Är det normalt eller är det jag?

En ganska tuff vecka väntade med jour i barngrupp på tisdagen, scouterna utan bil på onsdagen och utflyktsdag med förskolan på torsdagen. 

Sen kom Molly på att hon skulle åka hem till sin kompis igår, måndag. Satt standby hela kvällen eftersom vi inte visste när hon skulle bli hemkörd (fick olika svar varje gång jag frågade). 

Och Stella ville leka med sin kompis L så F fick arrangera det till på onsdag så att Stella inte skulle bryta ihop totalt som i fredags. Så kompisens pappa ska köra hem henne eftersom vi inte har bil och F ska till scouterna med Molly på onsdag. 

Sen skulle F plötsligt på spontanafterwork och blev borta hela måndagskvällen. 

Idag passade jag barnen och löste typ 107 konflikter och hade fler konversationer och fick fler intryck än på en hel vecka, på en timme på förskolan. (Jour) Men slapp åtminstone ha jour även i eftermiddag. 

Har även haft några samtal och mailväxlingar mellan styrelsen, it-ansvarig, Fredrik och ordföranden angående en konflikt om ny toner till förskolan (!), men det verkar ha löst sig nu. 

Sen ringer F och säger att tandläkaren bokat om Mollys tandläkartid till i morgon istället för om två veckor. Bara till att pallra sig dit om vi inte vill vänta med att laga hålet till augusti. 

Och på torsdag är det alltså familjeutflykt med förskolan.

Enda trösten nu i detta grötiga med hundra aktiviteter och nödlösningar/spontangrejer är att F hämtar idag (och jobbar vidare hemma) så att jag slipper gå tillbaka till förskolan igen två timmar efter jouren och att han tar matlagning och nattning idag eftersom jag gjorde det igår.

Men hade gärna strukit en del grejer ja. 

Är det bara jag som reagerar på sånt här eller är det mycket? Jag vet ju att jag är stresskänslig och känslig för förändringar, men hallå, vem blir inte det som utmattad när det blir så här var och varannan vecka?

Annonser

3 Responses to Är det normalt eller är det jag?

  1. E skriver:

    Tycker inte det är så jobbigt att rodda med barnens påhitt. Tänker proaktivt, pratar dagen innan med mina barn om kompisar vi kan ta med hem, och kollar med föräldrarna på kvällen på Messenger. Inkluderar både mig, min man och båda föräldrarna till det andra barnet så slipper man oftast vänteläge. Tycker alltid det blir lättare med några barn extra. Och jag tänker att jag erbjuder vår hjälp så kan jag forma det som det passar oss, och så kan jag ändå lättare be kompisars föräldrar om hjälp när det kör ihop sig för oss.

    Gilla

  2. Tant Sviskon skriver:

    Jag tycker att det låter skitjobbigt! Särskilt som utbränd och tvåbarnsmor 🙂 Men mitt liv är inte sådär, för jag vägrar ha det så. Jag har valt bort föräldrakooperativ (det förstår jag att ni inte gjort),, jag säger alltid nej till spontanlek, det ska vara bestämt i förväg och vi gör helt enkelt inte spontana grejer alls. Man framstår ju lätt som en tråkmåns, men jag måste freda mig själv helt enkelt. Som tur är så är vi överens om detta i familjen så det blir inga diskussioner om saken.

    Liked by 1 person

%d bloggare gillar detta: