Vändningen?

12 september, 2017

Vet knappt om jag vågar säga det men jag mår lite bättre!

Efter hemska augusti har jag fått lite mer energi i kroppen. Är inte klubbad säl hela dagarna.

Jag tror att det hänger ihop med följande:

  1. Färre bokade aktiviteter
  2. Mindre oro och ångest
  3. Att jag kommit igång med förändringar och anpassningar av mitt liv tillsammans med arbetsterapeuten och en hjälpsam släkting
  4. Hopp (om ett bättre och friskare liv och ett fungerande arbetsliv)

Jag jobbar stenhårt på att få till en positiv spiral.

Med mindre belastning mår jag bättre psykiskt och då sover och äter jag bättre och då orkar jag med barnen/vardagen bättre och då blir det färre konflikter och jag har mindre belastning och så går det runt, runt.

Det som krävs är kraft att bryta den negativa spiralen. För att få mer energi måste jag orka göra saker annorlunda och jobba förebyggande och det finns inte energi till det när man släcker bränder.

Men så lyckas man få in en kil i spiralen och bänder upp den och rör runt lite. Vips så byter den och hela livet riktning.

När det gäller sista punkten så är det ju viktigt med positivt tänkande, men samtidigt vill jag lägga in en brasklapp.

När man är sjuk och börjar må bättre igen så är det lätt att klappa sig på axeln och tacka sin positiva attityd, men det kan lika gärna vara så att man blir positiv av att må bättre. Det är för fasiken inte lätt att vara glad och tacksam hela tiden när man lider av tunga/långvariga sjukdomar som t ex cancer, utmattningssyndrom, ME/CFS, MS och depression.

De som sprider villfarelser om att det är den egna inställningen som bidrar till sjukdomen och att man kan bekämpa cancer och depression med ren viljestyrka skuldbelägger den sjuka på ett skadligt sätt.

På orginalbilden står det ”anti-depressant” resp. ”shit” på det som blivit överstruket.

Naturen må vara välgörande men kan aldrig ersätta livsnödvändig medicin. Tänk på att depression är en dödlig sjukdom.

Men i alla fall. Positiv spiral! Nu ska jag bara se till att fortsätta vila mycket så att jag inte tar ut mig igen.

Annonser

Aktuellt grejs

12 september, 2017

Det här skrev jag häromdagen, men postar nu för det är fortfarande aktuellt.

Det är september och vinterångesten är här. Eller ja, den är närvarande hela året i form av lidande november-februari resp. lättnad/måste njuta under mars-oktober. Drömmer på nätterna om det fasansfulla mörkret och att jag reser till Kanarieöarna och ser ljuset.

Jag måste fly vintertid känner jag. Kan inte ha det så här längre. Men först måste barnen gå klart skolan (skolplikt) och flytta hemifrån. ”Bara” 12 år och 9 månader kvar… (men bara knappt 9 år kvar för Molly).

Men sen har jag stora planer för vinterboende på Kanarieöarna/Spanien/dylikt mellan typ nov-januari-februari. (+distansarbete eller dylikt.)

Vi har iaf bokat en semestervecka på Gran Canaria i januari tillsammans med mamma och hennes sambo (vi var ju där hela familjen/släkten i vintras). Så en veckas ljus blir det iaf. Mycket lättad över detta.

När det gäller Stella och skolan så går det bra. Hon trivs och är inte lika osäker längre. Vi frågar varje dag vilka hon lekt med och hon svarar ”ingen”. Men sen kommer det fram att hon lekt både med den ena och den andra. (Molly träffar/ser henne dessutom på rasterna och kan rapportera.)

Framför allt leker Stella med ettor och tvåor ute på rasten! Är hon en sån som gillar äldre barn alltså? (Hennes fyra bästa vänner sen tidigare är 2011or som hon och en 2012a så jag är lite förvånad.) Själv var jag livrädd för äldre barn när jag var liten. Jämngamla barn också iofs. Var ju rädd för allt och alla och osäker på hur man skulle göra (mvh autist).

Men det är ju lovande att hon leker med en massa olika barn iaf. (Även om hon inte säger det själv.) Och det är bra att hon trivs.

Jag ser om Skam och har äntligen tagit mig förbi småtrista säsong 1 och kommit in på favoriten säsong 2. Yes! De är så söta så man dör! Skulle ju vilja vara lika cool som Noora men vi har typ inget gemensamt (förutom rigidheten/principfastheten). Säsong 3 är också en stor favorit så den blir det efteråt. Fyran såg jag ju i våras, så det räcker nog. Men är sur på produktionen som inte gjorde en säsong om Chris. Hon är ju supertuff och fick inte alls lika mycket utrymme som t ex Vilde (som inte heller fick en egen säsong). Nä, så trist att de lagt ner.

En annan serie jag kan rekommendera efter Please like me (som är en fantastisk serie om unga australiensare där både homosexualitet och psykisk ohälsa skildras på ett fint sätt) är You’re the worst som handlar om dysfunktionella amerikaner i 30-40-årsåldern. I varenda avsnitt utbrister jag att de är helt knäppa, för det är de verkligen. Men de faller alla lite utanför ramen för hur människor brukar porträtteras och det är uppfriskande. Dock ganska mycket naket och det är ingen favorit.

En annan grej. Det där magiska när vi sitter i soffan efter nattning och hör steg från övervåningen. Och så går ett barn på toaletten och så… går hon och lägger sig igen utan att passera oss i soffan! Alltså bara lägger sig och somnar om!


Autismspektrumtillstånd och stress del 1

12 september, 2017

Jag har läst en bra bok om autismspektrumtillstånd (AST, aspergers) och stress. Den heter Stress och psykisk ohälsa hos unga med autism och Aspergers syndrom av Diana Lorenz.

Den vänder sig främst till personal inom skolan, elevhälsan (och säkerligen till föräldrar) och det är lite synd att perspektivet är så enehanda neurotypiskt för även vi med tillståndet i fråga kan ha stor nytta av boken.

Men bortsett från det sträckläste jag boken med stor behållning på mindre än ett dygn (den är ganska tunn). Allt i jakten på att förstå mig själv bättre, vilka förväntningar jag bör ha på mig själv och hur kan jag minska min egen stress och psykiska ohälsa (utmattningssyndrom m.m.).

Nu tänkte jag ta upp särskilt intressanta textbitar och mina tankar kring dessa. Det blir tre blogginlägg om detta.

AST och stress

”Man hör ofta att personer med AST är stress- eller kravkänsliga, eller att de har sämre stresstålighet. Det ligger närmare sanningen att säga att de har fler stressfaktorer i sina liv. Stress uppstår i obalansen mellan krav och förmåga. Vardagliga situationer som ställer krav på de förmågor som är nedsatta vid AST blir stresshärdar. För den som inte har tillgång till en inre samlad erfarenhet blir varje ny situation eller uppgift energikrävande eftersom man har svårt att hitta strategier och att lugnande ”prata sig själv tillrätta”.

/…/ En person med AST saknar ofta förmåga att tala sig själv tillrätta, att resonera med och lugna ner sig själv (”Snart är jag klar,” ”Det kommer gå fint, det gick ju bra förra gången.”). Tryggheten och trösten måste komma utifrån.”

Det är svårt att veta hur andra upplever saker. Jag trodde länge att jag var neurotypisk, men vid 34 års ålder upptäckte jag att jag troligen har AST. Efter det har jag fått upp ögonen för exakt hur stressad jag blir av vissa situationer som andra verkar klara bra.

Det känns skönt att tänka på att jag inte är känslig eller konstig utan helt normal utifrån ett autistiskt perspektiv. Jag och min hjärna reagerar sunt och normalt på för höga krav. Det är inte konstigt att jag blir spänd och utmattad när jag blir så pressad och stressad hela tiden.

Att jag dessutom har låg tillit till att saker löser sig och är dålig på att trösta mig själv gör det hela mycket värre. Men jag tränar på självvalidering – dvs. att bekräfta för sig själv att det inte är konstigt att man känner som man gör. En slags självtröst.

”Sociala situationer, där man måste kunna läsa av andra, är en stor stresskälla. Bristande automatisering gör att inget går lätt. (Hög stressnivå sänker dessutom funktionsförmågan. Personen får ännu svårare att relatera till andra, orientera sig och styra sitt beteende.) Överkänslighet för sinnesintryck kan bli mer uttalad, eller så orkar man inte utsätta sig för obehaget. Man blir mer funktionshindrad. /…/ Personer med AST lever med snäva marginaler – ”utan reservdunk”. Det blir mindre energi kvar att ta av för att hantera nya belastningar. Det finns forskning som tyder på att AST kan medföra långsammare återhämtning rent fysiologiskt efter att stressfaktorn tagits bort. I en studie har barn med AST visat en fördröjning av frisättningen av en signalsubstans som släcker det fysiologiska stresspåslaget.”

Det är inte konstigt att jag lätt klappar ihop när planer förändras och något viktigt inte blir som jag föreställt mig.

Jag måste dessutom anstränga mig mer i sociala kontakter. Tänker mig det som att följa en bruksanvisning. Det krävs koncentration för att det inte ska bli fel. Jag letar efter olika bitar. Hur ska jag titta, stå, när ska jag säga vad och hur är man artig? Måste dubbelkolla med manualen för att inte råka missa något viktigt.

Efteråt analyserar jag samtalet och finner ofta olika ”fel” jag gjort och så nojar jag över dem några timmar.

Bild av @nyanseravnonsens på Instagram

Detta gör att jag undviker telefonsamtal, spontanträffar på stan, hembesök och ärenden om jag kan slippa det. Det har inte längre med blygsel att göra, det handlar om att spara energi.

Jag gillar ju att träffa vänner, men jag behöver ställa in mig på det och lagra energi inför det. Därför bokar jag in kompisar minst en vecka i förväg.

Sen det där med att autister har extra svårt rent fysiskt att hantera stress blir ju en extra funktionsnedsättning. Det blir tripla svårigheter i och med mötet i sig, kroppens nedsatta förmåga att hantera stresshormoner och en försämrad funktion i stressade situationer. Inte konstigt att nioåringar med AST blir utbrända och ”hemmasittare” och inte kan gå i skolan. (Känner till flera via nätet.)

Läs mer i del 2.


%d bloggare gillar detta: