Storfest utifrån en introvert utmattad trolig autists perspektiv

6 januari, 2018

Idag var jag på den första stora festen sen de tre bröllopen i juli-augusti 2016.

Var faktiskt inte så orolig för hur det skulle gå och det berodde på att jag hade åtta minuters gångväg hem och alltså kunde gå hem när jag behövde utan att synka med familjen (som alltid vill vara kvar så länge det bara går).

Tryggheten i att själv kontrollera min situation gjorde mig lugn. (Detta behöver jag mer av i vardagen.)

Det var mitt svågerbarn Embla som skulle ”döpas” på wiccanskt sätt med en lång ritual.

Det var mängder med folk där i mina ögon mätt (kanske 50-60 personer?) men eftersom jag bara kände drygt hälften så kunde jag ta det lite lugnt med minglandet och följde bara med F runt en sväng för att hälsa på släkten. (Oerhört tröttande att småprata.)

Valde en plats i ena änden av bordet i det som värden kallade ”Overwatchhörnan” (efter dataspelet vi alla spelar), men det är även samma gäng av svärsyskon med kompisar som brukar vara med på spelkvällar. Skönt med folk med gemensamma intressen så att det blir mindre kallprat.

Jag skulle inte säga att jag var avslappnad för jag var spänd i kroppen eftersom jag inte kände alla så väl, men det kunde ha varit värre. (Fredrik satt med släkten.) Skönt att det inte var bordsplacering! (Panik!)

Lokalen var bra eftersom den på något vis svalde alla ljud så att ljudnivån var låg trots många människor i samma sal. Normalt sett brukar jag behöva öronproppar pga sorlet som blir. Satt ju även i ena hörnet och de två långborden stod långt ifrån varandra. Bra möblerat! Och ingen musik vilket var bra.

I det stora hela gick deltagandet på festen väldigt bra och jag slapp hjärntrötthet helt. Jag orkade vara trevlig i 2,5 timmar på raken och sen började jag avrunda med fotografering av familjen och efterrätt.

Barnen hade jättekul som vanligt. De lekte runt med fastern som är två år äldre än Molly.

Stora lokaler att springa i.

När jag kom hem efter tre timmar gick jag raka vägen till sängen och blev liggande. Slumrade till en stund. Nu är det snart tre timmar sen jag kom hem och jag ska snart gå upp och äta något.

Men såvida jag inte blir sängliggande flera dagar efter detta så var det klart värt att få närvara på svågerdottens välkommen till världen-tillställning.

Skönt att få en positiv upplevelse av något som i vanliga fall ofta genererar mycket osäkerhet, trötthet och eventuella ”meltdowns” från min sida. (Varken introverten, den utmattade eller den troliga autisten i mig trivs bra på fester egentligen.)

Just det ja, jag kände ingen press och inga förväntningar på mig att gå, det gjorde stor skillnad för mig. Det är jobbigt när andra styr mig och lägger sina förväntningar på mig, då blir jag trött redan innan festen har börjat.

Ett litet tips till er med anhöriga med samma problematik. En ordentlig flyktväg och inga krav är en bra start för att möjliggöra för personen att kunna vara med. Anpassningar helt enkelt. Bra grejs.

Annonser

Grått

6 januari, 2018

Jonna Jinton skriver om den nystart januari är och att det är så härligt att det blir ljusare och att solen stiger lite högre på himlen varje dag. (Kolla bilderna!)

Förutom att den inte gör det här i Göteborg. För här är det jämngrått varje dag. Himlen är som av cement. Vi har inte ens nån snö som kan ljusa upp lite.

Det var solljus nån timme för två veckor sen och sen lyste solen i måndags. Men i övrigt har det varit grått i minst tre veckor.

Jag hatar det där gråa och det mörka som följer strax efter. Om Göteborgsjanuari hade varit lika ljus som i Jintons Norrland så hade kanske jag också sett januari som något att se fram emot.

Men januari (i Göteborg) är som julens blindtarm. Ett dassigt efterhäng som man helst skulle vilja ta bort.

Jag hade gärna hoppat från ljusens tid december direkt till februari – för det är först då som solen börjar visa sig flera gånger i veckan här på västkusten.

St: grå himmel över Göteborg.

Snälla sol: två gånger i veckan? Är det för mycket begärt?


Förvirrande kronologi

6 januari, 2018

Jag och Fredrik började ganska nyligen titta på komediserien Halvvägs till himlen (med Johan Glans!) som tydligen sänts i flera år på TV4 (vi tittar ju inte på reklam och har inte någon antennsladd pga att ett barn gjort sönder den så vi har ingen koll).

Så vi gick in på tv4-appen och började kolla. Det var inte helt lätt att förstå vilket avsnitt som var vilken säsong och när de efter ett antal avsnitt tog bort det vi sett och lade till en ny säsong så blev vi förvirrade. Men vi tänkte att vi väl får hoppa direkt på nästa säsong istället.

Men det blev så konstigt…

Så här var det nämligen. *nu kommer spoilers så läs ej om du ej sett serien men vill se den*.

I vårt första avsnitt planerar huvudpersonerna sitt bröllop och sen åker tjejen till Afrika. Efter några avsnitt bytte vi till nästa säsong, men då är paret tydligen inte ihop längre!

Sen börjar de sakta närma sig varandra och vi fattar inte riktigt vad de håller på med. I sista avsnittet kysser de varandra… whut? De hade skilt sig och sen börjat flirta igen?

Något vi även undrade var varför de tagit bort favvoskådisen Sissela Benns roll i den nya säsongen.

Vid lite efterforskningar insåg vi att vi börjat se de första 5-6 avsnitten i säsong tre (!), sen sett säsong två och nu ser vi säsong ett via youtube.

Så det blir ju en trevlig prequel så att säga. ^^ Får plötsligt en himla massa bakgrundsfakta som hade varit bra att veta där i säsong tre… ^^

Jaja. Men den är rolig i alla fall. Handlar om livet i en kyrka.


%d bloggare gillar detta: