Handlingsplan

4 januari, 2018

För att komma in i en positiv spiral där jag återhämtar mig igen så ska jag fokusera på följande saker:

  • Minst en timmes flow om dagen (ångestfri återhämtningstid som jag mår bra av.)
  • Avboka/flytta fram det jag kan. Ha längre intervall mellan frisör- och arbetsterapeutbesök. Prio denna vår är autismutredningen.
  • Sova tillräckligt mycket (undvika morgon/förmiddagsaktiviteter)
  • Göra saker i god tid, ha marginaler, följa veckoschemat för hushållsarbete, planera, inte halka efter
  • Göra klart inför resan i god tid så att jag inte får så mycket resestress
  • Sänka kraven
  • Solljus/ljusterapilampa varje dag helst

Det har varit tuffa veckor sen i början av december, men nu är det januari och jag har alla möjligheter att återhämta mig. Vi har få dränerande saker planerade. F har mer ork pga lättnader på jobbet.

Så om jag bara prioriterar om och undviker belastning så mycket som möjligt så borde det bli bättre igen.

Annonser

Klimakteriet tack

4 januari, 2018

Varje gång jag har mens letar jag efter tecken på att jag ska ha hamnat i ett tidigt klimakterium samt räknar ut hur många år det är kvar eftersom jag hatar mens.

Ett tecken är ju oregelbunden mens och ja, det har jag. Men det har jag haft i flera år. Den har aldrig varit punktlig, men nu varierar den mellan 26-36 dagar. Det är därmed ganska svårt att planera. Rekordet är 41 dagar (förra året).

Väntar nu på vallningar och dåligt humör.

Eller en chans att få operera ut den där rackaren (livmodern).

Jag har fått mina barn och är inte sugen på att plågas i runt 15 år till +/-.

Bläk!

Ps. Hormoner (spiral m.m.) vill jag helst inte mixtra med eftersom jag redan tar antidepressiv medicin och det räcker med en grej som meckar med kroppen (men som håller mig vid liv pga odeprimerad).


Otrygghet, oro, ångest, kontrollförlust

4 januari, 2018

Läste i boken Föräldraboken om autismspektrumtillstånd (mina barn har troligen inte AST men jag läser allt jag kommer över) av Lindberg och Valsö att:

”För att känna oss trygga behöver vi ofta ha en någorlunda klar bild av vad som ska hända. Ibland klarar vi av att kasta oss ut i totalt oförutsägbara situationer men det beror ofta på att vi har möjligheten att säga nej om vi ångrar oss och kanske att vi har en relativt trygg tillvaro i övrigt. /…/

Många med AST har på grund av sin funktionsnedsättning svårt att bygga upp den grundtrygghet som behövs för att känna att man har någorlunda kontroll över sitt liv.”

Och jag kände typ ”story of my life”.

Jag är grymt trygghetstörstande och är livrädd för nya situationer som att t ex byta till ett nytt jobb, flytta till ett annat land, gå på ett event jag aldrig varit på tidigare osv.

Förre kbt-psykologen sa att jag har problem med tillit och jag försökte förklara det då med att jag har tappat den iom alla tunga upplevelser i livet. Men jag har aldrig haft tillit. Jag har varit nervig och ångestig hela livet.

Det var en pina att vara på dagis när jag var fem år eller att åka hem till släktingar eller föräldrarnas vänner. Ganska ofta var jag ett ångestvrak som tog lång tid på mig att slappna av (bäst gick det i ett helt annat rum, t ex tillsammans med syskonen och farmors gosedjursåsnor i hennes klädkammare).

En annan viktig grej i boken som jag tänker ta upp med mina anhöriga är mitt behov av förutsägbarhet och att saker blir som planerat.

Dvs. bestämmer man en tid så gäller den. Man bjuder inte plötsligt med en person till, man skjuter inte på tiden tre timmar eller försöker spontanboka mig samma dag.

Jag har en bild i huvudet av vad som kommer att hända. Det är bättre att jag har en bild som kan uppdateras än att någon tvingar mig att kassera bilden och börja om på nytt. Då blir det kaos i mitt huvud. (Med detta vill jag säga att det är ok att bussen blev försenad, men att det är tungt när någon avbokar/bokar på en timme innan.)

Därför behöver mina anhöriga vara pålitliga.

Min släkt är väldigt pålitliga och så upplevde jag min uppväxt. Jag bestämmer dag och tid med mina syskon och föräldrar och sen blir det så. Jätteskönt.

Andra jag umgås med är tvärtom. Spontana, ombokande och oförutsägbara. Goa människor allihop, men stressande för mig.

”Liksom de flesta av oss blir Linus [exemplet i boken] mer flexibel när han har det tryggt och stabilt omkring sig och mer lättfrusterad när livet är rörigt.”

Precis så är det och jag upplever att mitt liv är rörigt totalt KAOS nästan jämt. Inte konstigt att jag blir trött.

Inte konstigt att jag inte känner tillit.

Livet och vardagen drabbar mig. Jag har ingen kontroll och kan knappt påverka alls trots att jag kontrollerar så mycket jag bara kan.

Att känna så låg påverkan i sitt liv är ett vanligt skäl till utmattningssyndrom även bland neurotypiker.

När jag säger att jag och arbetsterapeuten genomför förändringar i mitt liv så är det mycket sånt här vi pratar om. Hur vi kan vrida och vända på tankar, förväntningar, beteenden och vanor för att världen omkring ska funka bättre med mina behov.

Som att barnen faktiskt är klara 20.15 när det är läggdags.

Att F alltid hör av sig om han blir sen hem från jobbet.

Att vi inte bokar in spontana grejer som påverkar mig mycket. Att jag ska få en chans att hushålla med min energi inför eventuella besök.

Förutsägbarhet, pålitlighet.

Förhoppningen är att det ska bli lättare när jag har mer energi och större marginaler. Men det är ett himla arbete det där med att lära känna sig själv, komma på vad som behöver förändras och lära ut det till omgivningen utan att trampa dem på tårna/vara jättebesvärlig.

Jag känner mig uppgiven efter de senaste veckorna med konstant spänd kropp och utmattning så fort jag får en stund över.

Men jag måste in i den positiva spiralen igen. Jag måste sluta släcka bränder och gå på knäna så som jag gjort större delen av tiden i fyra år.

Jag måste vara själv, vara i flow, landa och börja samla energi igen. Sluta spänna kroppen, sluta ångesta och oroa mig. Börja sova på nätterna igen. Sen finns det större marginaler och en chans att jobba förebyggande så att livet inte ska bli lika jobbigt.


Avstämning: dränerande veckor

4 januari, 2018

I augusti skrev jag om att mina veckor alltid tenderar att bli överbelamrade med en massa stressande grejer som dränerar mig, t ex vårdbesök. Jag bestämde mig då för att logga dräneringsnivån vecka för vecka under höstterminen. Sagt och gjort.

Nivå 1 till 5 där över 3 gör mig mer utmattad.

Aug
Vecka 32: alldeles för mkt 5
Vecka 33: ganska lugnt 2
Vecka 34: alldeles för mkt 5
Vecka 35: rimligt 2
Sep
Vecka 36: 3
Vecka 37: bra 1
Vecka 38: rimligt 2
Vecka 39: för mkt 4
Okt
Vecka 40: för mkt i slutet av veckan 4
Vecka 41: för mycket 4
Vecka 42: för mkt 4
Vecka 43: mkt pga Mollys sjukdom 3
Nov:
Vecka 44: för mkt 5
Vecka 45: för mkt 5
Vecka 46: för mkt 4
Vecka 47: bra 1

Dec

Vecka 48: för mkt 5
Vecka 49: för mkt 4
Vecka 50: för mkt 4
Vecka 51: för mkt 5
Vecka 52: för mkt 4

Här kan vi se att jag har haft:

  • 6 veckor på nivå 5 (oacceptabelt)
  • 8 veckor på nivå 4 (tungt)
  • 2 veckor på nivå 3 (för mkt)
  • 3 veckor på nivå 2 (rimligt)
  • 2 veckor på nivå 1 (bra)

Således har jag av höstens 21 veckor haft 16 jobbiga veckor och 5 ok eller bra veckor.

Det är inte konstigt att jag blir så trött och dränerad när 3/4 av tiden utgörs av jobbiga veckor med tung belastning. Sex av veckorna var dessutom på outhärdlig nivå.

Borde kanske lägga fram statistiken nästa gång läkaren börjar prata om arbetsträning…

Vi måste börja i hemmet i mitt fall.

Anledningen till att det blivit så mycket då trots att föräldrakooperativa tiden är över?

  • 10 gånger har F varit borta kvällstid så att jag varit själv med barnen. Två gånger över natten.
  • Fyra läkarbesök för mig
  • Sju besök hos arbetsterapeuten
  • Tre frisörbesök
  • Ett läkarbesök med Molly (F har tagit 3-4 st)
  • Två föräldramöten
  • Stella fyra tandläkarbesök (en tand gick sönder bl a.)
  • Molly besök hos arbetsterapeuten pga rullstol (två möten varav vi tog ett var)
  • Ett vårdbesök med ett av barnen
  • Ett psykologbesök inför utredning

Och sen släktkalas, födelsedagar, jul och annat ovanpå det.

Jag skojar inte när jag säger att det är mycket vårdbesök! Man kan säga att jag har klippkort… 😛 (ja, det har jag, men det kallas ju högkostnadsskydd).

Vi kan ju bara hoppas att vi håller oss friskare framöver. Och att F inte behöver åka på två kick-offer/dylikt per termin. (Att han går på aw/bio/dyl då och då är ok, det blev bara lite väl mycket i december i år.)

Jag ska fortsätta logga vårterminen så får vi se hur det utvecklas.


%d bloggare gillar detta: