Autismspektrumtillstånd och stress del 3

Läs första och andra delen.

Återhämtning

”För personer med AST innebär återhämtning och vila något annat än för de flesta. De andningspauser som finns inbyggda i vardagen – skolraster, fikapauser, fri tid på helgerna – svarar dåligt mot deras behov. De efterfrågar sällan utrymme för spontanitet och många valmöjligheter – tvärtom – schema och struktur. Återhämtning innebär för dem inte överraskningar och nya upplevelser, utan kontinuitet, ”mer av samma”. Den innebär sällan spontan social samvaro i stimmiga miljöer, snarare aktiviteter på egen hand. Personen kan tycka om sällskap, men umgänge tar energi. Utan återhämtning minskar förmågan att hantera nästa belastning.” (t ex bara orka halva veckan) /…/

”Det finns elever som inget hellre önskar än att få stanna kvar i klassrummet på rasterna, när det blir tyst och tomt. Ungdomarna ska inte behöva hamna i situationer där de inte vet var de ska vara och vad de ska göra. Alternativen ska vara tydliga. Autismvänliga rum ska vara inbyggda i verksamheten.” (Lorentz)

Jag kan bara hålla med om det som skrivs. När jag gick i skolan gick jag ofta till avskilda platser eller satt kvar i korridoren för att få vara i fred. Jag var med och lekte också, men jag behövde många pauser från interaktion. Bästa ställena var träddungar i närheten av skolgården.

När jag tvingas umgås längre tid än några timmar, t ex när jag är på läger/lajv/ska övernatta nånstans brukar jag lägga mig i sängen/tältet och om jag inte har någon trygg zon flyr jag in på toaletten. Det är dock inte optimalt eftersom det ibland kan vara kö samt att det är misstänkt att sitta där för länge…

Autismvänliga rum låter ju som en dröm. Jag tog ofta min tillflykt till vilorummet på mitt förra jobb. Där kunde jag låsa om mig och vila/sova/jobba utan att bli störd (jag sov alltså inte på arbetstid utan t ex på lunchen eller flextid).

Trygghet och rutiner istället för kris

”En del ungdomar är starkt bundna till en förälder eller annan stödjande vuxen och reagerar med stark oro vid separationer. Den här typen av oro förekommer ibland hos yngre barn, men personer med AST kan uppvisa den långt upp i tonåren.”

Jag var en av de ungdomar som inte ”klippte navelsträngen” till mina föräldrar. Jag kände inget behov av att göra revolt och testa gränserna. Mina föräldrar var mer som vänner än föräldrar till mig. Och jag var inget äventyrligt barn.

När föräldrarna skildes när jag var 20 år blev jag helt knäckt och mådde dåligt i flera år. Trots att jag flyttat hemifrån sedan ett år tillbaka blev omställningen enorm, framför allt i mitt huvud. Jag fick tänka om kring allt.

Ett år senare flyttade pappa 120 mil norrut för att börja ett nytt liv i Norrbotten och där blev han kvar. Jag mådde dåligt och hade separationsångest i flera år innan jag vande mig.

Jag tror att min starka reaktion kommer utav att mina föräldrar var min trygga stabila punkt i livet. När den försvann rycktes mattan undan för mig och jag blev tvungen att skapa mig ett nytt centrum i livet, vilket blev relationen med min man (som jag träffat 1,5 år före skilsmässan).

Psykologen förklarade att stora förändringar i livet är extra svåra för vissa människor. Vi som gör oss bestämda bilder av hur livet och framtiden ser ut får mycket jobb med att ändra dessa bilder när förändringar sker.

Det är också en av anledningarna till att jag mådde så fruktansvärt dåligt när vi försökte få barn och efter de tre missfallen. Varje månad kunde livet förändras på en sekund och om det blev plus så kunde blodet börja rinna vilken sekund som helst. För en (trolig) autist med ångestproblem, låg tillit och starka föreställningar om framtiden var det en grym plåga att längta efter barn.

Att ”chilla och ta det som det kommer” funkar bara inte för mig…

”De flesta av oss har våra vanor och rutiner. De förenklar livet, lugnar och ger vila. Personer med AST är mer beroende av sina rutiner och rutinerna är mindre anpassningsbara. När en rutin bryts är personen väldigt sårbar. Att bestämma allt i förväg förenklar i stunden men skapar bekymmer längre fram. Livet blir hårt kringskuret. /…/

Att kräva att andra följer en viss rutin eller att de håller sig strikt till reglerna är mycket vanlig för barn och ungdomar med AST. Det kan uppfattas som en vilja att bestämma över andra, att vara ”klassens polis”, men det handlar om att skydda sig mot kaos, att få överblick.”

Jag har alltid haft ett stort kontrollbehov. När jag gick i kognitiv beteendeterapi 2014 efter att jag bromsat framför väggen pratade vi mycket om kontroll. Men fokus låg på att jag skulle släppa kontrollen, inte på att hitta orsakerna till att jag behövde kontroll. Jag sa att mitt liv var kaos, men utifrån ett neurotypiskt perspektiv var mitt liv ”bara” lite stressigt.

Men jag upplever ett småstressigt liv med mycket input och oförutsägbara händelser som kaos. Jag är beroende av rutiner och att de flesta kvällar är vanliga hemmakvällar.

När jag hittade ASTen förstod jag äntligen varför jag är så här och att det är helt normalt inom spektrat.

Nej, jag är inte flexibel och jag behöver ha saker på mitt sätt, annars kan jag inte vara med. Tyvärr. Men å andra sidan har jag inga problem med att gå hem tidigare och jag låter andra köra på utan mig. Så jag är ingen rutinpolis… (oftast i alla fall! ;-))

”Rutiner och ritualer har som främsta syfte att organisera tillvaron och skapa vila i det upprepade, trygga och välbekanta. ”(ej samma som tvångssyndrom)

”Tillfälliga stresstoppar går inte att undvika helt. När stressnivån går i taket hamnar vi i inre kaos. Barn och ungdomar med AST är mer sårbara än andra. Många lägger ner stor möda på att hänga med och uppträda som det förväntas. Hinner personen inte återhämta sig och bearbeta vardagens stressmoment ökar det inre trycket dag för dag. Ett mindre stresspåslag kan få allt att brista.”

Jag gillar att veta vad som ska hända. Och det är väl samma sak när det gäller t ex högtider för neurotypiker. Man får ju inte glömma något moment på julafton eller fira midsommar på fel dag. Då blir det ju kaos, eller hur?

(Underligt nog i sammanhanget så firar jag få högtider. Enligt min logik finner jag det onödigt att fira det mesta bortsett från jul, midsommar, födelsedagar och årsdagar. Kan gå med på att fira halloween och påsk för barnens skull. Kanske nyår. Men resten går bort.)

Så, det var allt från boken om stress och autismspektrumtillstånd. Tänkte dock lägga till en sidogrej jag läste om.

En del autister har problem med lokalsinnet, höger-vänster och att vända på perspektivet och hitta ut ur en byggnad. Detta stämmer verkligen på mig. Vet inte hur många gånger folk sagt: ”va kan du inte höger och vänster?” Jo, men jag måste tänka efter och titta på mina händer varje gång!

Om jag är i en byggnad har jag ofta ingen aning om i vilket vädersträck jag tittar åt eller hur lokalen hänger ihop med området utanför. Folk ber mig peka ut riktningar inomhus och jag har ingen aning. Det tog mig flera år att förstå riktningarna i vårt radhus.

Jag satt och tittade ut genom fönstret hos förra psykologen en gång i veckan i åtta månader innan jag lyckades räkna ut vilka takåsar jag tittade på. Jag trodde att rummet låg i en helt annan riktning.

Jag har också svårt att hitta ut ur en lokal. Lite störigt ibland men det brukar lösa sig.

Min man har för övrigt superbra lokalsinne och förståelse för riktningar och hur man hittar tillbaka, så han förstår mig inte så bra. Men tur att jag har honom som vägvisare då!

Avslutningsvis så har jag genom boken fått större förståelse för varför jag är så utmattad. Vila, yoga, stresshanteringskurser, promenader och sjukskrivning från jobbet kommer till skillnad från många andra med utmattningssyndrom inte göra mig frisk.

Eftersom jag troligen har autismspektrumtillstånd så måste jag anpassa mitt liv utifrån min funktionsnedsättning. Jag måste sänka mina förväntningar på vad jag kan klara av i livet och förändra arbetsmiljön om jag ska klara av att jobba framöver.

Jag tror absolut att jag kan komma att bli lycklig och välmående för första gången i mitt liv. Men det är mycket som måste förändras först så att jag börjar leva utifrån mina förutsättningar istället för att fortsätta köra över mig själv i de neurotypiskas värld.

Jag kan knappt fatta hur mycket jag har kämpat dessa 34 år. Men jag har å andra sidan alltid haft en känsla av att något är fel och att jag inte förstår mig själv. Trassel i huvudet och allt det där. (Men nu har jag plötsligt hittat instruktionsboken!)

Jag vet inte hur många psykologtimmar jag har tagit mig igenom utan att någon misstänkt något.

Allt pga diagnoskriterier skrivna utifrån en stereotyp manlig bild av ett väldigt spretigt syndrom/tillstånd som man kan skådespela sig bort ifrån. Men mer om det en annan dag.

Annonser

One Response to Autismspektrumtillstånd och stress del 3

%d bloggare gillar detta: