När Sara testar vr-spel

11 mars, 2017

Vi har ju HTC Vive virtual reality-grejer hemma och jag har mest kört mina favoritspel där (mer om det nån annan dag). Igår tyckte F att det var dags för mig att testa några nya.

Jag är en känslig lättskrämd typ och det vet han om. Förra gången jag skulle testa ett spel som råkade vara ett zombiedödarspel (som jag med lätthet hade fixat på datorn) hoppade jag in i en vägghylla, skrek och slet av mig headsetet efter typ femton sekunder. Och då var han med. Det såg typ ut så här: (inte spelet, men jag)

Igår lovade han att spelen inte var läskiga. Märk väl.

I första spelet skulle jag åka upp i en hiss och när dörren öppnades stod jag på översta våningen i en skyskrapa. Framför mig: en planka som Fredrik ber mig gå ut på. (Borde anat onåd när jag fick höra att spelet hette något med ”plank”.) 

Aldrig i livet sa jag. Jag fick svindel bara av att stå i dörren. Trots att jag visste att jag var hemma i datarummet så trodde min hjärna att jag var på 20e våningen och jag fick samma upplevelse i magen. 

Så vi bytte spel.

Nummer två utspelade sig i ett förvildat Paris där jag som örn skulle flyga runt genom att röra huvudet åt olika håll. Trots att jag inte var i Paris så reagerade magen precis som om jag vore det och det kittlade precis lika mycket som att åka berg och dalbana. Jag vande mig efter nån minut men det var bitvis väldigt obehagligt. Förstår varför människor inte är gjorda för att flyga… Jag flög ovanför zebror på gatorna, flög upp till toppen av Eiffeltornet och sen krockade jag med en lyktstolpe och dog…

Tredje spelet var tydligen det snyggaste men jag blev rädd direkt när det slogs på. Bredvid mig på gatan stod ett gäng humanoida robotar och tittade in i samma skyltfönster som jag.

Jag sa att jag inte ville spela mer och ville ta av mig headsetet. 

”Äsch, det är ingen fara!” sa Fredrik. 

Jag blundade men stod ändå inte ut och tog av mig headsetet. 

”Det händer ingenting”, sa Fredrik. ”De bara vänder sig mot dig och hoppar på dig och sen bryts det.”

Jag tittade på dataskärmen och mycket riktigt, tvåmetersrobotarna ställde sig i en cirkel runt mig och tog sats. 

Jag skällde ut F. Hade det där hänt mig med headset på så hade jag blivit traumatiserad. 

Vi har verkligen olika uppfattning om vad som är läskigt. Han kan titta på vilken film som helst och är helt avtrubbad. De allra läskigaste vr-spelen kan han bli rädd av, men det måste vara rena skräckspel. 

Jag förklarade att för mig är det läskigt med varelser runt omkring mig som interagerar med mig. Spelar ingen roll om det är en människa, robot, tiger eller ko (!). Om jag inte står på behörigt avstånd så blir jag rädd. Det är typ samma sak i verkligheten – jag skulle inte vilja stå bredvid lösa kor eller tigrar eftersom jag inte kan förutse vad som ska ske. I sådana situationer samt i spelen har jag ingen kontroll. 

Sen kan jag tillägga att det är stor skillnad på att se nåt på en skärm och att ”vara där” som är fallet i vr-spel. 

Vet inte om han får tipsa mig något mer nu… 😅


%d bloggare gillar detta: