Autismspektrumtillstånd del 2

13 september, 2017

Läs första delen.

Att stressa upp sig över saker

”Det finns ungdomar som börjar stressa upp sig över väntande uppgifter så fort de får reda på dem, till och med flera dagar i förväg.” /…/

”Personer med AST har ofta svårt att föreställa sig saker de saknar erfarenhet av. Utan att kunna föreställa sig hur det kan bli kan de inte ens ställa de frågor de behöver veta svar på.”

Jag har börjat fråga ut folk innan jag gör besök och kommer på bjudningar. Det underlättar verkligen om jag får veta vilka som kommer, om det finns plats att vila och var jag ska sitta om det är bordsplacering (så långt bort från ljuden som möjligt).

I likhet med många andra med autism börjar jag oroa mig långt i förväg. I år tog jag upp planerna kring jul med släkten i början av september (vi ska fira en annan dag med min släkt och julafton med Fredriks släkt i år). Jag behövde veta datum och vilka som ska vara med redan när mina tankar på julen ploppade upp (dvs direkt efter sommaren). Att ha det öppet och flexibelt är ångestframkallande för mig.

”Särskilt svårt att förbereda sig för är sociala situationer. Människor är oberäkneliga. De dyker upp oväntat och gör oväntade saker. Dessutom ställer de krav på en. Även deras frågor innebär ofta krav. I allmänhet upplever vi människor som en trygghet. Vi utforskar gärna nya miljöer, bara det finns folk omkring oss. Skulle vi gå vilse är det ju bara att fråga. Skulle det hända oss något får vi be om hjälp. För personer med AST är det ofta tvärtom, människorna gör situationen otrygg.”

Precis så här är det! Jag föredrar att vara själv eller bara med min familj. Människor runt omkring kan plötsligt få infall om att fråga efter saker, ifrågasätta eller styra mig. Att umgås med eller omkring andra gör mig alltid lite spänd.

De personer jag fungerar bäst med är öppna, storsinta människor som aldrig ifrågasätter. Såna personer som kan umgås med alla och acceptera alla möjliga slags personligheter/beteenden/klädstilar/intressen osv. För då kan jag lättare vara mig själv. Värst är misstänksamma, trångsynta och dömande människor. (Men vem gillar såna egentligen?)

”Att förstå innebörden i sociala situationer, att ”knäcka koden”, är en utmaning för personer med AST. Med hjälp av sina styrkor som att lägga märke till detaljer, att klassificera och lagra dem i minnet – lyckas de hitta mönster i återkommande vardagliga situationer. Svårare blir det i kontakt med nya personer. Personer med AST har svårt att överföra sina erfarenheter till nya situationer. De blir tvungna att börja om från noll: att räkna ut och förberedas sig för alla eventualiteter, vilket kräver oerhört mycket energi. Stressen tar inte slut när situationen är över. Många analyserar dagens händelser in i minsta detalj och försöker få ett grepp om vad som egentligen har hänt. Så länge inte alla frågor är besvarade har de svårt att släppa det. Tankarna går runt, runt och oron bara växer.”

Jag har sedan 14-årsåldern studerat människor för att lära mig att bli ”normal” och kunna föra mig. Jag har läst och tittat och funderat.

Dock måste jag plugga på varje enskild situation eftersom jag inte kan överföra kunskap från en situation till en annan. Att äta på café, lunchrestaurang och restaurang kräver olika slags beteenden.

Man beter sig olika om man träffar en förälder till barnets kompis på stan, utanför skolan och när barnet ska hämtas hemma hos dem. Det finns så många regler att lära sig och jag hatar när personer blir sådär obekväm och osäkra på mitt beteende. De ler sådär osäkert. Då vet jag att jag gjort fel.

Efter hundratals besök inom vården vet jag hur jag förväntas bete mig hos läkaren, receptionisten och på sjukhuset. Det är en trygghet att kunna vara mig själv och slippa tänka på alla detaljer hela tiden. Det är skönt.

Men att gå ut på krogen, fest, finrestaurang, spa eller konferens gör jag bara inte om jag kan slippa. Det är för mycket nytt att hålla reda på. Jag orkar inte lära mig alla dessa nya sociala regler.

En nackdel med att jag fungerar bra inom vården är dock att ingen av alla de läkare och psykologer jag träffat tagit upp det här med autism. De ser inte tecknen hos mig eftersom jag blivit så bra på att maskera mina problem och spela normal inom vården. Men de skulle se mig i andra situationer…

Vidare till del 3.

Annonser

%d bloggare gillar detta: