Autistisk utmattning

18 september, 2017

Jag börjar mer och mer inse att det inte är regelrätt utmattningssyndrom jag har.

Jag har alltid haft mindre energi än andra och ett större behov av sömn, vila, ensamhet och stillhet. Det beror på autismspektratillståndet (AST).

När jag bodde hemma hade jag färre åtaganden iom att jag slapp hushållsarbetet. Jag gick i skolan omkring 6h per dag och slappade övrig tid. Jag har egentligen aldrig pluggat/jobbat mer än så utöver kortare perioder av heltidsjobb/studier (som varit mycket plågsamma). Även som barnlös 19-åring valde jag att jobba 75% eftersom jag ansåg att jag inte orkade mer.

Sen fick jag barn som 24-åring och med barn följer massa ansvar och extra arbetsuppgifter.

Så länge jag hade ett barn gick livet ihop genom att jag sov ikapp när jag fick chansen (sov/ammade 10-12h/natt när Molly var bebis). Vi var ju två föräldrar, så det fanns alltid chans till återhämtning när F hade Molly.

Men sen gjorde vi, utifrån ett autistiskt perspektiv, misstaget* att skaffa två barn och det var då som vardagen slutade fungera för mig (när jag var 28 år).

* = Stella var högst efterlängtad och välplanerad och jag vill definitivt ha henne som barn, men rent orkemässigt var det inte smart.

Plötsligt fanns inte de marginalerna som jag måste ha och jag började stressa och köra över mig själv.

Omkring två år efter utbrändheten började de kognitiva problemen försvinna, men utmattningen är kvar nu snart fyra år senare.

Och det som jag kallar utmattning är nog en normal autistisk reaktion på för hög belastning.

Det är jättevanligt att autister blir trötta och utmattade av att göra för mycket av sådant som dränerar dem. Många autister har ett större sömnbehov än normalt och orkar inte jobba heltid (eller alls). Många med AST måste välja bort barn.

Eftersom jag inte vetat om min funktionsnedsättning så är det först nu vid 34 års ålder som jag kan börja fokusera på att anpassa livet.

Det går ju inte att rulla tillbaka livet och stryka ett barn eller två (och det vill jag ju inte heller!), men då får jag börja i andra ändar och stryka andra saker.

Många med autism har t ex boendestöd eller hjälp med hushållsarbetet. Det är inte ovanligt att vissa sysslor som att duscha eller tömma soporna är övermäktigt ansträngande för personer med AST.

Autister brukar ha en ojämn begåvningsprofil och klarar kanske svåra matematiska uträkningar på arbetet, men kan inte förmå sig att diska eller plocka upp posten från hallgolvet. Så man får anpassa så gott det går och ordna hjälp där det behövs. (Jag och F har börjat dela upp hushållsarbetet på ett annorlunda sätt nu utifrån vad som dränerar mer eller mindre.)

Sen när det gäller barn så är de som mest krävande när de föds och sen blir de ju mer och mer självständiga för var dag som går. Så mitt liv kommer alltså bli lättare och lättare hela tiden. Snart klarar sig barnen med guidning och goda råd. De kan t o m underlätta för mig genom att hjälpa till hemma. Det är en fascinerande insikt!

Så jag har tillförsikt om att det stadigt kommer att bli bättre så länge jag hushåller med min energi och planerar mitt liv utifrån autistiska förutsättningar. Det blir kanske ett liv utanför normen, men det är ju inget nytt för mig. Det handlar mest om mina förväntningar och min inställning. Acceptans.

Annonser

Traumatiska upplevelser

18 september, 2017

Jag förstår plötsligt varför det var så oerhört traumatiskt för mig att vara på akuten. Läs detta inlägg om mina bilder i huvudet och autistiska meltdowns först om du inte gjort det.

Att plötsligt behöva åka till akuten är något som jag definitivt inte har med i min planering. Det finns ingen bild i huvudet för det.

Så när jag och Stella åkte dit för snart 6 år sen när hon hade RS-viruset så blev det en oerhört traumatisk upplevelse för mig. Jag levde på sjukhuset i en vecka med ovisskap om hur dagen skulle vara och hur Stella skulle må. När som helst kunde lägret försämras och jag hade svårt att skapa bilder av hur verkligheten var och skulle bli och fick leva med ständig ångest.

Samma sak när jag fick problem med gallsten och låg på sjukhus i tre dygn 2015. Jag mådde så oerhört dåligt av att vara inställd på både operation och inte operation samtidigt. Visste aldrig vad läkarna skulle hitta på och fick byta avdelning två gånger. Nya platser, nya människor, nya regler och rutiner. Jag fick inte äta och dricka de första två dygnen och det stressade mig massor. Jag var ett nervvrak!

Jag har varit på akuten ett tiotal gånger till sedan barnen föddes och det har alltid varit oerhört jobbigt.

Jag tänker mig att andra också mår dåligt av att vara sjuka/ha sjuka barn, men att det ändå finns någon slags tilltro till att allt löser sig.

Men för mig är tilltron svag och jag är livrädd för mina egna känslor och reaktioner. Jag vet att jag kan flippa ut (autistiskt meltdown) och att jag kan ha svårt att kontrollera mig. Jag drabbas ofta av ångest- och panikångestattacker när det blir för mycket.

Det har tagit tid för mig att bearbeta känslorna efter akutinläggningarna (var även inlagd två dygn som gravid med Stella pga blödning från moderkakan) och jag ryser alltid lite vid tanken på det.

Att börja läsa på om autism/AST innebär verkligen dagliga uppenbarelser för mig. Jag förstår mig själv på ett helt annat sätt nu. Alla de där smådiagnoserna som jag samlat på mig kan kokas ner till en helt annan slags hjärna. Ett tillstånd som utgör en komplett bild av mig själv. Ett samlingsnamn som betyder att jag inte är sjuk, störd eller under evig förbättring.

Jag är precis som jag ska vara och inget är mitt fel. Jag är som jag är pga att samhället/vardagen inte är anpassad till mina behov och förutsättningar.

Jag behöver inte kämpa, stå ut och förändra mig mer. Jag ska vara jag och se till att livet anpassas till mig.

Ni fattar inte vilken lättnad det innebär för mig!

Jag har hört att diagnoser ofta innebär sorg för personer med olika slags tillstånd/sjukdomar, men att just människor med AST/asperger ofta blir glada och lättade. Är inte det sjukt?

Men har man känt sig som man är på fel planet hela sitt liv så är det en oerhörd lättnad att få slappna av och känna att man är rätt för en gångs skull.


%d bloggare gillar detta: