Förstå vad som är fel

12 januari, 2018

Att vara mig är att inte riktigt förstå sig själv och hur man fungerar.

När jag hittade autismspektrumtillståndet blev det lite som att hitta en manual. Men nu under utredningen är jag rädd för att de ska säga att jag ändå inte har AST eller att jag har nån annan diagnos som jag inte fått tidigare (jag har en del icke-kroniska diagnoser). För då blir det som att de rycker undan den lilla snuttefilt och manual jag hittat och lämnar mig oviss om mig själv igen.

Det finns även en stor vinst i potten, nämligen att jag får hjälp av psykiatrin om jag visar mig tillhöra deras patientgrupp. Annars åker jag ut i kylan igen.

När jag ser det så här så inser jag varför jag är så otroligt ångestfylld och nervös över hela utredningen.

Det är ju inte så att jag egentligen vill ha en medfödd neuropsykiatrisk funktionsnedsättning som hänger med hela livet, men i jämförelse med det jag redan haft i mitt liv – ovisshet och dåligt mående – så är det ändå att föredra eftersom jag vill hitta verktyg till att få ett acceptabelt liv.

Jag har i alla fall lyckats identifiera en grej som stressar mig särskilt mycket. Jag mår oerhört dåligt när jag inte vet vad som kommer att hända. Det blir kaos i huvudet och jag oroar mig mest hela tiden i situationer där jag väntar på besked. Några exempel:

  • När jag väntade på antagningsbeskeden för olika kurser på universitetet (1-2 ggr per år i 3,5 år).
  • När jag försökte bli gravid. Fem månader med Molly och femton med Stella. Mådde piss av att både ”vara och inte vara gravid” samtidigt. (Två veckor i månaden från ägglossning till mens/graviditetstest.)
  • När jag sökte jobb. Jag mådde dåligt hela föräldraledigheten med Molly eftersom jag behövde söka första jobbet efter studierna.
  • Nu under utmattningen eftersom jag inte vet när jag kan börja arbeta och om jag kommer att bli utförsäkrad eller inte.
  • När jag aktivt letade partner i 17-18-årsåldern. Ovissheten i om det skulle bli något var hemsk. (Glad att jag träffade F och att det blev rätt redan från 18 års ålder.)
  • När jag inte visste vad jag ville jobba med och vilken utbildning jag skulle söka till.

Det här kan ju vara jobbigt för de flesta, men jag upplever att andra inte tar lika hårt på det som jag gör.

Min man säger saker som ”det ordnar sig”, ”vi tar det som det kommer” och liknande och det gör honom trygg eftersom han litar till sin egen förmåga, känner tilltro till att livet vill honom väl och att han har många goda erfarenheter sen tidigare.

Jag upplever inget av denna tilltro. För mig är förändringar skräckinjagande och de skapar känslor av kaos och panik. Jag lever i en ständig otrygghet (och inte ens det fasta jobbet jag hade i 6 år visade sig vara tryggt :,-( ), jag har flera svåra upplevelser bakom mig, jag lider av och har lidit av PTSD och har en generell negativ erfarenhet av livet. Och låg tilltro.

Men nu när jag lyckats identifiera denna stora stressfaktor så kan jag även försöka hitta lösningar och verktyg för att bättre hantera förändringar och väntan på besked.

För som jag sa inledningsvis så handlar så mycket om mig om att ens förstå vad problemet är. Jag är ett mysterium.

Annonser

%d bloggare gillar detta: