Efter Fattigfällan

Läste Helena Zweigbergks bok Fattigfällan för några veckor sen. Är det inte sjukt hur sjukskrivna utförsäkrade människor som tvingas söka socialbidrag blir behandlade? 

Det blir så uppenbart på något sätt. 

Att soc, försäkringskassan och arbetsförmedligen fungerar som kontrollorgan snarare än hjälp till den utsatta… 
Att bekanta gladeligen betalar hennes lunch/middag för hundralappar men aldrig skulle ge henne pengar i handen trots att hon ber dem. (För tänk om hon skulle slösa med pengarna!)

Hur arbetslinjen främst är till för att motivera de som redan har ett jobb att fortsätta gå dit eftersom det är så fasansfullt att bli arbetslös, sjukskriven och/eller fattig. (Obs. Vems fel är det att det är så fasansfullt?)

Hur kontrollorganen kostar multum. Att vi lika gärna kunde ge pengarna till de fattiga/arbetslösa/sjukskrivna direkt. Men att ”alla” arbetande då skulle sluta jobba (med skitjobb för skitlöner) och att de kapitalistiska arbetsgivarna därmed inte skulle tjäna lika mycket pengar. 

Att vi sliter för miljardärernas skull. 

Att vi misstror de som står längst ner i hierarkin. 

Att byråkratin kring att söka socialbidrag (försörjningsstöd) är så krånglig att det verkar som att de vill att man ska ge upp.

Och göra vadå? Svälta ihjäl? 

Ta ett jobb som inte finns? Tänka sig frisk? 

Rekommenderar boken starkt, kan nog bli en ögonöppnare för många. Rekommenderar samtidigt Instagramkontot ”klasshat” för alla som vill ha/behöver en inblick i hur de fattiga och/eller arbetarklassen har det i Sverige idag (och klassklyftorna bara ökar och ökar!). 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: