Autistiska meltdowns

Paula Tilli som är en författare och föreläsare med aspergers/AST skriver att det finns en uppfattning om att vi med autism är stresskänsliga, men att man kan vända på det och säga att vi faktiskt är rätt stresståliga med tanke på att vi utsätts för så många fler stressiga situationer än neurotypiker.

Vi lever och fungerar (relativt) bra i en värld som inte alls är anpassad för oss och våra behov och vi klarar det. Oftast.

Det finns ju en bild av autisten som flippar ut och sätter sig och gungar fram och tillbaka eller sätter sig i en tunna… (I rymden finns inga känslor).

Jag tänkte försöka beskriva hur jag upplever dessa ”utflippningar” som allt som oftast inträffar när något blev helt annorlunda än jag tänkt mig.

Autister har inte helt lätt för att sätta ihop sekvenser till en helhetsbild. Vissa kan inte få ihop tygstycken på en stol till kläder som man ska ta på sig. Andra har svårt att förhålla sig till klockan och tiden. En tredje har svårt för att komma på och memorera en bra ordning för att tvätta håret och måste tänka ut hur man ska göra varje gång.

Själv har jag en bestämd bild av hur saker ska vara och i vilken ordning de ska göras. Jag skapar denna bild av hur saker ska vara för att jag inte ska behöva oroa mig. Jag mår dåligt av att inte kunna se bilden framför mig (djup ångest!) och jag mår ännu sämre när en bild som är viktigt för mig smulas sönder eller förändras. Det kan vara stora saker som att få missfall eller att skilja sig eller mindre saker som att en person bjuder in sig själv i ens hem eller att Fredrik måste jobba över en timme.

Eller som idag då.

Jag var uppvarvad i morse eftersom jag visste att det fanns stora osäkerheter med dagen. Den skulle kunna bli riktigt bra, men också jobbig.

Vi åkte först till barfotaskoaffären. Mina skor hade inte alls kommit in trots sms om att de hade kommit (besvikelse nr 1). Några minuter senare får jag reda på att skorna inte tillverkas i min storlek (besvikelse nr 2). Då kände jag mig lurad och fick lust att gå därifrån eller sätta mig och sura och vara otrevlig (men det är jag aldrig mot folk utanför familjen!) Provade tveksamt två andra skor men fortsatte sura så diskret jag kunde. Fredrik provade och köpte sina löparskor som hade kommit in.

Jag var beredd på att skorna kanske inte fanns kvar, men de hade ju tidigare sagt att de tillverkades i min storlek!

Innan vi gick sa han att de visst tillverkades i min storlek och att de kommer in snart. (Rörigt värre!) Så jag besinnade mig.

Stella hade tydligen fotat i affären så vi slänger väl med en sån bild. Tur att inte sura jag är med… ^^

På nästa ställe skulle Molly ta hål i öronen. Men den personen jobbade inte idag. Molly blev besviken, jag fick ångest och Fredrik fick ta över bokning av tid (stod drop-in på hemsidan men så var det tydligen inte riktigt). Blev så stressad att jag behövde gå därifrån (och plocka lite apoteksvaror vi ändå skulle köpa). Men sen besinnade jag mig och följde med in i mataffären.

Hittade bara hälften av det jag skulle köpa (stress!), hade glömt lappen hemma (stress!), Stella klängde och Molly irriterade sig på Stella (stress) och jag blev överstimulerad av alla intryck (hjärntrött pga autist+utmattad).

Försökte titta ner i golvet som jag brukar göra för att undvika stimulans men det var grå-svart-prickigt. Jätterörigt golv. Slutade kommunicera och gick ut ur affären. Småblundade lite på vägen till bilen och hela vägen hem.

En annan sak som stressade mig var kvällens och morgondagens planer. Vi hade pratat med två personer om spelkväll resp. besök men det var inte avstämt ordentligt (Fredriks uppgift pga hans släkt).

Alltså hängde kvällens och morgondagens aktiviteter i en lös tråd. Jag har jättesvårt för att ställa in mig både på att ha spelkväll och inte ha spelkväll. Det skapar ångest hos mig. Jag måste ha en bild i huvudet.

Sen fick vi äntligen svar från båda och det blir enligt plan. Men ikväll kommer ytterligare en person med. En jag inte träffat men gärna vill träffa.

Men nu måste jag pytsa in honom i min bild av hur spelkvällen blir. Och genast blir jag osäker. Våra spelkvällar är alltid likadana, men när J ska vara med så kanske det blir annorlunda? Han kanske vill att vi ska göra på ett annat sätt.

Varför är det läskigt då? Jo, för då kanske jag flippar ut. Då kan jag inte kontrollera mig själv. För att bilden ändras med för kort varsel. För att jag inte får ihop allt i mitt huvud. För att bitarna inte passar ihop. Det är väldigt ångestframkallande.

Det jag gör när jag flippar ut är att jag först slutar kommunicera, sen flyr jag undan situationen och sist börjar jag gråta/ångesta. Har jag tur lyckas jag besinna mig innan steg 3 (som jag lyckades med i affärerna). Men ibland är det för svårt.

Jag vet inte exakt hur andra autister upplever det, men jag gissar att det är liknande.

Jag har hört om autister som har svårt att få ihop verkligheten om någon t ex flyttat på en möbel. Är det samma rum då? Man får inte ihop bilden i huvudet och måste kanske prova att trampa på olika ställen eller stimma (humma, fippla, gunga) och ”testa” rummet.

Detta är också anledningen till att många autister tycker att det är jobbigt med nya platser/aktiviteter och förändringar. Man får inte ihop det i huvudet. Det bildas ingen helhet och det känns inte som på riktigt.

Sen kan man ha det på många olika vis och på olika nivåer.

Stine Ninnesdotter är en autistisk bloggare som beskriver det så himla bra. Läs om hur hon upplever köpcentrum, kläder, tiden, mat osv.

Det får bli en repris på den här: