnade tyvärr på ”det andra planet” så vi fick åka fyrtiofem minuter efter övriga släkten. 

Sen blev flyget försenat och gick 8.45 istället för 6.30. Vi hade alltså varit vakna nästan sex timmar innan flyget ens gick (ca 30 min transport till flygplatsen).

Därmed hade vi varit vakna/rest 11 h varav 5h på flygplan och en timme med bil/buss. Segt!

Men jag hade faktiskt ingen reseångest alls! Terapi is the shit! (Ej flygrädd, men jobbigt med allt som kan gå fel med resor + rastlös). Tittade faktiskt på film på mobilen, det brukar jag aldrig ha ro till annars. 

När vi kom fram fick jag en välbehövlig sallad med jordgubbar och ost. Och massa sol i ögonen. Paradiset! Så värt allt besvär inför resan.


Härligt att vara här, vill inte åka hem

27 januari, 2017

Livet är så lätt här på Kanarieöarna och resorthotellet. Särskilt nu när vi har släkten med eftersom ungarna lugnar ner sig (Molly får bra stimulans och sitt sociala behov uppfyllt och Stellas introversion slår igenom och gör henne lugn. Hon behöver som lillasyster inte spexa för att få uppmärksamhet).

Tre mål mat om dagen, bad, sol, ljus och sandstränder. Syskonbarnet Selma som charmar alla och shower för hela familjen. 

Jag har inte läst en enda sida i böckerna och inte målat ett sträck i målarboken, det har inte ”behövts”. Jag har all underhållning/stimulans jag behöver i sällskap och/eller saker att titta på (människor, släkten, naturen). 

Det känns piss att behöva åka hem i övermorgon. Vill inte hem till mörkret och kylan. Det har varit så skönt att slippa nariga läppar och händer, vantar och filtar. D-vitaminpåslag!

Men det är samma sak varje år. 

Får fokusera på det som är positivt och roligt hemma som vänner och övrig släkt, spela Overwatch och virtual realityspel, starta trädgårdsåret med försådd, titta på bra serier, kollegorna/gemenskapen på jobbet osv. Februari ser ut att bli en trevlig och lugn månad och sen är det äntligen vår.

De som är med är alltså min familj, mina syskon, syrrans man och dotter på 1,5 år, mamma som fyller 60 år i februari och som har bjudit oss allihop och hennes sambo.

Idag ordnade vi en överraskningspicnic på stranden med skumpa och presenter. I februari tar vi barn med henne på restaurang.

Tycker det är jättekul med generationsboende och generationsresor. Vi verkar vara den enda stora släkten på hotellet eftersom vi brukar sitta vid åttasitsbordet varje kväll (med två barn på kortsidorna). 

Hoppas att vi kan göra det igen!

Ps. Pappa fyller 60 i nov nästa år, svärfar året efter och svärmor om fyra år. Förväntar mig finfina släktresor nu framöver… ^^

Ps2. När det gäller utmattningen har jag klarat mig bra på en extra tvåtimmars sömn dagtid varje dag. Men idag på den sjätte dagen har jag varit tröttare och nu vid halv åtta fick jag gå och lägga mig i sängen igen. Men kroppen har hållit ihop oförskämt bra utan att jag har behövt overrida. Har simmat, yogat och promenerat istället för att städa/röja och driva runt familjerutinerna. Väldigt välgörande.


Stelmally

22 januari, 2017

Kan inte somna pga ska upp och resa om två timmar.

Ägnar mig därmed åt att hitta på bra hashtags till vår släktresa. Kanske barnens namn?

Stelmally? [Ställ-mall-y] (Stella-Selma-Molly.)

Hmmm… 

Bäst blir kanske mammas namn + 60 + Teneriffa? För vi har tre olika efternamn. Får rådgöra med syskonen i morgon…

Rimlig nattsyssla.


%d bloggare gillar detta: