Kvinnliga aspergare – finns de?

15 september, 2017

Medicinska och psykiatriska studier har traditionsenligt utförts på män eftersom mannen är någon slags modell för mänskligheten.

Det sägs att det går fyra män på varje kvinna med aspergers/autismspektrumtillstånd (AST). Siffrorna är nästan lika höga när det gäller personer som diagnostiseras för adhd, som är en annan neuropsykiatrisk funktionsvariation.

Är det så att det finns fler män än kvinnor med autism (och adhd?). Fler och fler studier visar att så inte är fallet, det är snarare så att män och pojkar har lättare att få sin diagnos eftersom diagnoskriterierna är utformade utifrån en manlig norm. Flickorna får ofta andra diagnoser istället som t ex OCD/tvångssyndrom, ätstörning, borderline och olika ångestdiagnoser.

Man ”vet” ju hur den traditionella autisten ser ut. Antingen är han som i filmen Rain man eller så har han ett konstigt specialintresse, tar allt bokstavligt och har massa tvångshandlingar för sig som Sheldon i The Big Bang Theory.

Något som kriterierna inte tar hänsyn till är att flickor och pojkar uppfostras olika och att flickor har helt andra förväntningar på sig. En flicka som inte lär sig att umgås och vara social straffas snabbt ut, medan en pojke slipper undan lättare.

Judith Gould som forskar kring hur autism visar sig hos flickor säger att vi börjar komma ner i siffrorna 2:1, alltså dubbelt så många pojkar som flickor, men att det är mycket möjligt att vi så småningom landar i lika många flickor som pojkar. Titta gärna på föreläsningen på UR Play.

Svenny Kopp är specialist inom barn- och ungdomspsykiatri och forskar om flickor med neuropsykiatriska svårigheter. Hon skriver så här:

”Det beteendemönster som är så vanligt hos pojkar med autism när det gäller en stark fascination för speciella föremål eller delar av föremål fann vi inte vara någon framträdande egenskap hos flickorna i vår studie.” /…/

”Vi har även spekulerat om att skälet till att kvinnor tidigare varit underrepresenterade har varit en övertro på den manliga prototypen för autism.” (Svenny Kopp)

Kopp menar att det finns många skillnader mellan pojkars och flickors beteende och förväntningar på dem och att det därmed är svårare att upptäcka autism och adhd hos flickor.

Pojkar är traditionellt mer utåtagerande medan flickor oftare vänder sin ilska och frustration inåt. Lärare är mer uppmärksamma på pojkar och pratar mer med pojkar i klassrummet. Flickor förväntas vara mer sociala än pojkar. (Jag hörde att autistiska flickor ofta ligger på samma sociala nivå som jämnåriga pojkar utan autism. Några år efter alltså.) Flickor är också bättre på att dölja sina problem inför vården.

Utanför uppfostran och förväntningar finns också rent biologiska skillnader med tanke på att flickor mognar tidigare och snabbare språkutveckling än pojkar. (Människor pratar dessutom mer med flickor än pojkar.) Andra saker som skiljer sig är lekbeteende, aggressivitet, spatial förmåga, social förmåga och finmotorisk utveckling. (Svenny Kopp) Detta påverkar hur flickor och pojkar med adhd och/eller autism beter sig och hur den neuropsykiatriska funktionsvariationen visar (eller knappt visar) sig.

När det gäller specialintressen hos AST-flickor så är de oftast åldersadekvata, t ex hästar, djur, kändisar, pyssla, språk/grammatik osv. Men om man som utredare gräver lite djupare så finner man att intensiteten och engagemanget brukar vara mycket större hos autistiska flickor. Autistiska pojkar fokuserar ofta på mer avvikande intressen som t ex tidtabeller, kartor, rymden, väder osv.

Svenny Kopp skriver:

”Finns det en specifik kvinnlig typ (fenotyp) vid autism?

  • Undviker krav
  • Är väldigt bestämd, principfast
  • Samspelar (mest) med yngre barn
  • Bryr sig inte om hur hon ser ut eller är extremt fixerad vid sitt utseende
  • Har en annorlunda röst eller språk” (Kopp, 2010)

En autistisk bloggare har även gjort en tabell med olika symptom som ofta förekommer hos kvinnliga ASTs. Här finns den i större format.

aspie-table-img244154ad237783e339

Avslutningsvis tycker jag att det är väldigt illa att mannen får stå som norm för utformningen av diagnoskriterier när det innebär att så många flickor med autism och adhd inte får rätt diagnos eller diagnos i tid. Otaliga är de flickor som lider sig igenom skolåren och skickas runt i vården för att läkare och utredare har dålig kunskap om hur symptomen ter sig hos flickor med neuropsykiatriska funktionsvariationer.

Att symptomen ska visa sig på minst två ställen (t ex i skolan och i hemmet) är en punkt i diagnoskriterierna för adhd som hindrar många flickor från att bli ordentligt utredda. Många tjejer håller ihop under skoldagen för att rasa ihop när de kommer hem. (Förekommer givetvis också hos pojkar med adhd/autism). Föräldrarna ser tydligt problemen, men skolan märker inget. Det är ofta obligatoriskt att remissen till utredning går via skolhälsovården och om de inte kan se några problem i skolan så ”har” flickan inga problem. Lätt som en plätt. (Men vissa kommuner erbjuder som tur är egenremiss till utredning.)

Bloggaren Supermamsen (lästips!) illustrerar ”eftereffekten” så här.

Supermamsen.com

Det vore önskvärt med mer utbildning om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar i allmänhet och flickors symptom i synnerhet för alla som arbetar med barn. Tänk så mycket lidande vi hade kunnat slippa om alla fick rätt diagnos och bra anpassningar och hjälpmedel i tidig ålder.

Annonser

Störande kroppsgrejer

15 september, 2017
  • Spricka i mungipan. Går upp varje gång man skrattar…
  • Sår på finger. Plåstret lossnar varje gång man tvättar händerna (eller så måste man krångla och tvätta olika delar av handen i taget).
  • När det sticker upp en liten flisa på sidan av nageln. Går inte att klippa av och om man rycker loss den helt börjar det blöda.
  • Små fransiga ”flisor” av hud bakom nageln. Börjar blöda om man river bort dem. (Salva behövs.)
  • När man smörjt in hela ansiktet med solkräm och ska ta på sig brillorna och så måste man torka av runt näsroten så att brillorna inte ska bli kladdiga och börja glida ner.
  • Finnar i örat.
  • Naglar som gått av för långt så att det gör ont i huden när fingret rör något (tejpar huden framåt).

Visst är det störigt!?


%d bloggare gillar detta: