Obalans i kroppen

Det började med att jag alltid var hungrig och sugen på mat. Stress gör så med kroppen. Kroppen lagrar energi för tuffa tider. Så höll jag på i flera år och jag trodde att det var sån jag var.

När jag kraschade i utmattningssyndrom blev jag till stor del sängliggande. Jag som var van vid att röra på mig och köra tuffa pass på gymmet såg mina muskler förtvina. Hela jag blev till en degig massa och kroppen kändes utmattad och som nertyngd av en bautasten dagarna i ända. Att gå på toaletten eller gå ner en trappa var tungt. Att hämta barnen krävde extra tillskott av energi – godis.

Så jag började godisknarka för att kunna göra det jag behövde göra. Godis är toppen till det. Sockret kickar in efter bara några minuter. Fyra godisbitar och jag orkar laga middag. 

Men det är ju så klart dåligt för kroppen. Blodsockret går upp och ner och kroppen som tvingar mig till vila genom utmattning får inte den vila den behöver. Jag fördröjer läkningen och lyssnar inte på signalerna. 

(Efter tre år som utmattningssjuk försöker jag undvika detta in i det sista, men ibland måste jag.)

Träning och fysisk aktivitet är en fantastisk syssla som gör mirakel med kroppen. Vi är byggda för att röra oss mest hela tiden. Rörelse motverkar stress, depression och alzheimers. Den ökar koncentrationen, kreativiteten och en massa bra saker. (Läs mer i boken Hjärnstark.)

Men träning funkar inte när man är utmattningssjuk. Kortisolet som bränt sönder hjärnan triggas lätt av fysisk motion. Promenader och lugn yoga kan fungera men i början när man knappt orkar hämta mat i köket så är det inte lätt att komma utanför dörren.

Så allt det positiva jag upplevt med motionen försvann också ur mitt liv. Kroppen säckade ihop och även psyket. (Utöver det som hjärnskadan redan orsakat.)

Precis som många (de flesta?) andra utmattade gick jag igenom en kris som varade över ett år. Periodvis tappade jag aptiten och kunde inte äta ordentligt. Allt var äckligt och illamåendeframkallande och jag petade i mig nån bit vitt bröd eller någon sötsak. Kroppen mådde givetvis ännu sämre av detta.

Stresshungern, motionsbristen, sockerknarkandet och den pendlande aptiten gjorde sitt för både kroppsform och mående. Obalansen i kroppen blev så normal för mig att jag knappt visste hur det ”skulle kännas”.

Men för några månader sen när jag hade börjat må bättre och hade kommit i balans efter arbetsträningen så insåg jag att jag varken är stresshungrig eller har dålig aptit längre. Jag äter mindre portioner än förr (de stressiga åren före kraschen) men får ändå i mig nyttig mat utan illamående. Är det detta som är normalt?

Sedan några veckor tillbaka har jag vågat börja med motionsträning med flås. Jag testar och ser om det stressar kroppen eller om det funkar. Det verkar gå bra och kroppen mår så bra! Det känns som att allt rasslar till och lägger sig på sin plats i kroppen. Jag har verkligen mått dåligt av immobiliteten dessa år. 

Jag känner mer sällan av utmattningen i kroppen (några timmar här och där istället för hela tiden varje dag) och orkar därmed stå upp och gå mer. Efter svanskoteskadan i somras började jag med ståbord vid datorn och nu när svanskotan mår bra igen orkar jag ändå stå upp vid datorn allt som oftast. Och jag mår bra av det. 

Utmattningssyndromet blir som någon slags kedjereaktion av dåliga saker för kroppen. Dåliga matvanor och för lite rörelse bidrar ju inte direkt till tillfrisknandet, men det är svårt att ta sig runt det pga sjukdomens natur. Allt läggs på hög och man mår bara ännu sämre.

Men jag tänker att det får vara så ett tag. Man har ju inget val. 

Men jag är glad att jag är på andra sidan träsket och att jag med stadig takt klättrar uppåt mot livet som frisk. Det går långsamt, men det går framåt.

Och de nya vanorna med balans i kroppen hjälper mig mycket på vägen. 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: