Dagens läkarsamtal

4 juli, 2017

Idag var jag hos läkaren på vårdcentralen för att få förlängd sjukskrivning. Jag har varit skriven hos en annan vårdenhet inom landstinget i drygt två år nu men när jag kom dit i juni fick jag reda på att de skulle återremittera mig till vårdcentralen eftersom jag inte går i terapi hos dem längre.

Så idag skulle jag alltså träffa en ”ny” läkare, en som jag dock träffat vid två andra tillfällen pga andra orsaker. Så jag visste att han är bra som tur är.

Men ändå hade jag mycket ångest när jag satt där i väntrummet. Ovanligt mycket. Inte för att jag var nervös inför att prata med läkaren utan pga två andra saker.

1. Jag var rädd för att inte bli tagen på allvar och att han skulle tycka att jag ska börja jobba tidigare än jag klarar det. (Känns som att var och varannan utbränd dras med denna skräck.)

2. Det är alltid läskigt när ett möte kan avgöra en bit av ens framtid så här. Han kanske hade någon helt annan idé om hur jag ska göra.

Nummer 1 behövde jag inte vara rädd för visade det sig. Han hade aldrig släppt iväg mig till jobbet så att säga.

När det gäller nummer 2 så fick jag mig en överraskning, även om det mestadels var en positiv en. Läkaren ansåg att jag hamnat helt mellan stolarna och var inte nöjd med den andra vårdinstansen. Han tyckte att det var dåligt att ingen tagit itu med min rehab (mer än några kbt-samtal hos företagshälsan). Han ville skicka mig till ett utmattningsteam i Göteborg så att jag kan få ordentlig hjälp med t ex basal kroppskännedom, arbetsterapeutisk vägledning och ev. terapi.

Om jag ska börja jobba så smått igen så ska jag inte gå tillbaka till webbjobb utan ta det är väldigt lugnt och försiktigt genom att gå deras program inom grön rehab (trädgårdsterapi) och dylikt.

Så nu ska jag in i snurran igen.

Känns dels bra att någon vill ta itu med mig och dels jättejobbigt eftersom jag 1) trodde att jag var ganska nära en lösning och 2) fasar för att behöva gå på en massa möten igen pga att det tar så mycket energi. (Gick ju i terapi en gång i veckan under nio månader 2015-2016.)

Blev också lite smått chockad över hur oroad han blev. Är det så här illa?

Men det är det nog. Jag behöver nog hjälp för att komma vidare. ”Firar” ju fyra år som sjuk i höst (tre år från att jag blev helt sjukskriven och lyckades varva ner). 😦

 

 

 


Amerikanerna och deras storhetsvansinne

4 juli, 2017

Jag har svårt för USA och amerikaner i allmänhet och det blir ju inte bättre när man får läsa att 81% tycker att de är bättre än alla andra och har till uppdrag att leda världen.

Vad är det för fel på er?!

Sen tänker jag på vilka som egentligen flyttade dit och det var ju fattiga och/eller lycksökare från Europa, t ex Sverige. Jag vet inte om dödandet av ursprungsbefolkning, guldfeber och övertagande av landområden gör sånt här med människor? Européerna som stannade kvar var iofs inte kloka på den tiden heller, så som de härjade och höll på. Koloniserade, förslavade och urholkade södra halvklotet (inkl. Nordamerika).

Visste ni föresten att anledningen till att asiaterna inte koloniserade var att de redan ansåg att de var världens framsida. (Så var det i mitten av förra millenniet). De behövde inte mer. Men sen blev de omkullsprungna av väst. (Från boken Sapiens).

I alla fall.

I dagar när Trump pratar om att kasta ut invandrare och bygga en mur mot Sydamerika så blir jag lite sån att de själva borde återvända till sina hemländer och ge tillbaka landet. Amerika tillhör ju egentligen ursprungsbefolkningen som bodde där i flera hundratusen år före europeerna invaderade (en befolkning som är kraftigt decimerad pga folkmord och virus. (Ur boken Vete, Vapen och Virus av Jared Diamond.))

Å andra sidan vill vi väl inte ha tillbaka alla invandrade ex-europeer hit till Sverige, Spanien, Portugal, Frankrike och Storbritannien heller. Det skulle bli väldigt trångt. ;-P

Men lite ödmjukhet från amerikanernas sida skulle inte skada. Minns er blodiga historia. (Samma sak gäller för européerna!)


Nytt hantverksprojekt för en barfotatok

4 juli, 2017

Igår hittade jag en rolig facebookgrupp som heter Barfota. En grupp full med barfotatokar precis som jag (nyligen blivit). Inte bara de som springer utan de som går barfota eller med minimalistiska skor jämt. 

Jag tänker att jag nog inte kommer kunna gå barfota överallt, inte på stan, spårvagnar, skolan osv. Så klart. Men jag vill gå barfota mycket, för det känns bäst. Åtminstone nu på sommarhalvåret då.

Igår kom jag äntligen mig för att gå en barfota promenad i skogen utanför vårt hus. Grusgången gjorde jätteont, så jag fick klättra in bland rötter och löv. Det kändes oväntat mjukt. Efter promenaden kändes det som att hela foten fått massage (och vår rensopade asfaltsgata kände som sammet i jämförelse…). Men det kändes skönt. Rotat på något sätt.

Jag fastnade ju för barfota redan för några år sen då jag gick barfota i öknen på Kanarieöarna. Men sen har det inte blivit av förrän nu, mycket pga mitt nyligen överkomna obehag för att gå i gräs. 

Nu har jag hittat andra som säger samma sak. Det känns så naturligt att gå barfota. Tillbaka till rötterna liksom. Jag tänker att vi gått barfota eller tunnsulade i två miljoner år och börjat med skor med upphöjd klack bara sedan några århundranden. 

Men i alla fall. Jag behöver byta ut mina sandaler som är trånga vid tårna och som är helt utslitna. Så nästa projekt blir nog att tillverka egna minimalistiska sandaler! Kul!

Jag gjorde ju egna lajvskor förra året och att göra sandaler känns som en piss i havet i jämförelse. Inte alls lika många stygn. Redskapen har jag hemma. Skära ut en sula i läder och sy på band eller snören. 

Mina lajvskor är väldigt sköna, men de ser lite väl lajviga ut för att jag ska vilja ha dem här i stan. ^^ Så en mer modern variant med mer luft för sommarbruk får det bli. 

(De är spetsiga fram, men så långa att tårna har gott om plats på det bredare stället.)

Ps. Har fixat en ny tagg för Barfota resp. Minimalistiska skor, så kolla in dem om du vill läsa mer. 


%d bloggare gillar detta: