En lång lista

4 mars, 2017

Nu är det bara några telefonsamtal kvar och ett papper och sen är jag klar med den här stressgrejen som uppsägningen innebär. Eller nä. Jag skrev en lång lista i morse på allt som jag måste fixa innan jag kan köra igång med nya arbetet. Så detta är bara början…

Men det ska iaf bli skönt att slippa hela varsel-fackförhandlings-villkorsbiten. Vill ha ett snyggt snitt mellan mig och arbetsgivaren så att jag kan gå vidare. 

Tänk att det bara har gått 2,5 veckor sen varselmeddelandet (då jag började tänka i nya banor men inte trodde att jag skulle åka ut) och tio dagar sen min tjänst blev varslad. Känns som att tiden segat sig och att massor har hänt. Hela livet har vänts upp och ned och känslorna har svallat.

Men vem skulle inte bli upprörd över att ha blivit utkickad? Särskilt efter sju år på ett företag, när en trott att en suttit säkert och att en är mitt i en rehabprocess? Ganska läskig grej, ja!

Förra gången jag blev uppsagd var 2003 när jag jobbade på CityMail och inte fick min anställning förlängd när provanställningstiden gick ut pga halvtidssjukskrivning. Då gick jag på dagen och såg inte tillbaka (hatade det jobbet men som trygghetsnarkoman hade jag ingen tanke på att sluta). Jag blev chockad men jag hämtade mig snabbt. Några veckor senare började jag på ett städföretag och då mådde jag mycket bättre. .

Samtidigt har den här perioden varit bra eftersom jag normaliserar dessa känslor inför mina barn. Att bli oväntat arbetslös är en väldigt konkret grej som är lätt att prata om även med femåringar. De har fått se mig ledsen, arg, bitter och förväntansfull. 

Stella erbjöd mig en peng från hennes kassaskåp och att hon kan vara min kund och ge mig arbetsuppgifter. ❤ 

Har rapporterat till barnen om hur jag mår de flesta dagarna så att de ska förstå varför jag inte är mig själv och inte har samma tålamod. (Brukar göra det oavsett men min utmattningssjukdom är svårare att förklara och de kan nog inte föreställa sig det på samma sätt.)

Det är bra för barn att se känslor även hos föräldrar och att känslor normaliseras. Det vore snarare konstigt om jag dolde känslorna eller inte visade något av den känslostorm jag har inom mig vid en så här stor förändring i mitt liv. Jag uppmanar alla föräldrar att visa känslor och att prata om känslor med sina barn. Det sista är extra viktigt eftersom barn ofta tror att de själva är orsaken om de inte får en förklaring. 

Men tillbaks till första ämnet. Nu måste jag skaffa en ny dator, ett telefonabonnemang med nytt nummer, ett anställningsavtal och greja allt med Försäkringskassan, nytt sjukintyg osv. 

Jag kommer nämligen att bli arbetsbefriad under uppsägningstiden om fyra månader så jag ska sluta väldigt snart. 

Jag planerar även att gå från 7,5 till 15 timmars arbetstid inom en månad eller två eftersom jag mår bättre. (Blir dessutom mindre ansträngd om jag kan jobba hemifrån som jag vill och slipper pendla.) 

Åsså* är det cv, produktblad, LinkedIn (som jag aldrig använder men bör börja med nu) och att börja kolla efter bra kontakter och uppdrag. Har några grejer på gång och en kundförmedlare som jag ska träffa. 

* = jag vet att det inte stavas så men jag gillar den stavningen, jag uttalar det så och detta är min blogg, så jag bestämmer. 

Tur att jag har bra stöttning från företagarna i släkten och en grundplåt (de sista fyra månadslönerna) så att jag inte blir för stressad. Jag tar detta i min takt.

Det kommer att bli bra. Jag ska ha fina krukväxter till kontoret där jag ska sitta vissa dagar. (Positiv målbild.)


%d bloggare gillar detta: