Autismutredning möte 2: läkaren

Jag kunde sova utom mellan typ fem-sex på morgonen och lyckades somna om när F hämtat Stella i sängen och mellan tre snoozningar! Coolt!

Blev lite stressad och det var lite mer trafik än förra gången, men jag kom ändå in i god tid och satt och ångestade i väntrummet i 22 minuter pga att läkaren var sen.

Sen satt jag på helspänn och var ångestig i drygt en timme medan jag svarade på mängder av frågor som skulle utröna om jag var deprimerad (inte sen jag började med ssri 2005), hurdan ångest jag har, om jag har tvångssyndrom, om jag har schizoid personlighetsstörning eller är bipolär. Jag fick berätta mer om min PTSD och panikattackerna som jag med hjälp av andning oftast lyckas avstyra sen några år tillbaka.

Fick med mig några formulär i läxa och fick den enda tiden hon hade nästa vecka, dvs på torsdag exakt samma tid som jag ska till arbetsterapeuten och samma dag som vårdcentralsläkaren ska ringa angående fortsatt sjukskrivning.

Men man tackar liksom inte nej till en läkartid så jag bokar om arbetsterapeuten (hade ändå sagt till henne att tiden skulle bli av bara om det inte blir för mycket nästa vecka).

Sen ska ju vi till Kanarieöarna om 1,5 veckor, så tar det helst före det.

Nästa steg efter det är att träffa en psykolog för olika slags tester.

Var oerhört lättad när jag äntligen fick åka hem. Jag blir så stressad av detta. Mest för att jag är orolig för vad de ska komma fram till. Antingen att jag inte alls har autismspektrumtillstånd och att jag ska ha inbillat mig allt, eller att de ska hitta något som jag är oförberedd på och att det ska kännas jobbigt.

Just nu och sen några månader tillbaka känns det mesta jättejobbigt. Jag är jättekänslig, orkeslös och har jättemycket symptom på stress/utmattning/trolig autism.

Jag vet att symptomen och hur väl jag fungerar varierat väldigt under olika perioder i mitt liv. Jag är alltså inte alltid så här neurotisk.

När jag jobbade före och efter föräldraledigheterna var jag ganska stabil och social t ex. Då kändes livet ganska förutsägbart, om än stressigt.

När jag var i gymnasieåldern och tiden fram till högskolestudierna var HEMSK. Det där med otrygga anställningar och att jag inte visste vad jag skulle jobba med eller plugga höll på att ta kol på mig. Sen när jag väl började på universitetet så blev jag stabilare igen.

Nu är jag sen några år tillbaka i en väldigt instabil och osäker period med sjukskrivning, uppsägning, kommande arbetsträning och nu detta med utredning – inte konstigt att jag mår dåligt.

Det jag önskar mig mest i livet är harmoni och lugn och ro. Att förändringar slutar kastas på mig. Att jag kan få styra lite själv.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: