Tillfälligt sängliggande igen

26 februari, 2017

Efter några tunga dagar (info kommer så fort jag fått besked) känns det bättre psykiskt, men nu kommer kroppen i kapp.

Har tydligen spänt mig, sovit dåligt och ansträngt mig för nu är jag sängliggande igen. 

Redan före onsdagen fick jag magkatarr med illamående efter måltid några dagar på raken så jag kände ju att något var på gång. (Vi ska inte skiljas!)

Känns inte kul att vara tillbaka i sängen dagtid nu efter några månader som upprätt med nån timmes vila här och där. 

Mitt ”altare” med positiva saker + en kartong med grejs som ska sorteras till vinden.

Klarar inte av att träna längre och måste overrajda med godis om jag behöver gå ut, t ex till förskolan. 

Men samtidigt så vet jag att jag återhämtar mig snabbare numera och att jag kommer att vara piggare igen om några dagar så länge belastningen utifrån inte blir alltför stor. 

Så jag får helt enkelt bida min tid här i sängen. När kroppen vilat klart är jag klar. Det går inte att skynda på. (Gäller hela läkningen efter utmattningssyndrom, det enda man kan göra är att ge kroppen goda förutsättningar.)


Får inte berätta om det så berättar om annat istället

24 februari, 2017

Omtumlande vecka och färre blogginlägg. Mer info kommer så snart jag får skriva om det.

Ska träffa syrran och syskonbarnet i morgon, ska bli roligt. 

Mitt svågerbarn verkar ha det bra i magen, de hade varit på rutinultraljud igår och fått nytt datum i början av augusti. Om hen går över tiden kanske det blir nästan samtidigt som den andra kusinens födelsedag? (14 aug). Ordinarie datum var i början av juli men de har flyttats fram två gånger pga för liten för åldern. (Det är normalt sett först efter vecka 19-20 som barnen börjar variera i storlek i magen.)

Ska i vilket fall som helst bli jättekul med ett svärsyskonbarn. Dock blir det nog inga lajv på ett tag om vi inte hittar andra att åka med. Men jag ligger lågt i år pga begränsad ork. 

Bara några dagar kvar till kalendervår. Jag mår så mycket bättre redan nu från mitten av februari när ljuset kom tillbaka och himlen upplevs högre. Har första försådden i källaren och inspekterar rabatterna varje dag. Nu börjar årets härliga period som varar fram till mitten av oktober. 

Jag denna vecka:


När man blir ifråntagen sin identitet

24 februari, 2017

Det är tufft när man blir av med sin identitet. Alltså den delen som man är i förhållande till andra.

Första gången mitt liv totalförändrades över en natt var när jag var 22 mån och fick en lillasyster. Detroniserad i ett slag. Men det minns jag inte och jag är glad över mina syskon, så vi går vidare. 

I mellanstadiet tillhörde jag de 4-5 bästa i klassen. Jag var inte bäst, men jag var ordentlig och redig. Sedan hamnade jag i en sån där duktig klass i högstadiet. Vi var de som alltid vann nutidsorienteringstävlingarna men kom sist av sex klasser i idrott. Jag tappade min roll som ordentlig. Ännu värre blev det i gymnasiet när jag precis kom in på ett jättepopulärt program med mycket höga antagningspoäng. Jag blev därmed en av de sämsta i klassen. Snacka om identitetsförlust. Började hänga med några andra som inte var så pluggiga. Satt längst bak i klassrummet och var sådär blasé. Fick medelmåttiga betyg eftersom de höjde nivån när alla var så duktiga.

När jag träffade Fredrik sista året i gymnasiet så var vi lite väl lika. Jag hade byggt upp min nya identitet kring att jag var datakunnig, nördig och gillade metalmusik. Fredrik var likadan men ännu duktigare/mer av allt. Så jag var tvungen att ändra på mig igen. (Fick satsa på den samhällsvetenskapliga/läsande stilen.)

Gah!

När jag började jobba i 25-årsåldern (efter studier och föräldraledighet) var det dags igen. Som äldst i syskonskaran hade jag mest umgåtts med jämngamla och yngre. Plötsligt var jag femte yngst på kontoret av ca 80 personer. Kände mig så liten. (Gör det fortfarande trots att vi har en del under trettio nu.) Det är samma sak när vi träffar föräldrarna till Mollys kompisar. De är alltid 5-10 år äldre eftersom vi fick barn tidigt.

Den allra största förlusten var dock den som kom när jag blev heltidssjukskriven för utmattningssyndrom. Jag klängde kvar på jobbet ett helt år och sen tog det ytterligare ett år innan jag släppte allt och antog identiteten sjuk. Det satt så djupt att jag var en duktig samhällsmedborgare som jobbade och gjorde rätt för sig. Inte konstigt det med tanke på vad arbetslinjen präntar in i oss. 

Men nu har jag tagit mig ur den krisen och bygger upp mig själv på andra sidan. Kommer att värdera andra saker hos mig själv i fortsättningen. 


Min lilla gamerfamilj

17 februari, 2017

Fredrik köpte en ny speldator i helgen. Detta för att det blivit allt mer trångt bland datorerna i källaren. Därmed fick jag hans skärm och grafikkort så att vi kan köra virtual realityspel på två datorer samtidigt. Molly fick min skärm och Fredriks gamla dator.

Molly är alltså nio år och har fått sin första speldator (hon har haft tillgång till gamla avlagda laptops ett tag men inte använt dem pga går ej att spela Overwatch på). Hon har dekorerat fint på databordet i sitt rum. ^^

Tack vare pratprogrammet Discord (som Skype fast smidigare) kan vi nu spela tre tillsammans och så sitter Molly på övervåningen och jag och Stella/Fredrik i källaren och spelar i samma lag. Det är jättekul! (Vi spelar även med Fredriks syskon och några kompisar.)

Stella som är fem år är förvånansvärt bra på Overwatch. Hon använder förvisso bara framåtknappen w (och backar/går aldrig åt sidorna), men hon får ihjäl en hel del fiender och har lärt sig att använda de olika specialförmågorna. Undrar hur grym hon kommer att vara när hon är 18 år som jag var när jag började spela first person shooterspel? 😀

I övrigt är jag och Fredrik betraktade som ”gamla” i gamingvärlden. Som nästan 34-åringar tillhör vi det äldsta skiktet i alla undersökningar. Men spelandet har ju ingen ålder och vi spelar på samma villkor som åttaåringar, artonåringar och tjugoåttaåringar.

Jag har en teori om att få över 40 år spelar såna här slags dataspel och det verkar stämma ganska bra. Men jag tror inte att folk slutar spela efter 40 utan att gränsen går någonstans runt de som är födda 1976-77. De som växte upp på 80-90-talet och framåt när de första datorerna kom växte liksom in i dataspelen naturligt. Så åldern på gamers kommer alltså stiga naturligt.

Det känns kul att vi har en hel liten gamerfamilj som kan spela tillsammans. Stella skojar ofta om att ”nu är du min mamma och jag är ditt barn!” när jag spelar Ana och hon Pharah (mor och dotter i dataspelet).

Stella får nog dock vänta med en egen speldator ett tag till. (Och ett eget spelkonto. Hon får låna våra konton och spela mot A.I/botar tills hon blir bättre. (Oftast vill man inte låna ut spelkontot eftersom statistiken rubbas.))


Att arbeta 7,5 timmar i veckan

17 februari, 2017

Mitt arbetsliv just nu är ganska frustrerande. Eftersom jag bara jobbar 7,5 timmar i veckan så får jag små, små överblivna uppgifter som andra inte hinner göra. Det känns okej.

Men eftersom jag får alla dessa slattar hos olika kunder och på olika plattformar så finns det aldrig riktigt tid att sätta mig in i sakerna. Jag får alltså bara veta precis det jag behöver veta (ibland knappt det) och en stor del av tiden går till att försöka förstå vad jag ska göra och hur det ska göras. (Jobbar i ganska knöliga content management-system med en massa knasiga förkortningar.)

Sen har jag så klart inga lösenord till de olika plattformarna (eller så har jag glömt det eftersom det var två år sedan jag jobbade senast), jag har knappt adresserna till sajterna och det känns som att jag måste börja om från början med allt.

Inte ens bluetoothuppdateringarna som jag skötte själv för bilföretaget för två år sen funkar på samma sätt längre. Min kunskap räcker inte till.

När jag får fler timmar kan jag börja få ansvarsområden och en huvudkund och kan därmed börja sätta mig in i systemen bättre. Men tills jag mår bättre blir det alltså praoprylen. (Och det stressar/dränerar mig också tyvärr.)

En annan sak som är knölig är att när jag bara är här 2,5 timmar tre dagar i veckan så blir de där timmarna så viktiga. Om jag inte får tag i en projektledare direkt så har jag kanske ingenting att göra och måste rapportera interntid (dvs. inte debitera kund, dvs. dåligt). Om jag hade mer långtgående projekt så skulle tidsmarginalerna bli större. Jag försöker bunkra upp med uppgifter att lösa, men det får samtidigt inte bli för många för då blir jag stressad och splittrad av det.

Men skitsamma. Måste ändå säga att det här upplägget funkar bättre än om jag hade kastas tillbaka in i en stressig arbetsmiljö och förväntats kunna funka som vanligt de timmar jag är här (verkligheten för många som återvänder efter utmattningssyndrom). Alla är väldigt måna om mig här och det känns bra.

Och nu är det fredag.

PS. Njuter mer av helgerna nu när orken är bättre = barnen upplevs mindre krävande = helgerna blir roligare/lugnare.

PS2. För de som undrar hur upplägget ser ut så jobbar jag 2,5 timmar på måndag, onsdag och fredag eftermiddag. Tis och tors använder jag till att sova och vila upp mig. Oftast går förmiddagarna på jobbdagarna också åt till sömn. Har ett stort sömnbehov nu igen med cirka elva-tolv timmar i sängen pga trötthet, utmattning och sömnstörningar. Men jag är oftast inte utmattad hela dagarna varje dag längre och det är skönt.


Mitt egna idealliv?

15 februari, 2017

Appropå förra inlägget om mitt idealsamhälle när det kommer till arbete och kapitalfördelning så ser mitt egna idealliv ut ungefär så här:

Jag jobbar ungefär 30% med något som är givande för samhället, t ex med text och kommunikation åt organisationer. (Liknande det jag gör idag fast inte lika kommersiellt och inte åt ett multinationellt företag, tack!).

Till 45% önskar jag jobba kreativt med olika mer eller mindre idéella projekt. Detta hemifrån eftersom jag är introvert.

Övriga 25% behöver jag vila och ägna åt barnen, motion, huset osv. (Kommer nog inte klara att jobba mer än cirka 75% ändå när jag väl är frisk.)

Jag hoppas att Fredrik också ska kunna gå ner och jobba 75% på riktigt när alla i företagsvärlden inte förväntar sig 40h i veckan (han hämtar två dagar i veckan men måste jobba igen lite kvällstid pga folks förväntningar).

Barnen ska kunna komma hem från skolan vid tretiden och ha tid för lek och rörelse. Jag vill även slänga in att de inte ska ha några ”onödiga” läxor. Att de tränar på grundläggande grejer som att läsa (för att få läskondition) och rena stavningsläxor/glosor tycker jag är vettigt eftersom det kan vara svårt att nöta in i skallen på lektionstid, men i övrigt går läxor bort. Och om man ska ha läxor så ska de kunna göras på skoltid/fritidstid (och i högstadiet/gymnasiet ska skoldagarna aldrig sluta efter 15 så att man får tid att göra det inom ramen för en arbetsdag). (Mvh en som periodvis i gymnasiet pluggade mellan 8-16 och hade mängder med läxor och prov utöver det.)

På så sätt tänker jag att vi som familj får tid till det viktiga samt att syssla med våra kall och att bidra till samhället (Fredrik jobbar med sin stora hobby (programmering och it)). Det jag gör idag driver tyvärr inte samhället vidare (jobbar med sajter åt multinationella handelsföretag) och det känns allt mer meningslöst. Tur att jag har en viss fritid att göra vettiga/kreativa saker på. (Obs. dvs. min lilla fritid på kvällarna, ”använder” inte min sjukskrivning till detta, då måste jag vila.)

 

 


Mitt idealsamhälle

15 februari, 2017

Jag tittade på avsnitt 1 av Idévärlden där Roland Paulsen pratade om hur arbetssamhället gör oss till slavar. Jag tänkte inte gå in på just det nu (har dock skrivit om det här), däremot skulle jag vilja ta upp det här med framtidsutopi och idealsamhälle.

Med i studion fanns två personer som skulle diskutera arbetssamhället ur andra synvinklar, Eva Uddén Sonnegård och Åsa Linderborg. I slutet av programmet frågade programledaren hur deras idealsamhällen skulle se ut.

Nationalekonomen Eva Uddén Sonnegårds idealsamhälle är ett samhälle där tillgängligheten för funktionsvarierade är total och alla kan vara med och bidra med sin arbetsinsats. (Hon nämner t ex rullstolsanspassningar.) Jag kan ju tillägga att Sonnegård är hjärnan bakom Nya Moderaterna och deras arbetslinje.

Sonnegårds framtidsdröm var ganska vag tycker jag. Det märks att hon inte tänkt utanför boxen. Jättebra med tillgänglighetsanpassningar, men själv tror jag inte att allas högsta dröm är att arbeta. Det är nog snarare storföretagarnas och moderaternas (och Alliansens) våta dröm eftersom det är företags- och aktieägarna som tjänar storkovan på att folk jobbar för dem (pengarna vandrar uppåt likt en pyramid).

Åsa Linderborg (doktor i historia, kulturchef på Aftonbladet, författare) å andra sidan vill ha ett samhälle där vi är så jämlika som möjligt och där vi bara producerar saker vi faktiskt behöver. Alla har meningsfulla arbeten och vi jobbar lite mindre än idag. Det ska finns en rotation på arbeten så att man får en förståelse för varandras situation.

Här ser jag någon som tänkt lite till. Jag gillar att hon inte vill ha ständig nyproduktion och att vi ska jobba mindre än idag.

Roland Paulsen vill kortfattat ta bort arbetet som fördelningsinstitution och införa något i stil med basinkomst. (Se programmet för att lära dig mer.)

Och nu tänkte jag gå in på min egna vision för framtiden.

Eftersom evig tillväxt inte är möjlig eftersom jordklotet inte räcker till så måste vi sluta överkonsumera varor (där mycket slängs). Jag vill göra revolution mot de stenrika storföretagarna och kapitalägarna (tänk de där åtta personerna som äger mer än halva världens tillgångar tillsammans) och fördela om pengarna. Det finns ju uppenbarligen tillgångar i världen, dags att fördela dem och utrota fattigdomen. (Kommer de ens märka om de blir av med några miljarder?)

Sedan vill jag införa en basinkomst som går att leva på för hela jordens befolkning. Lönerna skulle kunna devalveras till samma nivå så att om du tjänade 20 000 netto förut och får en basinkomst på 10 000kr/mån så får du 10 000 netto i lön.

Det sägs att genom att ta bort Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan, CSN, pensionen och liknande kontroll/bidragsorgan finansieras basinkomst redan nu till alla de som idag inte arbetar. Dessa kontrollorgan kostar multum! (Läs t ex Fattigfällan och Vi bara lyder).

Tänk vad mycket pengar vi kommer att spara på att inte stressa sönder anställda så att de blir långtidssjukskrivna. (Tänker inte enbart på sjukpenningen utan på alla kostnader som läggs på sjukvård, psykologer, Försäkringskassan, arbetsgivaren och det personliga lidandet som det innebär för den sjuke och dess eventuella familj.)

De som vill leva på bara basinkomsten är fria att göra så. De flesta kommer nog att tröttna på tv-soffan och kan ägna sig åt att t ex ta hand om äldre släktingar, engagera sig inom ungdomsidrott, frivilligarbete, odling eller vad de känner för. Vi får tid att hjälpas åt med småbarn, sjuka och gamla.

De kreativa som idag hankar sig fram som konstnärer, författare, musiker m.m. kan fokusera på sina arbeten istället för att ta extrauppdrag när de har en basinkomst att luta sig mot. Vi kommer att se en kreativ revolution!

De som brinner för att arbeta får gärna fortsätta med det, men med en allmän tidsförkortning till 20-30 timmar i veckan. Vi delar på jobben och får tid till sömn, motion och nära relationer. Livet slutar vara ett ekorrhjul där vi stressar tills vi blir gamla och dör.

wp-image-1461854002jpg.jpeg

De jobb som är ”onödiga” som t ex telefonförsäljare, reklamare och försäljare av produkter som inte är särskilt nödvändiga/användbara kommer att försvinna och för att få folk att vilja jobba inom t ex skolan och vården så kommer lönerna där att öka tills vi har balans inom tillgång och efterfrågan. Städning som inte kan utföras av robotar kommer t ex att bli mer välavlönat för att folk ska vilja ägna sig åt det istället för att nöja sig med basinkomsten.

Tunga, enformiga och svåra jobb utförs av robotar.

De företag som väljer att gå över till robotar istället för anställda får betala produktionsskatt istället för arbetsgivaravgifter m.m. Jag är även nyfiken på landsskatt (skatt på den mark man äger och producerar på), men är inte så inläst ännu. Vi behöver se över skatter rent generellt.

Hur allt ska finansieras tvistas det fortfarande om, men det genomförs en hel del försök med basinkomst världen över (Finland, Kanada, Indien, Nederländerna m.m.) och det förs intressanta diskussioner på t ex Facebookgruppen Basinkomst = Medborgarlön.

Mycket bygger på att vi ska minska resursslöseriet och överkonsumtionen. Vi ska bara köpa det vi egentligen behöver eller verkligen uppskattar, restauranger och affärer ska sluta slänga mat, vi ska betala vad saker egentligen kostar så att arbetare inte behöver dö eller skadas i fabriker i tredje världen. Ojämlikheten ska bli mindre, världen över. Givetvis ska man ha möjligheten att sträva och jobba för att nå mål, men det där med att vissa tjänar en halv miljon i månaden och andra 17 000 på samma företag funkar inte. När shopping och att äga mer än andra inte längre är målet med livet så kanske vi kan få en hälsosammare mer lycklig värld. (Naivt? Ja, kanske, men nu pratar vi om min utopi.)

Jag tänker att vi behöver vidga vår syn på vad som är livet och hur vi kan fördela våra resurser. Det ska inte behöva vara så att en liten procent av ägare och företagstoppar roffar åt sig all vinst medan de som arbetar drivs av ständig press att arbeta mer för att inte hamna i utanförskapet och att de som hamnar där (arbetslösa, sjukskrivna m.fl.) blir stigmatiserade. Det är inte ditt fel att du inte har en inkomst. Det finns inte jobb åt alla och du kan inte tänka dig frisk bara för att din sjukpenning sänks eller dras in. 

Min vision är inte ”färdig” utan något som utvecklas allt eftersom jag blir mer påläst och får nya idéer. Tänkte här länka till lite olika bra saker, men ärligt talat orkar jag inte eftersom jag är deltidssjukskriven för utmattningssyndrom (delvis pga arbetssamhället). Använd Google eller Facebookgruppen Basinkomst = Medborgarlön. (Finns lite länkar och tips i länken i första stycket.)


%d bloggare gillar detta: