Bryta ihop

1 februari, 2018

Krockade som vanligt med vardagen när jag kom hem från resan. Tillbringar nu min tredje dag i sängen.

Hade en riktig urladdning igår då jag bröt ihop. Orkar inte vara sjuk och dubbelt funktionsnedsatt.

Det känns som ett fängelse som jag inte kan fly ifrån. Min kropp håller mig gisslan. Min sociala oförmåga också. Vad är jag till för liksom?

Alla de som tjatar om arbetslinjen borde testa en redig långtidssjukskrivning om fyra år och se hur man bryts ner bit för bit.

Ibland vill jag bara ge upp. Är så trött på att kämpa varje dag. Men sen tänker jag på barnen. Jag kämpar för deras skull.

Vacklar i min tro på meningen med detta. Det är också tungt. Jag behöver liksom ett snöre att hålla i för att inte ge upp. Men det är svårt med tro ibland. För jag vet ju att det är mycket möjligt att det inte är så. Att tron för mig bara handlar om tröst.

Det är tungt att vid 34 års ålder behöva omvärdera allt och lägga upp en ny strategi.

Den jag hade fram till stressreaktionen vid 30 års ålder håller inte. Att bara köra över mig själv och använda reservenergin funkar inte längre. För nu finns ingen reservenergi.

Nu måste vi lägga om allt och det är extra svårt eftersom det involverar alla i min familj. Jag kan inte göra detta på egen hand.

Men vi ska försöka. Arbetsterapeuten igen om en vecka.

Måste nog bryta ihop ibland för att ta nya tag. Orkar inte kämpa på varje dag annars.

När man är sjuk har man bara en önskan…

Annonser

%d bloggare gillar detta: