Plötsligt händer det

27 augusti, 2017

1. Vi har pratat om att göra om trappan i fyra år (sen vi flyttade in). Det är ju bara att slipa och måla liksom.

Men för tre år sen gjorde vi om källartrappan och det tog åtta timmar att slipa och ganska många dagar att tejpa och måla.

Hela källaren blev dammig för vi hade inte täckt för nåt. Fick damma allt!

Med detta i minne var jag länge tveksam kring nästa trapprenovering. Men i söndags kände jag – nu kör vi!

Denna gången tömde jag hallen där uppe, tejpade för alla trappans springor ner till källaren (underifrån) och hängde en stor bit byggplast i dörröppningen.

Fredrik slipade tre timmar i veckan och fem timmar idag. Men nu är det bara handslip och förberedelse för målning kvar.

Sen tar jag över. (Gillar att måla.)

Så här blev föresten källartrappan.

Blir fortfarande stolt och glad när jag ser den.

Däremot var det jättejobbigt att tejpa för två olika färger i trappan (vitlasyr och vitt) så den andra trappan blir vit. Punkt.

Så här ser den ut nu.

Ska bli skönt att slippa gillestugekänslan.

Vi hade föresten en nästan likadan trappa i samma tränyans när jag var liten. Back to the roots.

2. Och det andra som hände var att jag tog barnen. På riktigt! Inte som i ligga på madrass i samma rum utan som i sa att vi äntligen skulle sy gosedjur till Vemböckerna. (Molly hade lånat Vem syr? på bibban.)

Eftersom jag KonMarierensat ut nästan alla tyger så åkte jag med barnen till tygaffären och jag blev inte så stressad.

Molly fick broderigarn och tyg så hon satte sig på sitt rum (där hon är jämt numera, himla tweenie!). Men Stella ”hjälpte till” (tjatade och störde) i typ fem-sju minuter medan jag försökte förstå beskrivningen. Sen satte hon sig vid datorn istället medan jag svettades med att sy klart Nalle.

Lite senare hjälptes jag och Molly (som är nästan 10 och en fena på handsömnad) åt med Nallegrisen.

De blev superbra! Sket i att sy på små tygbitar i ansiktet och målade med textilfärg. Blev nästan bättre.

Nu ska vi bara sy Kanin också samt köpa gult tyg så att vi kan sy Katten och Fågel.

Är jag inte världens bästa mamma?

Jo, en annan otippad grej var att jag orkade gå ut med båda barnen. Behövde motionera dem. Utmanade Molly i att gå så många varv hon kunde i den långa klätterbanan på lekplatsen och hon fixade 15 varv! Inte illa! (Själv körde jag 2,5, sen blev jag trött.)

Sen kom Stellas klasskompis med mamma som jag träffade på inskolningen. De bor nära oss, så det är ju bra. Deras barn har haft lite svårt att vänja sig vid skolan och hen har kommit ensam från sin förskola.

Stella tog sig an hen och hens lillebror direkt på lekplatsen. Hon är super på att få med mer blyga/ängsliga barn i leken utan att de blir besvärade. Hon var den som alla blyga barn vände sig till på förskolan och vi fick höra så mycket bra om henne från pedagoger och barnens föräldrar.

Tycker att det är fantastiskt med så inkännande inkluderande människor som verkligen ser alla barn och bjuder in dem utan att det blir besvärande. (Detta säger jag inte för att hon är min dotter!) Tänk om jag hade haft en sån i närheten när jag var liten!

I alla fall. Klasskompisen ska börja gå längre dagar nu nästa vecka och mamman verkade väldigt hoppfull nu när hen känner Stella lite bättre.

Mamman var för övrigt ovanligt trevlig och lättsam och det var inte alls dränerande att prata med henne!

Så Molly motionerade, Stella träffade en vän, jag sydde gosedjur och körde bil och handlade och gick ut med barnen och Fredrik slipade trappa i fem timmar.

Ibland står stjärnorna i en perfekt linje…

Annonser

%d bloggare gillar detta: