Exisistensiell kris

8 februari, 2018

Jag har en existensiell kris. Börja gärna med att läsa förra inlägget om att känna mening med sitt liv.

Jag vet inte om det är PMDD, nån slags 35-årskris, dödsångest, vinterdeppighet, depression eller bara vanliga mår dåligt över att vara sjuk och vill tillbaka till Kanarieöarna där jag mådde bra.

Kan vara en kombo.

Men jag vet att jag legat i sängen/varit hemma 8 av 10 dagar sen Kanarieöarna och att jag blir ledsen och mår dåligt när jag tänker på Kanarieöarna och jämför med hur jag har det hemma.

Sen tycker jag att det är jobbigt att inte ha klart för mig hur jag vill leva mitt liv. Det oroar mig (som potentiell autist). Jag behöver ha en bild av hur framtiden ser ut, annars mår jag inte bra. (Hellre en bild jag reviderar än en helt öppen/oexisterande bild.)

Häromdagen drömde jag att jag var i öknen bredvid havet igen. Jag blev helt överlycklig och sa att jag skulle bygga mitt hus där. Sen såg jag späckhuggare som började simma och hoppa nära stranden och insåg att det var en dröm.

Så en av mina drömmar är ju ett vinterboende på Gran Canaria. Fredrik är sugen på att köpa hus där. Jag kan även tänka mig att hyra. Men det går inte förrän barnen flyttat/blivit självgående ungdomar pga skolplikt. Och jag vill ju inte bo utan dem flera månader om året. Men man kan ju utöka lite i taget. T ex två veckor, sen tre veckor, sen januari osv. (Sen finns ju svenska skolan på Gran Canaria, men det är dyrt och inte hållbart varje vinter direkt…)

En annan dröm är att bo effektivt, miljömedvetet, minimalistiskt och fritt. Vara skuldfri och utan stora utgifter så att man kan jobba lite som man känner för.

Jag är tyvärr ångestig inför aktiemarknaden, annars hade jag kunnat satsa på att gå i tidig pension eller downshifta totalt som flera bloggare jag följer.

Dock vill jag inte leva så med barn. Så det får bli när de är stora. Vet ej heller om det går att kombinera med F. Han vill snarare köpa ett större hus. (Och han satsar på att bli skuldfri genom företagande och aktier.)

Sen är det osäkerheten kring om jag kan jobba och med vad. Skulle vilja ha ett meningsfullt jobb för mitt förra kändes helt onödigt (redigera ett bilföretags hemsida bl a).

Jag vet inte när eller om jag får så mycket energi igen att jag kan börja jobba. Just nu klarar jag knappt vardagen och så har det varit i fyra år. Vet inte vad en eventuell diagnos bär med sig.

Men insåg idag att jag skulle kunna tänka mig att praktisera på bibliotek. Om jag kan få göra det administrativa då och inte stå i ”kundtjänst” eller vad man ska kalla det.

En annan sak jag kan tänka mig är att jobba med trädgårdsarbete.

Jag vill dock inte plugga så nån bibliotekarie- eller trädgårdsmästarutbildning är inte aktuellt.

Men kanske som arbetsträning/rehabilitering så småningom?

Ibland tänker jag att det nästan vore skönt att gå tillbaka till mitt jobb som städerska. Det var konkret, gav omedelbart resultat och jag kunde ofta gå runt helt introvert fulladdad i ett tomt hus och göra fint. Ganska tillfredställande bortsett från den låga statusen.

Och att jag verkligen inte orkar utföra något jobb – särskilt inte ett fysiskt. :-/

Jag är iaf på det klara med att jag inte vill leva hamsterhjulliv med heltidsjobb, för lite sömn, stress och brandsläckning när det gäller barnen.

Jag måste hitta ett alternativ till arbetslinjen.

Alternativen brukar ju vara:

  1. Downshifta ner till låga utgifter så inget heltidsjobb behövs.
  2. Investera i aktier och sånt som ger utdelning för att pengar utan att jobba för dem.
  3. Hitta ett fantastiskt roligt jobb så att det inte känns jobbigt att jobba.
  4. Gifta sig rikt.
  5. Vinna/ärva en massa pengar och sen se till att hushålla med dem resten av livet.
  6. Bli framgångsrik företagare och anställ folk som kan dra in pengar åt en.

Typ så.

Inte så lätt alltså.

Men jag tänker att så fort våren kommer så kommer livslusten tillbaka lite. Och så behöver jag umgås, göra något roligt och komma ut lite. Det blir mycket tid till att tänka när man ligger hemma i sängen hela dagarna så här.

Annonser

När man tvivlar på meningen

8 februari, 2018

Ur boken Homo Deus av Yuval Noah Hariri (som skrev Sapiens – fantastisk bok!):

”Fram till modern tid trodde de flesta kulturer att människor spelar en roll i en kosmisk plan. Planen var uppdragen av allsmäktiga gudar eller av eviga naturlagar, och människor kunde inte förändra den. Den kosmiska planen gav människolivet mening, men den begränsade också människors makt. /…/

I utbyte mot att ge avkall på makt trodde förmoderna människor att deras liv fick mening. Det hade verkligen betydelse om de stred tappert på slagfältet eller inte… /…/

”Vi kan vara tryggt förvissade om att allt händer av en anledning.””

Hariri skriver också att den moderna människan, eller den oreligiösa människan, förkastar denna tro på en kosmisk plan.

Fruktansvärda saker kan ske, ingen gudomlighet kommer att rädda oss och det blir inget lyckligt slut. Lidandet har ingen mening och saker och ting bara händer.

Detta ger människor makt att bestämma över sitt eget liv, det finns inget öde. Men det är till priset av en evig rädsla för döden.

Jag slåss själv med dessa tankar och jag tänker att det är väldigt vanligt i sekulära länder som Sverige.

I min tro som jag haft sen ungdomstiden ingår en högre mening, lön för mödan och att rättvisa skipas över lång tid (fyi ej kristen).

Om jag inte hade haft denna tro så hade jag väl tagit livet av mig för länge sen. För mitt liv är ärligt talat inte värt att leva om det bara handlar om just mig dessa 70-90 år. Jag har lidit mig igenom de flesta år av mitt liv (psykisk ohälsa + en serie tunga händelser) och jag hade inte orkat som ateist. Men jag tvivlar även på min tro…

Det finns dock en annan väg till mening än tron och det är det där med att ”göra avtryck”. Att bidra med något som består. Något som gör att man inte bara glöms bort och som visar att ens liv ändå hade en mening.

Så mitt andra hopp i livet är att jag ska kunna göra något som gör andras liv bättre. T ex ett kreativt projekt om psykisk ohälsa. Många drabbade föreläser om t ex utmattningssyndrom, olika diagnoser eller autism, men det är inget för mig med min asociala profil.

För att inte känna att mitt liv är helt meningslöst och att jag borde avsluta det här och nu så behöver jag:

1. …tro på en rättvis värld, t ex genom att vara religiös/troende (för världen är ju definitivt inte rättvis i nuvarande form)…

2. …och/eller tro att jag är ämnad att bidra med något meningsfullt i mitt liv…

3 …och/eller finnas till för andra människor i mitt liv, t ex mina barn.

Själv kör jag med alla tre och det tröstar mig. Min första tanke varje gång jag vill ge upp är att jag vill finnas där för mina barn.

Men jag kan inte enbart leva för deras skull, så jag behöver även nr 2 och 1.

Johan Wanloo skriver i sin krönika i GP:

”Den av dessa sanningar som irriterar mig mest, dels för att den är så vanligt förekommande och dels för att den är så falsk, är att ”svensken är så rädd för att tänka på döden.” Du måste skämta. Svensken tänker ju knappt på något annat än döden. /…/

Vi välter bildäck och lyfter stockar och gör armhävningar och betalar dessutom dyrt för det eftersom vi tänker på döden. /…/ Vi målar tavlor och skriver böcker för att vi tänker på döden. ((Massa fler exempel.)) /…/

Kanske de enda gångerna vi inte tänker på vår egen död är när vi tänker på andras död. Våra släktingars. Vårs vänners. Våra barns. Och du har ändå mage att säga till mig att svensken är rädd för att tänka på döden. Svensken är besatt av döden. Så för en gångs skull. Tänk inte på döden.” Johan Wanloo

Ja visst tänker vi på döden.

För många är livet i Sverige en evig jakt på tillfredställelse. Shoppa, supa, njuta, få status. Samtidigt försöker vi hålla oss så hälsosamma som möjligt för att få leva några år till. Kanske knarkar vi eller spelar om pengar i hopp om att döda ångesten och få tänka på något annat en stund.

Det sägs ju att sociala relationer är vägen till lycka och kulturer med hög sammanhållning mellan släkt/grannar/vänner brukar ranka högt i belåtenhet. I introverta länder som Sverige är många ensamma och självmordssiffrorna ofta höga (inte bara pga detta).

Sen är ju de flesta människor i världen religiösa eller ”tror på något högre syfte”. Historiskt sett har vi alltid haft en tro på något högre. Arkeologerna har hittat mängder med gudastatyetter från alla möjliga kulturer.

Att känna att livet har en mening är nog jätteviktigt för att undvika t ex utmattning och depression. Många talar om att utmattningssyndrom blivit så vanligt till följd av att människor i västvärlden lever så långt från det liv de vill leva. De kännner ingen mening.

Och nog är det lätt att bli deprimerad av att känna sig meningslös och som en börda så som många psykiskt sjuka, arbetslösa och funktionsnedsatta känner sig.

Ibland har jag lust att hitta nån andlig rörelse och bara hänge mig åt att tillbe solgudinnan och få känna mig som en pusselbit i något större igen. Att mitt lilla liv ändå bidrar på något sätt. Att jag inte bara ska räkna ner till döden. Att det kommer något bra efteråt.

Jag förstår verkligen att folk fastnar i sekter, går med i IS, fastnar i jobba-shoppa-karusellen eller börjar supa. Allt för att få glömma allt det meningslösa.

Jo, en sista liten motivation har jag också.

St: texten I want to see what happens if I don’t give upp. – Neila Rey


%d bloggare gillar detta: