Måste göra något vettigt hela tiden

Jag har hamnat i en stressig period. En jag delvis skapat själv genom mina egna tankar. 

Jag har en känsla av att jag måste utnyttja varje sekund och att jag inte bara kan vara. Innan utmattningen hade jag svårt för att bara sitta ner. Jag hade alltid något att göra. 

Ärligt talat så var det sanningen eftersom jag då var nybliven tvåbarnsförälder och ständigt hade två barn som ville saker. Sen flyttade vi till hus och då fanns det miljarder saker att fixa med. Och jag blev stresskadad och deltidssjukskriven.

Jag känner den där stressen i magen hela tiden sedan några veckor tillbaka. (Har sluppit större delen av mina två år som heltidssjukskriven.)

Jag har fått tillbaka min stressaptit som jag under många år tog för mitt normala tillstånd. Men det är inte normalt för mig att alltid vara hungrig, det är stressen som vill bunkra energi inför ständiga utmaningar.

Kroppen är spänd som en vajer, kroppen är redo för alla situationer. Matsmältningssystemet går långsammare och andningen blir ytligare. Kamp, flykt, frys. Symptomen för ångest och stress liknar varandra men bakom min stress finns ingen stark oro/rädsla. Bara en känsla av att inte räcka till. 

Jag har stängt av mig själv från jobbet för säkerhets skull. Jag måste komma ner i varv först. 

Hela tiden tänker jag att jag ändå borde starta datorn och jobba nån timme. ”Få lite gjort”. Livsfarliga tankar.

Jag ska inget göra. Jag ska bara sitta här. Promenera runt lite i trädgården. Titta på insekter och blommor. Blunda mot solen.

Jag ska inte titta i kalendern, boka, planera och stämma av med Fredrik (mer än det normala en gång per dag). 

Jag måste få kortisolet ur kroppen (motion är bra så länge man inte är utmattad/tung i kroppen, så jag har tränat/rört på mig mycket de senaste dagarna). Ut med stressen, in med lugnet.

Men när jag går runt här hemma så får jag inte dra igång en massa projekt. Inte ”ska bara”. Gör jag något större så ska jag helst inte ens göra klart. Träna mig på att avbryta mig själv. Inte gå upp i varv.

Jag förstår inte ens varför jag är stressad. Klockan är ett och jag ska gå till förskola/skola halv fyra. Dagens enda aktivitet är att så nya fröer (och sitta i trädgården resten av tiden). Jag har tid.

Men jag tror att skon klämmer för att vi snart har en massa bokade aktiviteter som inte går att boka om. Jag blir så stressad av sånt. Jag har inga problem med kompisträffar och spelkvällar som lätt kan flyttas. Men så snart det vankas släktkalas, föreställning, möten med flera personer osv så blir det jobbigt. ”Nu eller aldrig”-känslan. Hatar den. Och snart är det påsk med allt det innebär i släktträffar. Visst, jag behöver inte följa med, men jag vill ju det och jag orkar ju numera. 

Nu ska jag titta på en insekt och försöka få ner kortisolutbrottet i min kropp.

Ps. Om du känner igen dig i vad jag skriver och denna känsla sällan går över så ligger du i riskzonen för att bli utbränd. Stressperioder måste följas av ordentlig vila annars ”fräter” kortisolet sönder hjärnan. Stress ska vara tillfälligt, inte varje dag. Ta hand om dig! 

Annonser

Kommentarer inaktiverade.

%d bloggare gillar detta: