Molly genom tiderna

3 januari, 2018

Molly alldeles nyfödd

Molly 1 år

Molly 2 år

Molly 3 år

Molly 4 år

Molly 5 år

Molly 6 år

IMG_9883

Molly 7 år

molly2014

Molly 8 år

IMG_3329

Molly 9 år

20170110_155131

Molly 10 år

Detta var året då Molly gick från barn till tweenie (inte bara åldersmässigt alltså).

Annonser

Stella genom tiderna

3 januari, 2018

Jag är knappt tre månader sen med denna, men bättre sent än aldrig.

Stella nyfödd

Stella 1 år

Stella 2 år

IMG_9914

Stella 3 år

IMG_2071

Stella 4 år

429A0550

Stella 5 år

Stella 6 år

Det händer visst en del varje år ändå. Men de mörka ögonen mot det ljusa håret är kvar.


Unga gamers

3 januari, 2018

Igår hade jag en intressant chattkonversation när jag och Stella spelade Overwatch med/mot tio andra européer på internet.

Ungefär så här lät det:

D: är du svensk Lejon? [Stella]

Lejon: Ja

D: Hur gammal är du?

Lejon: 6

D: Ne

D: du borde inte spela overwatch grabben

Arowana (jag): Jag är Lejons mamma och hon är 6 år

D: varför spelar du overwatch? Hon borde inte det. Varför spelar hon overwatvt. Hon borde inte det. [Hann inte svara för kan bara skriva när jag dött och väntar på att respawnas.]

Arowana: aldrig för tidigt att börja spela ^^

D: ne

D: det är ju sant stjälv är man ju 11

D: hur gammal är du?

Arowana: Jag är 34. Aldrig för sent att börja spela heller [de över 30 räknas som gamlingar i gamingvärlden, över 40 är ovanligt.]

D: nä, det klart.

D: du är bra ser jag!

Arowana: njaaaa ^^

D: gillar hon overwatch då?

Arowana: ja hon älskar overwatch. Hennes syrra som är 10 år brukar också spela.

D: Vilken skola går hon i?

Arowana: T-skolan i Göteborg

Trodde att jag fått en hater på halsen, men hen blev ju riktigt trevlig till slut.

6-åringar är väl inte så jättevanligt i Overwatch men nioåringar och uppåt finns i var och varannan match.

Måste även skryta lite med min första deathmatchvinst häromveckan. (Alla mot alla, flest kills av 8 personer.)

Kul att bli highlightad så här.

St: skärmdump där det står ”Arowana wins”.

St: skärmdump med karaktären Reaper (som har sitt vinterskin på sig) som jag spelade. Båda ovanstående visas för alla åtta spelare.


Autisternas sju frågor

3 januari, 2018

Autitiska Stine Ninnesdotter skriver på sin blogg om de sju frågorna som alla autister behöver ha svar på innan de kan gå iväg på något okänt.

  1. ”Vad ska jag göra?
  2. Var ska jag vara?
  3. Vem ska jag vara med?
  4. Hur länge ska jag hålla på?
  5. Vad ska hända sen?
  6. Vad behöver jag ha?
  7. Varför ska jag göra det?”

Detta för att att överhuvudtaget kunna förstå vad det är som ska hända.

Autister brukar ha svårt för att överföra kunskap från ett område till ett annat och många är dessutom så detaljfokuserade att de inte kan orientera sig ordentligt i tid och rum om de inte känner igen sig. (T ex har sett personen tidigare, möblerna står likadant, saker görs i rätt ordning osv.)

Många autister behöver bilder och beskrivningar över det som ska hända för att kunna göra en ny sak (vårdbesök, äta en ny maträtt, träffa en ny person).

Så här beskriver Ninne det:

”Av precis samma orsaker som ovan exempel på ofullständig information har jag skippat tandläkare, gynekologer, kroppsläkare, sjukgymnaster, arbetsförmedlingar, försäkringskassor, affärer, banker, bussar….. tja, det mesta.

Ett problem är ju att den information jag behöver ha är så detaljerad och tydligen väldigt svår för neurotypiker att förstå att den är nödvändig. Som det där med hur ett rum ser ut. Stolarnas beskaffenhet. Om jag ska gå till höger eller vänster… och var i hela friden jag ska hålla hus så jag inte måste ha folk i närheten. Eller lysrör.

Och vad det luktar och om något kan förändras i planen. För då behövs plan B och förresten behöver jag veta var jag ska parkera och vad som finns på vägen mellan parkeringen och lokalen jag ska till. Suck.

Helst vill jag veta vilket väder det tänker bli den dagen också. Och definitivt om det är varmt eller kallt i lokalen.

Så… de där frågorna och deras svar måste tas på djupaste allvar och genomgå en omfattande analys.

Dessutom måste någon göra research…. och presentera en överskådlig plan för mig.”

Jag känner igen mig en hel del även om jag inte har lika svårt för att orientera mig i tid och rum.

Jag fäster mig också vid detaljer och tycker att det är obehagligt med nya miljöer eftersom jag har svårt för att hitta och orientera mig. Och då menar jag inte så som många har det med dåligt lokalsinne utan att jag kan fastna för ledstången eller en liten skylt eller grus på golvet så att jag missar entrén, inte hittar toaletten eller inte hittar ut. Trots att jag varit där flera gånger tidigare.

Alla intryck blir helt övermäktiga och jag skulle helst vilja ställa mig med ryggen mot väggen och titta några minuter på väntrummet/omgivningen innan jag förflyttar mig.

Men du förväntas ju följa med värdinnan in/sätta dig i väntrummet/gå vidare in i lokalerna och då hinner jag inte se. Små detaljer svischar förbi och jag skulle kunna missa om jultomten eller Jesus stod bredvid mig.

En annan grej är att jag blir väldigt lättstressad. Att hitta parkering är en sån grej. Att hitta dit, att komma i tid, att inte glömma plånkan, att hinna gå på toa… Alla små stressmoment blir så stora för mig.

Jag vill också vara redo när personen kommer. Jag vill helst veta hur hen ser ut för att kunna göra mig en bild i huvudet. Jag vill även veta hur rummet ska se ut. Det är jobbigt om vi behöver byta rum efter några gånger. Det blir fel i huvudet på mig då.

Jag vill inte bli överraskad, för då blir jag stressad. Det mesta går ut på att lugna mina nerver. Minska min oro. Jag vill vara beredd och lugn.

Vem vill inte det?

För att hjälpa autister (1% av befolkningen!) kan man hjälpa till att förbereda så gott det går, t ex med hjälp av text och beskrivningar som svar på de sju frågorna.

Särskilt bra är det med bilder på hemsidor till restauranger/hotell/muséer/affärer osv. Allt som kan göra att man vänjer sig lite i förväg är bra. Det minskar stressen som gör oss så skraja och trötta.


Priset av att vara genuin

3 januari, 2018

Såg ett gäng fåglar som flög söderut häromveckan.

Den där fågeln som inte lyckas hålla sig i ledet, det är nog jag.

Ibland vill jag inte rätta mig i ledet, men väldigt ofta kan jag bara inte göra det. Inte medvetet för att vara trotsig eller cool eller speciell. Men för att jag helt enkelt inte kan gå emot mina principer. Det känns fel i hela kroppen då. Har jag bestämt mig för nåt så är det så.

Och då kan jag vara den enda i klassen som har ett visst avvikande klädesplagg som ingen annan skulle drömma om att våga gå klädd i, och trots att jag skulle få mycket kommentarer så skulle jag ändå aldrig böja mig för dem.

Eller om jag är den enda som vill ha vanligt vatten till finmiddagen. Jag kan inte hjälpa det, så är det bara.

I tonåren hade jag följande motto: jag börjar eller slutar inte göra något bara för att andra vill det. (Bortsett från saker som skadar andra då förstås.)

Grupptryck kan inte nå mig.

Priset man får betala för att vara genuin är ju andras förvåning och ogillande.

Som det här:

St: kommentar som handlar om att neurotypiker lever fejkliv där de försöker passa in till varje pris och att de flippar ut när de ser genuina människor (autister) eftersom de hotar hela deras existens.

Ett fint citat som kan trösta lite när man inte mår så bra och undrar om livet någonsin blir acceptabelt som (trolig) autist:

”An old Maori man once told me:

‘You have a tohūnga (holy wise man) mind. You’re like the Māori legend of that bird, flying overhead and just seeing everything and connecting all the dots like a huntress. In the old tribal days, we would have seen that when you were a child and we would have held you close. All the tōhunga are strange but amazing and we revere you autistics.'”

Min bild av mig själv är faktiskt den utav en klok gammal person som likt Gandalf kan vägleda och komma med råd, men som sen bara kan försvinna iväg på egen hand. Jag brukar identifiera mig med de där ”kloka, egensinniga gubbarna/tanterna”, t ex Dumbledore, Gandalf, Vaianas farmor osv. (Men jag känner mig fortfarande för ung för att fylla ut min roll. Tror att min tid i livet är 50+.)

Detta i en tid när adhd börjar ses som en superkraft och det skrivs bok efter bok om alla dess fördelar. Syskondiagnosen autism däremot har en fördelslista som är lite kortare. Men det genuina brukar finnas med. Och att en kan bli fantastiskt bra på sina specialintressen och se detaljer. (T ex hitta felaktig kod i programmering.)

St: tre nya böcker om adhd som en superkraft. (Jag har läst/läser dem.)

Men faktum är att även om personer med adhd löper en ökad risk att dö i förtid så är det bara autism/asperger som berättigar till stödinsatser via LSS t ex, så de med adhd förväntas klara sig bättre i livet. Särskilt när de är vuxna och kan arbeta med något som fångar deras uppmärksamhet. Bland aspergare är det en stor andel som inte klarar att jobba pga ansträngningen, det sociala och låg energi. Många autister bor dessutom på gruppboende eller har boendestöd.

Men jag vet ju att jag kan jobba så länge jag har rätt förutsättningar när det gäller arbetsmiljön. Dock är jag dåligt anpassad till det röriga familjelivet. Men jag hoppas att det blir bättre ju äldre barnen blir. Det har ju redan lättat mycket när barnen klarar fler saker på egen hand.

Så jag får väl fortsätta flyga in och ut eller bredvid fågelskocken som ska söderut. Antar att det är bättre än att inte flyga alls.


Äntligen slut på lovet

3 januari, 2018

Nu är det ÄNTLIGEN slut på jullovet och det ska bli otroligt skönt. Jag älskar mina barn, men jag orkar inte vara med dem (nån!) hela dagarna och jag ogillar starkt den här föräldraledighetskänslan där man måste fixa alla mål och försöka underhålla och motionera barnen och styra med ”skärmfritt” så att de inte sitter vid mobilen/datorn/TVn dygnet runt.

Jag gillade aldrig att vara föräldraledig och jag gillar det inte nu heller, särskilt inte när jag är utbränd och stresskänslig och mest av allt behöver flowtid i avskildhet för att återhämta mig.

Normalt sett åker F iväg till släktingar med barnen minst varannan dag på loven så att jag får vila, men barnen har varit sjuka så det har bara hänt en gång sen julafton.

Särskilt jobbigt är att barnen detta lov somnat 23-00 trots uppstigning vid sju varje morgon. De blir helt enkelt inte lika trötta av att vara hemma och slappa och vrider så lätt på dygnet. (Vi har försökt med frisk luft, utflykter och motion men min ork räcker max nån timme utomhus och de skulle aldrig gå ut själva vintertid. De går knappt med ut om jag tvingar eller mutar dem.)

Jaja. Nu är det tre fritidsdagar (som Molly vill försöka slippa, men i morgon får hon gå för jag orkar inte mer!), sen en studiedag på måndag som nog gammelmormor tar och sen börjar äntligen skolan.

Något som är positivt i allt det frusterade är att jag faktiskt orkat ta en hel del barnansvar så att F har fått vara ledig litegrann. Det har han knappt kunnat vara på fyra år (!).

Så att jag är frustrerad betyder nog helt enkelt att jag tar mer ansvar och att Fredrik får en viss lättnad. Det är bra.

(Fredrik tar normalt sett alla morgnar själv, alla lämningar, all matlagning, allt skjutsande och alla läggrutiner fram till nattning när jag tar över).

Men nu är det återgång till ett lugnare liv dagtid så att jag faktiskt får chansen att rehabilitera mig själv istället för att förbruka all energi på att hålla igång barnen (ok, de skulle ju kunna sitta vid skärmar all vaken tid men det känns inte helt bra…). (Och här vill jag tillägga att F så klart också lagt massa tid på barnen, annars hade jag verkligen inte fixat det, jag är ju ändå sjukskriven av en anledning!)

Skoldags! Freeeeeedom!

Ps. Men Kanarieöveckan är årets bästa vecka trots att vi umgås så intensivt. Men då får vi alla mål serverade, vi slipper hushållsarbetet, är utomhus, får lagom med stimulans och mår bra. Det är lättare att umgås då!


%d bloggare gillar detta: