Vad jag vill och vem jag är

Jag funderar mycket på det här med vem jag är, vilka behov jag har och att känna acceptans kring dessa saker. 

Jag har alltid känt mig annorlunda och fel, särskilt inom det sociala. Jag har varit en produkt som måste förbättras och anpassas till samhället. (Och detta talade folk om för mig.)

För drygt ett år sedan pratade jag och min förra psykolog om radikal acceptans. Att sluta kämpa och bara acceptera det som inte går att förändra. För kampen gör mig så trött. Och varför kämpa för något som inte kan förändras?

Idag tänker jag att jag vill ta det ett steg längre. 

Jag har gjort våld på mig själv i så många år. Jag har försökt agera ”så som man ska” och vara en som folk ska acceptera. Jag har inte ķämpat för att passa in när det gäller yttre attribut som t ex kläder och livsstil, men att uppföra mig ”normalt” (socialt) har varit viktigt för mig. Trots att jag blir så trött av det. Trots att jag skådespelat en roll och hållit inne med hur jag egentligen är. (Flummig, disträ, pratig och blyg om vartannat, lite konstig och excentrisk.)

De senaste månaderna har jag kämpat med att vänja mig vid förändringar, spontana grejer och saker jag blir orolig av och jag har kämpat för att stå emot det som ger mig ångest. Jag har återigen blivit ett stort förändringsobjekt. Allt för att bli frisk och funka hemma.

Men idag kom jag till insikten att jag inte vill anpassa mig mer. Jag vill anpassa omvärlden/mitt liv istället.

Jag kanske inte behöver våga bo utomlands, göra karriär och gå iväg på en massa aktiviteter? Jag kanske ska lyssna på oron och ångesten istället och göra de förändringar som krävs för att slippa så mycket som möjligt av den. 

Min kbt-psykolog sa att jag har mycket katastroftankar och att jag använder kontroll som ett sätt att stå pall. Men måste jag stå pall för allt då? Det kanske inte är rimligt i mitt fall. Jag kanske bara borde boka av, planera om, förenkla och skala ner? Acceptera hur jag är och fungerar och sluta tro att jag ska klara allt som ”alla andra” klarar.

Jag drömmer ju mest av allt om ett lugnt liv med natur, kreativa sysselsättningar och begränsat med input från omgivningen. Jag kanske ska satsa på det då? Välja bort social byråkarriär, minska på aktiviteter, välja bort sociala sammankomster som inte ger energi osv. 

Anpassa livet till mig istället för tvärtom!

Ps. Kanske inte helt lätt under barnaåren, men de blir allt större nu och klarar sig mer själva varför jag kommer att få än mer ledig tid och nya möjligheter. Jag kommer vara 37 resp. 41 när barnen blir tonåringar och när yngsta är redo att flytta hemifrån är jag 47 år. (34 år i dagsläget.)

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: