En lugn dag

30 april, 2018

Det är Valborg och jag är ensam hemma hela dagen eftersom familjen är hos svärfar.

Men det gör inget, för jag firar ändå inte Valborg nåt särskilt.

Det har spöregnat och åskat om vartannat så jag har inte ens wifi (drar ut all teknik), men snart vågar jag nog plugga i det igen.

Kul för chalmeristerna som kör cortége idag. Hoppas de klarar sig utan att regna bort…

Jag har ägnat mig åt vila varvat med att laga barnens byxor (ständig jakt på byxor hemma eftersom vår ordinarie lagare svärmormor varit sjuk så att lagapåsen varit full. Idag fick jag sätta mig vid symaskinen och F får fortsätta i morgon), limma stafliet, måla en tavla och typ inget mer.

Man hinner inte så mycket när man måste vila större delen av dagen.

Ska nog göra ”glass” på banan och bär och titta på nåt, t ex en historisk dokumentär eller nåt dejtingprogram om jag hittar nåt.

Men det har varit guld värt med en ostörd dag hemma idag. Kroppen kan slappna av. Skönt med tystnaden och inga krav. Ska ordna fler sådana dagar.

(Bild från en annan dag…)

Annonser

Mitt kommande jobb…

30 april, 2018

Jag har fått ett jobb. Trots att jag inte ens kan jobba i nuläget. Men det väntar på mig.

Så jag vill gärna få mer energi snart så att jag kan börja jobba.

Men det känns bättre nu när jag och F bestämt oss för att satsa helhjärtat på ett lite snabbare tillfrisknande.

Tidigare sved det lite i spara-personligheterna när prat om en extra bostad kom upp, men nu har vi insett att vi kan se det som en investering.

Om vi satsar nu under en period och jag kan komma upp i halvtid så småningom så kan vi dubbla eller tripla min inkomst (i nuläget en skruttig sjukpenning (som jag dock är djupt tacksam för, tro inget annat!!).

Och sen skulle ju hela familjen må mycket bättre om jag fick mer energi. Så klart.

Vi har ju iom diagnosen insett att det inte räcker med att vara sjukskriven eftersom vardagen i sig stressar mig.

Men vi kan påverka mängden återhämtning jag får, så det ska vi göra.

Vi har t ex bestämt med Molly att hon får vara kvar på fritids 2-3 dagar i veckan så att hon inte kommer hem tidigt (13-15) varje dag. Det blir en kompromiss mellan hennes och mitt behov.

Åter till jobbbet så handlar det om en copywriter/sekreterar/dokumenterar/sociala medier-tjänst på Fredriks företag. De är tre ägare och har ett femtontal anställda programmerare och dylikt. De behöver dels hjälp med att dokumentera sina projekt och dels behöver deras kunder hjälp med copy.

Så det låter jättekul! (Vill ju jobba med skrivande och har alltid gillat administration.)

Är osäker på det sociala i att träffa kunder och vara på kontoret, men ägarna vet om min status (stresskänslig aspie) så förhoppningsvis kan vi lägga upp det med kortare pass på plats och sen skriva hemifrån. Tänker mig att jag kan sitta med på möten och anteckna och sen skriva rapporter, protokoll, dokument, blogginlägg osv. hemifrån.

Har ingen lust att sitta i deras kontorslandskap mer än nödvändigt. ^^

Och min roll är ju inte att sälja in mig själv inför kunder utan att medfölja som assistent typ. Så då behöver jag inte lägga på en trevlighetsmask utan kan vara bara artig/mig själv.

Men först ska jag bli friskare då. Så jag får satsa på det. Skapa mig ett aspie-vänligt liv. Fila ner alla kantigheter i vardagen som dränerar mig. (Lättare nu när barnen är större.)

Hitta den där stugan (via airbnb är planen i nuläget).

Det känns skönt att ha en bra bild av framtiden.


Åka ut i skogen?

29 april, 2018

Tror att jag hittat en tillfällig lösning på mitt behov av att fly ut i ensamhet i skogen vissa kvällar.

Airbnb.

Jag har blivit tipsad om detta förr, men tänkt att det främst gäller lägenheter i stan för 700kr+ per natt och då känns det som en jobbig press.

Men nu har jag hittat två stugor i skogen som kostar runt 250-350kr per natt och det känns ju rimligt om man tänker att en hyresrätt skulle kunna hamna på 5000kr/mån. Kan ju boka och åka ganska ofta för den pengen! ^^

Nu gäller det bara att våga ta steget och bara göra det, trots att det är alldeles nytt för mig (och nya saker som jag inte har en bild av är ångestframkallande). Men jag har ju hyrt stuga förr och tanken är ju att det ska bli maximal avslappning med skogspromenader, lugn och ro, enkelt leverne och måla tavlor.

Funderade t o m på att ta en tripp till pappas och As stuga i Luleå några dagar, men kan inte riktigt försvara flygutsläppet när det går att hitta stugor här. (Att göra det för att träffa pappa är dock en annan sak, vi åker dit en gång per år och så kommer de hit 1-2 ggr per år och det känns rimligt.)

Så hoppas att detta kan bli min chans att få tid/ro till avslappning.

Ps. Är sjukt utmattad denna vecka och kommer att ta det väldigt lugnt denna långhelg som skolan tvingade på oss. (Hatar när det blir en sån där oplanerad klämdag bara för att 1 maj eller 6e juni råkar vara på en tisdag.) (Sorry, misunnar alltså inte er andra detta, men för min del är det stressigare när familjen är hemma. Två helgdagar är lagom bortsett från semestern när vi kan resa bort och belastningen minskar.)

Ps2. Självklart behöver jag ingen stuga för att kunna vara i skogen, men utan viloplats (säng) måste jag åka hem igen efter en timme. Om jag bor i skogen kan jag varva vila med skogspromenader.


Tokig i akvarellrinnet

29 april, 2018

Har jag sagt att jag älskar när det rinner?

Jag målar nästan bara vått-i-vått nu med akvarellfärgerna. (Man blöter ner akvarellpappret och låter färgerna flyta ut.) Det blir så fantastiskt!

Det ska vara så att det blir stora pölar på och under stativet. Då rinner det bra!

Om inte plastduken under är blöt så har man gjort fel… Typ så. ;-P


Bästa läggningsleken

28 april, 2018

Vissa dagar somnar barnen tillsammans i Mollys säng, utan nattning. (Molly brukar läsa för Stella och sen lyssnar de på ljudbok.) Jag brukar följa med dem upp för att stoppa om dem (se till att de kommer i säng) och de älskar när jag leker flygplats.

”Ja, mina damer och herrar, nu har det blivit dags för ombordstigning på flygplanet mot drömmarnas land.”

”Ni som har platserna 1-2 kan gå på på den bakre delen av planet.” (Klättra uppför stegen till loftsängen.)

”Välkomna ska ni vara till dagens flygning till drömmarnas land. På destinationen är det stjärnklart och ungefär 21 grader. Flygningen beräknas ta 11 minuter.”

”Boarding complete”.

Och självklart med den svängande flygvärdinnesvenskan och den raspiga pilot-danska accenten. (Varför är det nästan alltid danska piloter? ^^)

”Cabin crew prepare for take-off”.

Barnen ler stort och somnar nöjda i sängen.


Ful tavla

28 april, 2018

Målade på en tavla som blev rätt bra, gick och hämtade på skolan och blev sen helt bestört när jag såg tavlan igen. Helt hideous!

Stella skrattade när hon såg den och sa att det inte alls var likt mig.

Jag funderade på varför. Pga de skeva ögonen? Den rinniga näsan? Den grisrosa pannan? Nä…

”Du har ju aldrig läppstift mamma!”

Aha.

Men jag gav tavlan ett varv till och det är jag glad att jag gjorde.

Den är fortfarande oproportionelig och skev, men tanken är att den inte ska vara perfekt. Tycker att jag fick till uttrycket.

Av döma av frisyren så är det jag i mina tonår. Visste inte att det skulle bli jag förrän jag såg de små ögonen, den ena tjocka kinden/käken och håret. Som jag alltså inte har idag. Men det blev ju väldigt likt mig för att bara ha målat en random människa… Och jag är ju inte den som studerar mitt eget utseende och tar en massa selfies. Tvärtom.

Tavlan ingår i en svit som jag kallar Transformation. Denna del 1 heter Oppression och står för mitt unga jag (fram till 20-22 nån gång).

Del 2 nedan heter Disguise och handlar om hur jag försökte smälta in i 20-30-årsåldern. Hur jag försökte låtsas att allt var bra och hur jag bet ihop och brände ut mig eftersom jag använde allt reservbränsle.

Del 3 gillar jag bäst. Payback handlar om att nu finns det ingen återvändo. Nu har jag fått min diagnos, jag släpper ut alla känslor, jag slutar hata mig själv och lägger skulden där den hör hemma. Jag slutar uppoffra mig och skapar mig det liv jag vill ha och behöver för att må bra.

Frigörelseprocessen.


Alla mina terapeuter och jag

26 april, 2018

Nummer 1: skolpsykologen i femman. Pratade om mina djur och biodling (pappa var känd biodlare på orten) för att få igång samtalen. Jag öppnade inte upp. Till slut fick jag peka på de snällaste tjejerna i klassen i skolkatalogen och så fixade hon så att jag fick vara med dem. (Jag var ensam.) (11 år)

Nummer 2: skolkuratorn i gymnasiet. Grät och ångestade över att sluta gymnasiet, flytta hemifrån och börja jobba. Var deprimerad sista halvåret. Hon hjälpte mig en del med hur jag skulle tänka. (Nu efteråt var det ju solklar autistisk förväntans/osäkerhets/kaos-ångest.) Efter några gånger kunde hon inte hjälpa mig mer så hon skickade mig vidare. (18 år)

Nummer 3: Träffade en kurator på KUM (kyrkligt). Hade svårt för att prata med honom. Efter tre gånger skickade han vidare mig för att han inte kunde hjälpa mig. Men jag gick aldrig till vårdcentralen… (19 år)

Nummer 4: Jag var med om ett våldsamt trauma som berättigade mig till kuratorsamtal på Sahlgrenska sjukhuset. Jag var där 5-10 ggr tills jag bearbetat känslorna och jag är väldigt glad för det. PTSD:n tog uppemot fem år att bli av med, men jag har inga men kvar efter det. (19-20 år)

Nummer 5: En privat coach som jag gick till några gånger. Pratade mest om min otrygghet. (20-21 år)

Nummer 6: Svärmor lyckades fixa in mig hos en psykolog/läkare som var knuten till landstinget så att jag fick högkostnadsskydd. Grät mig igenom de ångestfyllda samtalen som mest berörde känslorna efter mina föräldrars skilsmässa (som var en extra stor kris för mig eftersom de var min trygghet autistiskt sett. Jag hade dessutom inte gjort tonårsrevolt utan upplevde att de lämnade mig när de flyttade iväg till Norrbotten resp. in till stan (trots att jag hade flyttat hemifrån ett år tidigare). Pratade tills det inte fanns något mer att prata om. (22-24 år)

Nummer 7: Aurorasamtal på Östra sjukhuset. Under båda graviditeterna gick jag och pratade om mina ångestsjukdomar med terapeuter som var experter på förlossningsrädslor. Jag var inte rädd för förlossningen per se utan för hur jag reagerar i såna situationer. Var rädd för panikattacker, ångest, kaoskänslor osv. Blev beviljad två kejsarsnitt utan problem. (24 resp. 28 år)

Nummer 8: Efter båda förlossningarna gick jag och pratade med kuratorn på bvc pga privat grej. (25 resp. 29 år.)

Nummer 9: När jag höll på att gå in i väggen började jag gå hos en kbt-terapeut på företagshälsan. Fick en massa bra råd och en del mindre bra utifrån ett autistiskt perspektiv. Pratade mycket om min brist på tillit, oro/ångest, katastroftankar och hur jag skulle hantera stress och press. Efter 16 samtal skickade hon mig vidare. Fick även några tilläggsdiagnoser av företagshälsans läkare. (30 år)

Nummer 10: Efter bara ett samtal med psykologen på vårdcentralen så sa hon att detta var för stort för att lösas på tio tillfällen, så vi träffades tre gånger för att skriva ihop en heltäckande remiss till psykiatrin. (31 år)

Nummer 11: I väntan på psykiatrin hade jag skypesamtal med en privat coach under ett halvår. Vi pratade mycket om mitt inre sårade barn (som jag inte älskade) och om mina hälsovanor under utmattningen osv. (31 år)

Nummer 12: Efter cirka åtta månaders väntan fick jag träffa en psykolog en gång i veckan. Vi pratade igenom allt och jag fick ytterligare några diagnoser. Vi pratade mycket om mina introverta sidor, mitt självhat, att jag hade på mig en mask när jag träffade folk och min brist på tillit och rädsla för kaos. Efter åtta månader kände jag mig färdigpratad och skrevs ut från psykiatrin. (32 år.)

Nummer 12 och 13: Under autistutredningen träffade jag vårdcentralens läkare som skrev remiss. Sedan träffade jag den privata psykiatrimottagningens psykolog några gånger under utredningen. (34 år).

Det var aldrig någon som nämnde autism. Antar att jag var för otypisk. Många har ju bilden av den autistiska mannen med specialintressen m.m.

Men tack vare kompisar i Stockholm som fick mig att läsa på samt tjat på läkaren så fick jag till slut svaret på vad som var fel.

Jag är väldigt tacksam över att jag haft möjlighet att träffa alla dessa terapeuter/coacher. Tyvärr så finns det ju ofta en gräns på 3-10 samtal, vilket tvingade mig att dra samma historia 13 gånger… (+ till ett antal läkare) (en historia som fylldes på allt eftersom). Men hellre det än att det inte finns terapi till landstingsavtalskostnad (frikort från 1100kr per år).

Sen har jag på ett sätt haft ”tur” i och med att min dåliga psykiska hälsa prioriterats. Det finns mängder med personer som inte får hjälp pga att de mår ”för bra” (fast ändå dåligt). Jag tänker att man kan mota Olle i grind genom att hjälpa dessa innan problemem blir större.

Just nu har jag inget terapibehov. Jag får hjälp med praktiska saker och hur jag ska tänka via arbetsterapeuten.

Om jag behöver terapi framöver så får jag det via psykiatrimottagningen som utredde mig. Det känns skönt.


%d bloggare gillar detta: