Traumatiska upplevelser

Jag förstår plötsligt varför det var så oerhört traumatiskt för mig att vara på akuten. Läs detta inlägg om mina bilder i huvudet och autistiska meltdowns först om du inte gjort det.

Att plötsligt behöva åka till akuten är något som jag definitivt inte har med i min planering. Det finns ingen bild i huvudet för det.

Så när jag och Stella åkte dit för snart 6 år sen när hon hade RS-viruset så blev det en oerhört traumatisk upplevelse för mig. Jag levde på sjukhuset i en vecka med ovisskap om hur dagen skulle vara och hur Stella skulle må. När som helst kunde lägret försämras och jag hade svårt att skapa bilder av hur verkligheten var och skulle bli och fick leva med ständig ångest.

Samma sak när jag fick problem med gallsten och låg på sjukhus i tre dygn 2015. Jag mådde så oerhört dåligt av att vara inställd på både operation och inte operation samtidigt. Visste aldrig vad läkarna skulle hitta på och fick byta avdelning två gånger. Nya platser, nya människor, nya regler och rutiner. Jag fick inte äta och dricka de första två dygnen och det stressade mig massor. Jag var ett nervvrak!

Jag har varit på akuten ett tiotal gånger till sedan barnen föddes och det har alltid varit oerhört jobbigt.

Jag tänker mig att andra också mår dåligt av att vara sjuka/ha sjuka barn, men att det ändå finns någon slags tilltro till att allt löser sig.

Men för mig är tilltron svag och jag är livrädd för mina egna känslor och reaktioner. Jag vet att jag kan flippa ut (autistiskt meltdown) och att jag kan ha svårt att kontrollera mig. Jag drabbas ofta av ångest- och panikångestattacker när det blir för mycket.

Det har tagit tid för mig att bearbeta känslorna efter akutinläggningarna (var även inlagd två dygn som gravid med Stella pga blödning från moderkakan) och jag ryser alltid lite vid tanken på det.

Att börja läsa på om autism/AST innebär verkligen dagliga uppenbarelser för mig. Jag förstår mig själv på ett helt annat sätt nu. Alla de där smådiagnoserna som jag samlat på mig kan kokas ner till en helt annan slags hjärna. Ett tillstånd som utgör en komplett bild av mig själv. Ett samlingsnamn som betyder att jag inte är sjuk, störd eller under evig förbättring.

Jag är precis som jag ska vara och inget är mitt fel. Jag är som jag är pga att samhället/vardagen inte är anpassad till mina behov och förutsättningar.

Jag behöver inte kämpa, stå ut och förändra mig mer. Jag ska vara jag och se till att livet anpassas till mig.

Ni fattar inte vilken lättnad det innebär för mig!

Jag har hört att diagnoser ofta innebär sorg för personer med olika slags tillstånd/sjukdomar, men att just människor med AST/asperger ofta blir glada och lättade. Är inte det sjukt?

Men har man känt sig som man är på fel planet hela sitt liv så är det en oerhörd lättnad att få slappna av och känna att man är rätt för en gångs skull.

Annonser

2 Responses to Traumatiska upplevelser

  1. Sofia skriver:

    Det är så roligt (inte haha-roligt, mer intressant-roligt) att läsa om alla dina upptäckter nu. Jag vet precis hur det är då jag ju precis gjort samma resa själv. Så otroligt skönt att inse att det finns andra som förstår och fattar hur en funkar för de funkar likadant.
    Och alla dessa saker som jag tidigare tänkt var normala och trodde alla gjorde/hade problem med som jag upptäckt att det också är en del av AST:en.

    Gilla

    • hippiemamman skriver:

      Ja, det är verkligen fascinerande att lära sig mer om det. Så mycket som jag tog för givet som visade sig vara helt annorlunda. Kan plötsligt förstå (nt-)folk som känner sig glada/lyckliga eller uttråkade större delen av tiden. De måste ju få så mycket färre intryck och mindre stimulans. Mindre av allt. Lättare att leva förstås, men de upplever nog inte djupet av livet som jag och andra med mig. Svårt att gå in i flow t ex. Ser inte alla detaljer i allt det vackra. Måste ta till alkohol/kickar/fester/resor/äventyr för att känna känslorna. Så visst finns det fördelar också! ☺

      Gilla

%d bloggare gillar detta: