Augusti var inte bra för mig

31 augusti, 2017

Det har varit en riktig skitmånad måendemässigt. Har inte mått så här dåligt sen i april.

Kan ju tyckas lite motsägelsefullt eftersom jag tagit ett jätteskutt mentalt sett med tanke på att jag håller på att lägga om hela min mentala värld och vardag (utifrån autismspektrumtillståndet).

Men det är jobbigt att göra nytt. Det innebär mycket oro för mig. Blir det nån utredning? Vad händer nu? Vad ska läkaren hitta på?

Har haft fler dåliga än bra dagar och det var länge sen (fyra månader sen).

Men när jag tittar i min kalender så är det inte konstigt. Massa inskolning, två jobbresor för Fredrik och massa avvikande som är stressande för mig.

Hoppas nu på en bättre september.

Önskelista:

  1. En remiss till utredning
  2. Kort kötid och utredningsstart i januari eller nåt (då är livet lugnare) (kötiden lär vara nåt år eller två)
  3. Fortsatt sjukpenning och förståelse från Försäkringskassan
  4. Bra hjälp från arbetsterapeuten och/eller annan terapi
  5. Massa förbättringar som gör min vardag bra och rimlig
  6. Mer ork
  7. Mindre stress kring alla födelsedagar och kalas som kommer nu i höst…
  8. En meningsfull arbetsträning, t ex trädgårdsterapi sen när det är dags.
  9. Lugn och ro.

Det sistnämnda önskar jag mig jämt men det känns så här: (Har tagit mig friheten att modifiera denna meme.)


Ut med augusti. In med september.

Annonser

Specialintressen

31 augusti, 2017

Det blir mycket autismspekratillstånd/asperger i bloggen nu, men dels är det mitt nya specialintresse och dels vill jag lära mig mer om mig själv för att må bättre, så det får ni stå ut med.

Men nu tänkte jag ta upp mina andra specialintressen.

Stereotypen av asperger är ju en pojke/man som kan tågtabeller utantill, är expert på rymden eller kan allt om Antarktis som huvudpersonen i tv-serien Atypical (bra!).

Men vissa AST har flera intressen och periodar precis som jag. Tjejer brukar dessutom ofta ha lite annorlunda intressen än den typiska aspergermannen, som t ex hästar, språk eller kändisar.

Mina specialintressen som barn var djur (katter, hästar, marsvin), frimärken och franska (gymnasiet).

Nu som vuxen har jag en rad specialintressen som jag läser på om så fort jag får chansen.

Däremot är jag inte så duktig på fakta eftersom jag har en opraktisk inlärningsstil, kinestetisk/taktil. Jag lär mig alltså genom att repetera/känna/uppleva och inte av att se/läsa eller lyssna.

Så om jag skulle lära mig all fakta om homo sapiens ursprung så skulle jag behöva sitta och rabbla, göra projektarbeten, rita kartor och greja och det orkar jag inte. Istället har jag en diffus kunskap/uppfattning av ämnet men har svårt för detaljer som jag kan överföra bra till andra. Sjukt opraktiskt, jag vet!

Men jag slukar i alla fall allt om den förhistoriska människans utveckling. En ny dokumentär om varför neandertalarna dog ut på Vetenskapens värld är som godis för mig.

Andra specialintressen jag har är dinosaurier (här kan jag mycket tack vare repetiv läsning i barnens faktaböcker), evolution/historia och psykisk ohälsa/diagnoser/npf (kunde redan en del om autism sen tidigare och är väl inläst på adhd, bipolaritet, posttraumatiskt stressyndrom och liknande tillstånd).

Senaste intresset är ju barfotaliv och minimalistiska skor (som ni kanske märkt, host host). Får bita mig i tungan för att inte prata om det jämt med alla.

Dataspelet Overwatch och fanbasen är en annan stor grej, särskilt på Facebook.

För två år sen hårdstuderade jag trädgård/blommor/växter/odling och pratade inte om annat nästan. Fredrik blev lite irriterad till slut ”du pratar ju bara om trädgården hela tiden”.

För några år sen var det akvarier som gällde. Hängde på akvarieforum på nätet, hängde i akvarieaffärerna, gick på akvarieauktioner och pluggade arter i böcker. (Men det intresset dog när det kändes som att jag testat allt.)

Lajv, nu-metalmusik och föräldraskap är andra saker jag snöat in på det senaste femton åren.

För mig är intressen det viktigaste näst viktigaste i mitt liv (måste nog säga att familjen är viktigast även om första impulsen säger intressena). Utan intressen skulle livet vara så fruktansvärt tråkigt. Vad lever man för då?

Har så svårt att förstå människor utan intressen. De som svarar ”umgås med vänner, se på TV, promenera, äta god mat”… Då får jag som trolig AST lust att skrika att det där är minsann inga intressen, det där är bara sånt som man gör. Sånt som nästan alla gör!

Men jag förstår samtidigt att det är jag som är lite ovanligare i sammanhanget, särskilt när det gäller intensiteten. Så ni som inte har några intressen behöver inte ta åt er, så länge man är nöjd så är ju allt bra.


Det är inte lätt

30 augusti, 2017

Såg ett bra youtubeklipp med en som berättar hur det kan vara att ha autism (hög igenkänning!). Rian drar paralleller till ansiktsblindhet och auditory processing disorder (APD). Intressant att de ofta förekommer samtidigt som autism! Jag tänker att det kan ha att göra med hur autister processar intryck.

APD innebär att man hör ljudet men inte kan få ihop ljuden till en förståelig mening (hjärnan kan inte koppla rätt). Vissa kallar det hörseldyslexi och det passar bra.

Numera brukar jag ofta säga vad jag hörde till min familj och så kan vi skratta åt det. Oftast behöver jag kasta om några bokstäver och flytta mellanrummen mellan orden och sen blir det förståeligt.

När det gäller ansiktsblindhet så grupperar jag människor i arketyper och har svårt för att lägga detaljer på minnet. Människor är inte så himla intressanta helt enkelt… Minns främst frisyrer eller halsband eller så. Ni vet sånt som är väldans beständigt i folks utseende… 😉 Har även svårt för att se folk för mitt inre. Tog flera månader innan jag kunde visualisera Fredrik – min dåvarande pojkvän som jag träffade varje dag hela tiden när vi inte var i skolan. (!)

I alla fall.

Inte nog med att autister har svårt att tolka människor och kommunicera – ofta har de dessutom svårt att uppfatta ord och känner knappt igen folk heller för den delen!

Sjukt orättvist!

Jag förstår verkligen varför så många autister blir mobbade, får social fobi och undviker människor. Förutsättningarna är liksom inte på topp…


När energin sprakar i kroppen

30 augusti, 2017

När jag blir riktigt pepp på något får jag ofta oanade krafter. Jag påminner om våra ökenmöss som darrande sitter i ens hand och äter solroskärnor med sån frenesi att man tror att det är det sista de ska göra. Det känns som att även mitt hjärta slår 500 slag i minuten och att det är bäst att jag passar på innan jag dör (eller blir däckad i utmattning igen).

Idag har jag äntligen fått sätta igång med att måla trappan. Var ganska trött men fick ändå energi till att måla. Det händer ju normalt sett inte att jag bara får energi sådär.

Men ibland kan jag. T ex om vi ska åka iväg och köpa något jag längtat efter eller ska möblera om ett rum.

Jag blir så nyfiken och pepp att kroppen går på musenergi.

Detta ska inte förväxlas med stress som är en negativ känsla.

Dock tror jag inte att musenergi är positivt i längden så jag försöker ta det lugnt. Ska dela upp detta målarprojekt på många dagar.

Det känns föresten som att gå in i en ljus igloo eller nåt sånt när man går i trappan. Ljuset bländar!


Gnagande oro

30 augusti, 2017

För att komma till rätta med allt som stjäl min energi analyserar jag hela tiden mina känslor. När något känns jobbigt att göra så låter jag helst bli om jag kan. Kanske känns det lättare att hänga upp tvätten om några timmar? På så sätt försöker jag hålla min energibalans. Saker är olika jobbiga beroende på hur jag mår. (Så är det ju för alla, men mitt humör/min ork pendlar mer än normalt.)

Jag är också vaksam för oro/ångestkänslor. De stjäl otroligt mycket energi – både mentalt och fysiskt (dålig andning, spänd kropp, m.m.).

Idag har jag haft en sån där grävande obehagskänsla i kroppen hela dagen. Fick till slut fram att det beror på att jag måste skicka in en ny sjukanmälan med rätt datum (som jag är osäker på) och att jag måste be min fd arbetsgivare om min löneuppgift som Försäkringskassan vill ha. Var osäker på hur de ville ha det, men gissar på post. Satte mig till slut med det även om det tog emot i hela kroppen. Hatar sånt där pappersjox och mailade. Dränerande!

Men i grunden är jag rädd för att bli urförsäkrad. Jag är rädd för att något ska bli fel och att jag inte ska få sjukpenning.

Vad ännu värre är (än att ha noll kronor i inkomst) är att man förlorar sin SGI (sjukpenninggrundande inkomst). Då får man bara garantibeloppet ifall man skulle bli sjuk igen innan man hunnit börja arbeta. Samma sak om man skulle behöva föräldrapenning.

Så det är inte konstigt att jag är skraj och får ångest.

Ps. Att folk blir utförsäkrade händer varje dag. Känns som att de flesta utmattade jag följer på nätet har blivit det. Tur i oturen att jag mår ännu sämre och har fler diagnoser. (Men jag är rädd ändå.)


Om min framtidsskräck

29 augusti, 2017

Detta inlägg innehåller två bilder som beskriver hur en aspergare upplever förändringar.

Ur boken Asperger och jag av Ann-Charlotte Sternefält.

Ni förstår varför jag inte riktigt funkar ihop med min familj ibland va? (Som består av tre personer som gärna är spontana och hittar på grejer och vill ha förändringar.)


Efter första arbetsterapeutbesöket

29 augusti, 2017

Idag var jag hos arbetsterapeuten för första gången pga psykiska skäl. Har varit där tidigare när jag varit gravid och haft karpaltunnelsyndrom och när jag hade slagit i svanskotan och behövde en kildyna.

Var lite rädd för att få en massa stresshanteringskurser slängda på mig nu när jag insett att det inte är fler aktiviteter jag behöver utan färre. Hade djup ångest* i väntrummet och undrade vem ur personalen som skulle gå fram till just mig. Så viktigt att hen är snäll. Att det klickar. Att jag kan slappna av. Men det kunde nog inte blivit bättre. Hon var jättesnäll och förstod precis vad jag behöver.

  • = hatar att göra nya grejer och när jag inte vet utgången.

Så nu ska vi träffas och prata om hur vi kan förändra min vardag. Hon visade en modell som ser ut så här. Det är viktigt att det finns balans mellan de tre faktorerna så att vardagen fungerar.

Jag har hela tiden trott att det är jag som person som är fel och jag har pluggat på, gått i terapi, tränat bort rädslor osv. Jag har letat och letat efter orsaken till att jag mår så himla dåligt och verkar klara mindre än andra människor.

Sen i somras när jag fick lära mer om autistmspektratillstånd så inser jag att jag är som jag är och att det är miljön/omgivningen som är fel för mig. Den måste anpassas.

Så det ska arbetsterapeuten hjälpa mig med.

Vi har olika personligheter med olika behov i min familj och vi måste jämka ihop oss så att alla blir nöjda och fungerar. Jag som orolig introvert ångestfylld ev autist behöver en helt annan trygghet än min frihetsälskande spontana entreprenör till make. Även barnen har olika behov utifrån deras personligheter och ålder. Så klart.

Första förändringen blir att försöka lösa upp min projektledarroll i familjen. Det har jag slitit med i många år, men det är väldigt svårt. (Skulle tro att de flesta kvinnor i heterorelationer har den.) Istället för att jag ska rapportera om kommande veckan på söndagar så ska vi ha ett litet veckomöte där vi tillsammans går igenom kommande vecka. Vi testade idag och det kom fram mycket. T ex att jag glömt tvätta Mollys gympakläder, att Stella ska på kalas på söndag och behöver kläder och present osv. Vi bidrog allihop till kunskapsöverföring till övriga. Något som alla familjer behöver göra regelbundet.

Det känns fantastiskt att jag äntligen ska få hjälp med detta! Jag hoppas innerligt att detta löser alla småproblem i vardagen som gör mig så trött.


%d bloggare gillar detta: