Samma samma i alla böcker

​Emma Hambergs bokserie om Rosengädda var jättebra. Jag tvekade länge med tanke på bokomslagen. Såg så duttigt ut, men karaktärerna i böckerna är så härliga och helt annorlunda standardkaraktärerna i andra feelgoodböcker. Skönt! Tredje boken sträcklyssnade jag nästan igenom.

Karaktärer jag är trött på:

  • Snygg chic kvinna som har problem med lika snygga rika män och som jobbar inom PR/reklam/juridik.
  • Karaktärer som bor i Stockholm.
  • Karaktärer som röker hela tiden (varför röker typ 75% av alla bokkaraktärer när typ 11% av befolkningen gör det?).
  • Karaktärer som super hela tiden. 
  • Karaktärer utan andra intressen än sällskapsliv.
  • Ytliga karaktärer. 
  • Otrogna karaktärer.

Nä, men ibland känns det som att man redan läst det mesta inom den moderna svenska romangenren som spänner någonstans mellan ren feelgoodbok och lite sådär feelbad, men inte feelmiserable som i böcker om hemska mord, koncentrationsläger och vidriga hemförhållanden. (Men jag har läst både Jag heter Miriam, Inte utan min dotter, Tusen strålande solar osv., jag orkar bara inte med misären just nu.) Det är samma, samma, samma.. 

Jo, kom på en typ till jag bara inte klarar av: den svåra pretentiösa typen. Orkade inte läsa klart en bok om en ungdom som älskade jazz och jag klarar inte av John Greens pretentiösa ungdomar som dels super och röker hela tiden och dels tycker att de är så himla speciella. Kanske är de poeter? Eller genier? 

Nä, men vad är det för fel på lite otraditionella karaktärer? Fram för fler panschisar, töntar, icke-normsmala och folk med ovanligare yrken och intressen. 

Några böcker med större variation på karaktärer är t ex Hundkärlek, Jag ger dig solen, Paradiset och Världens vackraste man. (Bland de jag läste 2016.)

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: