Ledset avsked

7 mars, 2017

Det var jättejätte-JÄTTE-jobbigt att åka in till kontoret och packa ihop idag. Mycket värre än vad jag trott (och då är jag ändå en neurotisk person som ofta oroar mig i förväg för saker). Började känna stressyrsel på vägen dit. Har sovit dåligt i flera nätter nu och kroppen har varit spänd och dränerad. Magen kajkade ur igår. 

När jag kom in i mötesrummet med personalchefen så bröt jag ihop. Satt och snyftade större delen av tiden och E blev väldigt berörd.

Hon sa att de var jättenöjda med min insats och att hon verkligen tycker om mig som person. 

Det känns skönt att uppsägningen inte kommer från mina chefer utan från högre instans (utanför Norden). Hon ville hjälpa mig på alla möjliga sätt, även i framtiden och kramade mig flera gånger. Hon mindes även sitt första intryck av mig när hon var nyanställd och jag skulle lära henne att editera jobbanonser i EPiServer. 🙂 (det hade jag glömt.)

När jag gick ner till min plats för att fortsätta packa ihop mina grejer och Fredrik ringde bröt jag ihop igen. Fick gå till vilorummet och prata. (Inte första gången jag gråter där så att säga…) 

Några kollegor kom fram och berättade hur chockade de var (berättade på Instagram i natt för att förvarna dem) och några andra har skrivit på nätet. 

Det kändes helt sjukt att deleta filer på datorn och lämna kvar den bredvid min nyckelbricka och nyckeln till cykelförrådet. Nu kan någon annan få min högt eftertraktade stol och plats. 

Plockade ner teckningar och foton från skärmväggen och pillade loss klistermärkena från datorn. 

Grät hela vägen hem. 

Fy fasiken. Känner mig inte alls redo att lämna det stället. Trodde att jag hade 1-2 veckor kvar. Trodde aldrig att jag skulle bli varslad. Inte med mina 6-7 år på företaget. 

Har även fått kontakt med en kollega och kompis som är sjukskriven (för utbrändhet!) just nu. Hon är också varslad. Sa att hon får komma och jobba hos oss sen. ❤ 

Men positiva nyheter är att nu är det klart att jag ska bli timanställd hos min mans företag. Han hade möte med de två sista delägarna idag och de var positiva (jag blir deras första anställd). Så nu ska vi greja dator, mailkonto, telefonabonnemang*, anställningsavtal osv. Känns bra att få det klart. 

* = såg på kontraktet att jag måste lämna tillbaka mina grejer idag och blev lite orolig över att bli simkortslös. Men personalchefen sa att jag får chansen att fixa ett nytt abonnemang innan de rycker ”sladden”, tacksam för det! 


Lite om känslor

7 mars, 2017

Känslor – så himla jobbiga va? De flesta i alla fall. 

Jag har ägnat en stor del av livet åt känslor. T ex till att inte prata om dem, inte låtsas om dem och senare att bli tvingad att genomlida dem. 

Känslorna försvinner ju inte tyvärr, de stannar kvar i kroppen om man inte genomlider dem.

Sedan några år tillbaka är min taktik att genomlida känslor när de kommer eller så snart som möjligt (hinna gå undan innan tårarna trillar). Detta gäller känslor som man kan trycka bort, som t ex sorg, ilska och bitterhet. 

Depressivitet och ångest är två känslor som är mycket svåra att trycka bort. Eller ja, det finns ju massa sätt att självmedicinera mot ångest som t ex alkohol, självskadebeteenden, tvångsbeteenden, mat osv. men de lättar ju bara på känslan för stunden. (Ångest är en diffus känsla som brukar ligga ovanpå känslan rädsla, varför jag frågar mig själv vad jag är rädd för och sedan bekräftar jag (validerar) min rädsla för mig själv så att ångesten kan lätta.)

Depression är en slags sista anhalt. Den går inte att trycka bort. Den lägger sig som en slöja över allt. Stundtals kan den fladdra bort, men allt som oftast täcker den över alla andra känslor. Vissa säger att depressioner är en slags sista utväg för att visa att man som person vantrivs i en situation (eller har en kemisk obalans i hjärnan). På samma sätt är utmattningssyndrom sista anhalten för att kroppen ska få vila och att hjärnan ska sluta stressa. 

Men i alla fall. 

Jag är ledsen för att jag har förlorat mitt jobb och att jag måste lämna mina kollegor. 

När känslorna kommer låter jag dem få finnas i min kropp tills de går över av sig själva. Stundtals orkar jag inte och då kopplar jag bort genom att surfa eller spela dataspel. Men sen låter jag dem få fritt spelrum igen. Eftersom det är sorg jag känner så kan jag koppla på och av lite som jag vill. Ändå lite skönare än mina (o)vänner depressionen och ångesten. 

När jag är mitt uppe i de värsta av känslor så tänker jag precis som i Skam att jag överlever timme för timme. Om jag inte orkar det tar jag det minut för minut. Annars sekund för sekund. Tiden får gå och till slut går det över.

Det är skönt att kunna titta på känslorna objektivt. Slänga ut dem på mattan. 

”Här har vi sorgen, ilskan, förväntningarna, nyfikenheten och bitterheten.” Jag ska genomlida episoder med dem alla. När jag vant mig vid min nya situation kommer de att försvinna. 


%d bloggare gillar detta: