Nu kan jag berätta

Okej, så här är det.

I onsdags förra veckan blev jag varslad om uppsägning hos den arbetsgivare jag haft sen 2010. Ytterligare en vecka tidigare fick vi veta att varsel var på gång pga omorganisationer på alla fem kontor i Norden. Sex fastanställda kommer få gå från Göteborgskontoret.

Jag blev helt chockad och mådde väldigt dåligt några dagar efter varslet eftersom jag kände mig orättvist behandlad som sjukskriven. Trodde att jag satt säkert i stolen med mina nästan sju år på företaget (tillhör den tredje/fjärdedel som jobbat längst tid). Dessutom extra jobbigt för mig som deltidssjukskriven som inte kan söka några vanliga jobb. 

Först fem dagar senare kunde de informera mig om att jag faktiskt stod först på turordningslistan hos just den sortens tjänst trots mina 6,5 år hos företaget. De som anställts efter mig hade antingen en roll med mer datateknisk inriktning eller så var de inte fastanställda. (Många började efter mig men de flesta har hunnit sluta.) Det hade alltså inget med min sjukskrivning att göra (det är trots allt förbjudet att missgynna folk så), och därefter kunde jag känna rättvisa och acceptera faktum.

Idag hade min fackrepresentant förhandlingar med min arbetsgivare och jag fick ett bra förslag som jag ska fundera på i helgen. 

En grej som krånglat till allt och gett mig stort huvudbry är det faktum att jag gjort min rehab där och bara jobbat 7,5h/v. Därmed blir det ju mycket svårt att söka ett nytt jobb, för vem vill anställa en 75% sjukskriven stresskänslig person? 

Mina två vägar blev då att antingen bli arbetslös på 25% och fixa en praktikplats att rehabträna på eller fixa min egen anställning (frilansa)

Turligt nog jobbar jag i en bransch där det är lätt att frilansa och det finns två företag i släkten som jag kan bli timanställd hos och ta det igenom (vill inte dra igång eget företag nu när jag är sjuk!). Lämnar inte mer detaljer i nuläget annat än att det finns uppslag och trådar att dra i och att jag planerar att ägna mig åt kommunikation och skrivande – det jag är utbildad till (min karriärdröm!).

Jag är livrädd för att ta det här steget, men nu kom det sig så käckt att min arbetsgivare puttade mig. Jag blir helt enkelt tvungen. (Jag är en sån som hellre stannar kvar i en halvtaskig sits än att chansa på något osäkert potentiellt bättre.)

Jag hoppas att detta ska leda till något bra. 

Sen ser jag tre fördelar med att lämna mitt jobb:

  1. Vill inte jobba på ett så stort företag med utländska ägare.
  2. Skulle ändå inte klara av arbetsklimatet sen när det är dags att gå upp i tid. Som introvert, högkänslig och stresskänslig mår jag inte bra av att sitta i ett rum med uppemot femton personer som pratar telefon/pratar med varandra och rör sig och låter hela tiden. (Det har inte alltid varit så, men tiden före och efter sjukskrivningen.) Nu när jag varit hemma några år har jag insett hur det ”ska” kännas i kroppen hos oss introverta. Jag vill jobba hemifrån/i eget rum (finns inga egna rum på mitt kontor) och socialisera på arbetstid när jag vill det, typ två gånger i veckan eller nåt.
  3. Jag vill göra det jag är utbildad till. Detta jobb har bitar av det, men det är alldeles för mycket support för min smak. Det har inte känts roligt sen vi tappade den kund jag jobbat för i tre-fyra år. Jag gillar inte att känna mig som en liiiiten kugge i ett enormt maskineri (megastora globala kunder). Jag jobbar hellre med mindre företag där jag får göra mer själv. (På företaget finns specialister till allt.)

Så nu tar mitt liv en helomvändning igen. Hann knappt komma tillbaka efter 2-3 års sjukskrivning innan jag skulle ut igen. (Och dessförinnan fick jag barn och var tvåbarnschockad i typ två år…)

Men jag ser min drömtjänst framför mig lite tidigare än vad jag hade planerat. Tänker mig hemarbete, fritt upplägg, givande uppgifter, lugn och ro och att jag känner att jag gör skillnad. Åka in till kund eller kontor kanske två gånger i veckan. Göra det jag är duktig på. 

Men jag kommer att sakna kollegorna! ❤ (Det gör jag iofs redan, det är många kära kollegor som slutat de senaste åren, snyft.) Tur att internet finns! (Det är ändå där jag hållit kontakten under de sjukskrivna åren.)

Nu bär det av vare sig jag vill eller inte. Bara till att hänga på.

Annonser

5 Responses to Nu kan jag berätta

  1. Marie skriver:

    Vad spännande ändå! Alltid jobbigt när en inte får vara med och ta beslutet själv, men ibland kan det ju vara det. Jag hoppas det blir bra!

    Liked by 1 person

  2. Kronärtskocka skriver:

    Fint med en uppdatering! Förstod efter samtalet sist att du nog fått mer info nu. Slitig situation, men håller tummarna för att det kommer bli bra!

    Liked by 1 person

  3. Hanna skriver:

    Å så jobbigt! Och å så spännande! Samtidigt liksom. Hoppas det blir bra för dig.

    Liked by 1 person

%d bloggare gillar detta: